Så är det att vara förälder till en high need baby – 3 mammor berättar

Ana Zamani, Maria Lavestedt Segeblad och Therese Stahl är alla mammor till barn som varit high need babies. Här berättar de om deras resa när bebistiden blev allt annat än på film och delar några goda råd .

Ana: ”Det tog flera månader för mig att knyta an till min dotter”

Ana Zamani från Göteborg har tre barn i åldrarna nio, sju och fem år och alla har varit high need babies. Hennes första barn skrek konstant utan stopp redan för start.

– Det var inte som vid kolik där föräldrarna kan veta att mellan de här timmarna skriker barnet och sen är bra, hon skrek verkligen nästan hela tiden och i pauserna var hon alltid missnöjd och gnällde. Vi var oroliga och gjorde allergitester, kontroller på BVC och jag googlade allt möjligt. Men jag kände inte igen min dotters beteende någonstans, berättar Ana Zamani.

Nätterna vad otroligt kämpiga

Ana Zamanis dotter trivdes inte i vagn eller spjälsäng, sittandes i famnen, med napp, åkandes i bil eller i en sjal.

– Inte en enda gång under det första halvåret kunde vi lägga ner henne. Det enda som fungerade var att gå raska promenader med henne i selen, utan att stanna eller sätta sig. Vi testade verkligen allt men ingenting annat fungerade och vi kände oss som värdelösa föräldrar som inte kunde göra vårt barn nöjd. Vi har fått jobba så hårt för att acceptera att vi inte har gjort något fel, hon bara är så här, säger Ana Zamani.

Nätterna var kämpiga för familjen och Ana Zamani sov inte mycket under de första åren som mamma.

– Min dotter använde mig som napp så vi sov ihop länge. Hon som dåligt och vaknade minst varannan timme. Jag sov i princip inte alls, berättar Ana.

Svårt med anknytningen

Ana Zamani hade svårt att knyta an till sin dotter och fick en förlossningsdepression som hon tillslut blev sjukskriven för.

– Eftersom hon skrek eller gnällde hela tiden och aldrig någonsin var nöjd kunde jag inte knyta an till henne överhuvudtaget och det tog lång tid innan jag kände kärlek till min dotter. Efter flera månader blev jag sjukskriven och fick medicinering och så kom den ovillkorliga kärleken äntligen, berättar hon.

Efter sju månader skrek Anas dotter mindre, men var oftast arg, sur, missnöjd och log aldrig. När hon var 1,5 år blev det lättare och hon blev mer glad.

– Jag minns så väl när hon log första gången vi lekte, jag började gråta och kände sådan stark glädje. I dag är hon nio år och världens gladaste och enklaste barn med en fantastik självkänsla och fin personlighet. Efter tre barn med high need är jag och min man väldigt trötta, men kan ändå till stora delar börja leva ett normalt liv. Jag vill gärna träna mer, gå på dejt med min man och hitta tillbaka till vänner som jag tappat bort längst vägen, avslutar Ana.

Ana har ofta bemött olika råd och pekpinnar. Här delar hon med sig av tips hur du bäst hanterar det:

Maria: ”Jag tror tyvärr att vi missade en del av hans behov”

Maria Lavestedt Segeblad från Stockholm har två pojkar i åldrarna sju och fem år. Den minsta är högkänslig och för familjen var det en omtumlade tid när han kom till världen.

– Det var en chock att bli flerbarnsförälder. Dessutom har jag själv adhd och det blev väldigt stökigt för mig att ta hand om allt. Han reagerade starkt på sin omgivning, sov jättedåligt och skrek eller gnällde hela tiden. Han var aldrig nöjd, berättar Maria Lavestedt Segeblad.

Extremt stort närhetsbehov

Maria Lavestedt Segeblad säger att hon tror att hennes son reagerade på hennes stress och inte riktigt kände att hans behov blev uppfyllda.

– Jag var fysiskt väldigt närvarande men inte psykiskt och tillslut gick jag även in i väggen. Allt var en riktig soppa och jag tror att han reagerade starkt på min stress. Det är jobbigt att säga men jag tror tyvärr att vi missade en del av hans behov och att han därför blev ännu mer frustrerad. Nu har vi klarat oss ur detta och det är mycket bättre idag, säger Maria.

Marias son kunde endast sova klistrad intill hennes kropp och vaknade 12 gånger eller fler per natt.

