Nina Campioni om jobbiga skrapningen efter missfallet: "Hopplöshet"

Hösten och våren blev inte som det var tänkt för mamman, Motherhoodprofilen och poddaren Nina Campioni.

I höstas blev hon gravid – och fick en mindre chock.

Hon skrev på sin blogg då att hon inte trodde att det var möjligt och beskriver hur hon – när överraskningen lagt sig –såg framför sig en familj där barnen Essie, 6, och Rocco, 3, skulle få ett småsyskon.

Hon började tänka på vilken bil famljen skulle skaffa nu, och sparade storbarnens kläder istället för att skänka dem.

Men så, tre veckor senare, levde inte fostret längre. Hjärtat slog inte där inne. I det hyllde blogginlägget För en vecka sedan var jag gravid, skrev Nina Campioni då:

Det var inte förrän barnen gått och lagt sig som jag tillät mig själv att gå sönder. Det var inte förrän jag skulle ta den där Cytotec-tabletten som smärtan därinne verkligen kom. Det var då jag förstod att jag verkligen förlorat något. En dröm om något.

Nina Campioni fick missfall

Men det skulle inte vara slutet på den jobbiga historien.

Efter att missfallet upptäcktes skickades Nina hem med tabletter som skulle stöta bort fostret. Och nu berättar hon på sin blogg om återbesöket på gyn, där en vikarierande gynekolog skulle undersöka att att livmodern verkligen var tömd.

Hon berättar på sin blogg:

Allt såg bra ut tyckte hon och jag tänkte på hashtaggen med samma namn (#alltserfint, ut reds.anmn.) men eftersom jag kände mig ok i kroppen så var det väl så då.

Nina berättar också i inlägget att hon fortsatte att blöda lite varje dag, men reagerade inte på det först. Sorgen efter att ha mist barnet kom före.

Men så, för ett litet tag sedan, bad hon sin ordinarie gynekolog kolla så att allt verkligen var bra. Då fick hon ett nytt smärtsamt besked: livmodern var trots allt inte helt tom. Där inne fanns rester av fostret kvar och hon skulle behöva en skrapning, som är en mindre operation.

Och nu lyfter hon kritik mot hur kvinnohälsa egentligen prioriteras i vården.

– Men det får ju bara inte gå till såhär? Jag har fått så många berättelser från följare skickad till mig som gör att man bara vill lägga sig ner och gråta – för min del blev det ju rätt odramatiskt – men ändå, det är ännu ett bevis på att kvinnans kropp och hälsa inte är prioriterad, säger hon till Motherhood.

Vårdens miss – fick göra ytterligare skrapning

Nyligen var Nina på sjukhuset och gjorde skrapningen. Nu hoppas hon att det sorgliga missfallet ska ha fått sitt slut över, även om tankarna fortfarande är många.

– Usch, ja, det är tusen tankar som snurrar. Sorgen över att ha förlorat en dröm och en framtid som hade kunnat bli vår var tuff där i början men jag tror att tack vare att jag öppnade upp och pratade om det så kunde jag tillsammans med vänner, familj, läsare och lyssnare sörja det tillsammans och komma igenom det på ett fint sätt. Att väcka frågan om kvinnohälsa, eftervård och hur vi hanteras inom vården gjorde också att mitt missfall fick en "högre mening" om det makes sense – jag kunde göra något konstruktivt med min sorg genom att låta andra kvinnor höras och dela sin sorg och samtidigt debattera sakfrågan.

Men även om Nina öppnat upp sig och försökt sprida kunskap i sina kanaler om det hon varit med om, går det inte att vara bara positiv, säger hon.

– Sen självklart, missfall är rövigt oavsett. Och skrapningen, ja vad ska jag säga – det kändes helt ärligt som "jahapp, då blev jag en av alla kvinnor i statistiken som inte fått rätt hjälp direkt", jag blev mer arg än ledsen. Men visst, det är tungt att gå och släpa på ett missfall så här länge.

Även om hon inte vill hänga ut enskild personal inom vården, har hon känslan av att inte vara prioriterad, av att inte kvinnohälsa är prioriterat, säger hon.

Hon kommer att anmäla händelsen till patientnämnden, dit man kan vända sig om man upplever att man har synpunkter på hur man blivit behandlad inom vården.

– Jag känner genuin hopplöshet! Jag vill inte hänga ut personalen inom vården även om det här såklart handlar om en miss från en person – men det är ju sällan egentligen hos personalen i sig det felar utan i systemet och historien. Dels vet vi ju alla att vården inte direkt har prioriterat kvinnors hälsa eller våra kroppar de senaste 2000 åren, dels har såklart nedmonteringar inom vården gjort personalen än mer stressad – så inte så konstigt att missar sker.

Hur mår du nu?

– Jag mår oväntat bra ändå, det är en lättnad att nu förhoppningsvis vara "färdig" med det här. Jag fick mitt missfall i november och först nu är det liksom över. Det har tärt både fysiskt och psykiskt att gå med detta så länge, så det känns skönt ändå att jag kan få sätta punkt nu. Hoppas jag. Det är också lite otroligt att kroppen rent fysiskt kan klara av att bli nedsövd, opererad och sen en timma senare gå hem som om ingenting har hänt.

Foto: Privat