Elin födde sitt första barn på busshållplatsen – med hjälp av sambon

Elin Jansson, 22, hade precis gått in i vecka 36 när hon vaknade vid ett-tiden på natten och kände att vattnet hade gått. Elin och sambon Eriks bebis var beräknad till nyårsafton så tanken på att hon skulle komma redan nu var långt borta.

– Vi hade inte skrivit förlossningsbrev, packat BB-väskan eller pratat igenom speciellt mycket. Livet rullade liksom på, vi hade hela tiden något att stå i, berättar Elin.

Hon väckte sin sambo som ringde till förlossningen. Elin, som bara hade en molande mensvärk fick instruktionen att stanna hemma fram till kl 10 på morgonen.

– Jag gick in i duschen under tiden som Erik packade BB-väskan och efter det gick allt väldigt snabbt. Värkarna kom tätare och började göra ont på riktigt. Vi ringde in till förlossningen och berättade att jag hade fått värkar, och vi fick som svar att vi skulle vänta tills jag fick tre-fyra värkar på 10 minuter, och att jag skulle ha det i en timme. Vi berättade att vi hade en och en halv timmes resa till sjukhuset, men de höll fast vid sitt svar.

Två ambulanser skickades

Kort senare kom de intensiva värkarna och när Elin efter 40 minuter knappt kunde andas sig igenom dem beslutade sig paret för att åka mot förlossningen. Efter bara en halvtimmes resa blev värkarna ohanterbara för Elin att utstå i det trånga passagerarsäte. De ringde 112 och två ambulanser skickades från olika håll.

– De bad oss stanna på närmsta lämpliga plats, vilket fick bli bussfickan i Järbo. Det kändes konstigt att svänga av och stanna då jag visste att närmsta ambulans var tjugo minuter bort. Jag ville bara fram till sjukhuset. Att föda i bilen fanns inte på kartan.

De 20 minuterna minns Elin som evighetslånga, ständigt med kraftiga krystvärkar. Larmcentralen var hela tiden kvar i luren där de guidade Elin och Erik och berättade att hjälpen var nära.

– Jag höll emot, men till slut gick det inte längre. Jag var tvungen att krysta. Killen på larmcentralen bad Erik ta av mig mina kläder, plocka fram filtar och kolla och känna efter barnet. Där låg jag i framsätet lutandes mot ratten och med handbromsen i ryggen och där stod Erik, redo att förlösa vårt första barn. Det var väl där någon gång som jag insåg att barnet faktiskt var på väg.

Sambon kände huvudet

Erik kände och såg att barnets huvud åkte in och ut under några krystningar. Ambulansen kom till slut fram och en sjukvårdare hann precis springa fram och byta plats med Erik innan den sista krystvärken kom och Esther tittade ut. Mamma och dotter fick sedan följa med ambulansen och pappa Erik kom efter i bil.

I tre dygn fick Elin och Esther stanna på BB innan den lilla familjen återförenades hemma i Bengtsfors.

– Jag hade inga större förväntningar på min förlossning, så jag blev inte direkt besviken över hur det blev. Men den blev såklart inte som jag trott, jag trodde ju att vi skulle få ett eget rum, att jag skulle få testa någon slags smärtlindring och kanske få bada. Jag trodde att det skulle ta längre tid och att man skulle hinna förstå lite vad det var som hände. Allt gick ju så himla fort för oss.

Elin berättar att Eriks lugn smittade av sig och att hon hela tiden kände sig trygg med att han skulle klara av att förlösa deras barn. Hon var aldrig rädd.

– Inte där och då. Jag känner mig mer rädd när jag tänker tillbaka på det i efterhand, på allt som hade kunnat gå fel. Där och då kände jag mig fokuserad och det kändes som att jag visste vad jag skulle göra, som att jag hade gjort det förut. Trots omständigheterna så är det absolut något jag vill göra igen.

Klandrar inte sjukvården

Att förlossningspersonalen rådde Elin att stanna hemma, trots det långa avståndet till BB känner hon sig idag kluven kring.

– Jag förstod dem just då, eftersom jag själv inte hade någon aning om vilket stadie jag var i. Men i efterhand förstår jag inte att de kunde be oss stanna hemma i en timme med värkarna jag hade. Jag kunde ju knappt stå, jag låg på toalettgolvet och kände hur jag tappade kontrollen över allt. Som tur var fick jag tillbaka fokuset när vi fick godkännande att åka mot förlossningen. Jag klandrar inte sjukvården, de tog hand om oss bra efteråt. Men jag tycker att man ska tänka på de som har en bit att åka och inte stirra sig blind på att det brukar ta tid för en förstföderska. Ibland går det fortare än vad man kan tro.

Foto: Privat