– De första åtta månaderna var sömnen kass och han sov egentligen dåligt ända tills han var fyra år. Det är ju inte jätteovanligt att barn vaknar mycket på nätterna, men han vaknar och gallskriker från sömn till panik på en sekund. Han hade ett extremt stort närhetsbehov. Efter ett år vände det och han vill nu mer ha space och har hög integritet, vi får inte pussa och röra på honom, berättar hon.

Blev mindre missnöjd när han lärde sig gå

De sökte hjälp på BUP men deras son uppfyller inte någon diagnos, han är high need helt enkelt.

– Det är svårt med högskänslighet, det är ju ingen diagnos. Man får följa sin mammaintuition och anpassa sig efter barnets behov, säger Maria Lavestedt Segeblad.

Det var först när han började kunna gå och även vara på förskolan som gnälligheten blev lite bättre.

– Vi märkte att han blev mindre missnöjd och mer tillfreds när han kunde ta sig fram snabbare själv. Idag tenderar han att bli gnällig när han blir frustrerad, men han är inte alls missnöjd på det viset som han var förut. Nu är han istället känslig och tar exempelvis väldigt illa vid sig om någon är irriterad i familjen, då blir han jätteupprörd och hela hans värld faller. För oss är han ett fantastisk rättesnöre och jag är stolt över hur han står upp för sig själv, pratar om hur han tänker och känner i situationer. Vi jobbar mycket med att ge honom verktyg till att hinna reglera sina känslor, säger Maria Lavestedt Segeblad.

Therese: ”Min son kunde vakna varje kvart på nätterna”

Stockholmsbon Therese Stahl är mamma till två barn, tio och sju år gamla. Hennes äldsta barn var en high need baby och hon beskriver den första tiden som chockartad.

– Jag har alltid varit barnkär och gick in i föräldraskapet med en känsla av att jag har koll och att mina förväntningar är realistiska. Jag blev tagen på sängen av hur otroligt krävande min son var. Han var aldrig nöjd och det spelade ingen roll vad jag gjorde. Han ville alltid vara klistrad på mig, var ständigt missnöjd och bodde de första åtta månaderna i sjal eller sele. Vi trodde att han hade ont någonstans eller var sjuk och gjorde många utredningar, men inget var fel, berättar Therese Stahl.

Svårt med både sömn och mat

Therese Stahl berättar att hon hamnade i jämförelseträsket med mammor i hennes närhet och i mammagruppen på BVC.

– Alla andra mammor kunde själva sova eller äta medan barnet sov, så var det inte för mig. Jag kände att ingen hade det lika utmanade som vi. Vi var tvungna att stå eller vagga min son på ett visst sätt, vi kunde inte sitta ner, stå still eller vila. Sömnen var också något extremt och han kunde vakna från åtta gånger per natt till så ofta som varje kvart. Det var som värst tills han var runt 18 månader, därefter blev det bättre. Det var så jobbigt och jag kände mig desperat, säger Therese Stahl.

Amningen fungerade bra för Therese och hennes son. Men när det var dags att börja med riktig mat blev det svårare.

– Det kändes som att vi fick alla problem man kan ha med barn och såklart var det också svårt att börja med riktig mat. Han var helt ointresserad och öppnade inte munnen. Min man var tvungen att underhålla honom och när han skrattade fick jag trycka in maten. Vi fick lägga ner otroligt mycket energi för att han skulle äta, säger Therese Stahl.

Med tiden blev livet enklare

– ”En lugn förälder ger lugna barn” var det många som sa och jag klandrade mig själv så mycket. Jag kunde vara hur lugn som helst, han var ändå aldrig nöjd. När jag började googla runt och hittade information om high need babies föll polletten ner – han är bara född så här och det är inget som jag kan göra något åt. Det var en stor befrielse att lyfta skulden från mina axlar, berättar Therese.

När Thereses son började gå och prata blev allt successivt enklare och vid drygt tre år var han mycket mer tillfreds och lugnare.

– Jag tror att mycket gnäll handlade om att han var frustrerad att inte kunna röra sig eller kommunicera. Idag när han är tio år är han fortfarande en känslig pojke med mycket tankar och oro, men han är inte på något sätt hign need nu, säger Therese Stahl.

Här kan du läsa mer om Thereses upplevelse samt ta del av tips hon vill dela med sig av till andra som har plusbarn: