Krönika: Vi förskollärare är INTE superhjältar

Länge har vi hört talas om dessa magiska siffror från Skolverket, det finns visst något som kallas rekommenderad storlek på barngrupper. Riktiga siffror, jag har sett dom, men jag har aldrig ”sett” dom i verkligheten om ni förstår. Dom är så långt ifrån verkligheten att jag nästan måste skratta lite.

En gång för länge sen gick jag en utbildning som erbjöds av Stockholm Stad, en internutbildning för blivande chefer. En del i den utbildningen var att göra en budget för en fiktiv förskola. Vi fick siffror att jobba med, säkert lite lika de siffror som dom som bestämmer ser framför sig, siffror, inte faktiska människor. I alla fall, vi räknade, plus och minus, in och utgifter. Väldigt många utgifter, datorer, lokaler, mat, material och framför allt löner, otroligt dyrt att ha personal. Vi gjorde olika uträkningar, bland annat utifrån utopin färre barn i barngrupperna. Det gick inte ihop, inte alls. Vi kunde ha färre barn, men då räckte inte pengarna till någon personal.

”Man kallar oss superhjältar”

Trots att vi inte har jättehöga löner kostar vi ändå en hel del. I förskolan är det barnen som är inkomsterna. Hur kan staten, det vill säga Skolverket säga en sak, lämpa över ansvaret på kommunen som sen säger en helt annan sak? Och vem lyssnar på oss, eller på barnen? Inte så många. Istället kallar man oss för superhjältar, det dummaste jag har hört. Jag gillar inte att slänga mig med ord som kränkt, men jag blir faktiskt kränkt av att bli kallad för en superhjälte.

Jag har själv valt att bli förskollärare, jag har utbildat mig och det var inget ogenomtänkt beslut. Att vara lärare är ett val, inte ett kall. Det betyder inte att jag klarar av vad som helst, eller att jag tänker acceptera vad som helst. Vad menar man ens med att kalla oss superhjältar? Att vi passar bra i trikå och kan flyga? Knappast, på sin höjd har vi några slags arbetskläder, kanske att de var nya för tio år sedan, nu är dom eventuellt lagade med silvertejp och förhoppningar.

Det här med att kunna flyga kan vi diskutera, när barngrupperna är orimligt stora och kollegorna är hemma med förkylningssymptom behöver vi ibland anta rollen som örn, liksom hovra över gården, hålla koll på alla vinklar och vrår, skulle faktiskt underlätta om vi kunde flyga då och då.

Är vi superhjältar som klarar av att arbeta under omöjliga omständigheter? Verkligen inte, till exempel klarar vi inte av att utbilda, dokumentera, se och ta hand om för många barn på samma gång. När vi som oftast tvingas vara flygande örnar. Vi klarar inte av att arbeta när vi är sjuka, eller när alla våra kollegor är sjuka. Vi klarar inte av att vara dom som ska avgöra om barn är sjuka eller inte, nu när att vara sjuk blivit något helt annat i denna pandemi. Det är därför det startas uppror och sjukskrivningarna slår i taket.

Några tycker att vi klagar, men saken är den att vi inte tänker klaga längre, vi kommer att vägra. Varför ska jag acceptera att mitt jobb inte längre går att utföra, att mitt uppdrag som lärare börjar bli omöjligt?

Vi klagar inte, vi säger ifrån. Inte för att vi är superhjältar utan för att vi är människor.