När mammor dör – Charlotte skrev en bok om sorgen för att stötta andra

Hon var cool och levde med ena foten på gasen. Det är så Charlotte Sirc själv beskriver sin mamma Eva. En mamma som var mitt i livet när hon plötsligt rycktes ifrån sina tre barn och man i en tragisk bilolycka.

– Vi var en typisk kärnfamilj i medelklassen, bodde i villa och fick se hela världen tack vare pappas jobb på SAS. Mamma var hemmafru större delen av livet, men vid sidan av var hon oerhört driftig, politiskt engagerad och brann för det hon trodde på. Och så var hon så otroligt vacker, min mamma, säger Charlotte Sirc.

Idag är hon 51 år gammal, men minns exakt vad 15-åriga Charlotte gjorde i samma stund som hennes mamma miste livet, den där dagen år 1984.

– Jag stod på scen och sjöng luciasånger som handlade om ljusets intåg i mörkret. Det är nästan paradoxalt när man tänker på det såhär i efterhand.

Att mista en förälder är tungt och att göra det som barn eller tonåring är i psykologitermer rent av traumatiserande. Ändå fick Charlotte och hennes syskon ingen hjälp efter bortgången. Charlotte fick däremot bekanta sig med så kallade ”hylldykare”, ett uttryck psykoterapeuten Lotta Polfeldt fångat upp och myntat av efterlevare efter tsunamin.

– När man möter dem i affären får de syn på en och dyker ner för att ”leta efter någonting” i hyllorna. Vi bodde i ett litet samhälle och folk visste att vår familj gick igenom skit, ändå vågade de inte ens fråga hur man mådde.

Hon upplevde en total tystnad kring sin mammas död och inom familjen fokuserade alla på sig själva för att orka ta sig vidare. Mormor och morfar hade sin egen sorg och bodde dessutom en bra bit bort, medan farmor kom då och då för att laga mat och fixa logistiken.

– Men hon pratade inte heller om mamma eller om känslor. Däremot sa hon vid ett tillfälle ”Vilken tur att det var Eva och inte jag som gick bort, det hade er pappa aldrig klarat av”. Hon syftade på att min farfar tog sitt liv när pappa var barn. Det var en otroligt märklig sak att säga efter att vi precis mist vår mamma.

Charlottes pappa drog sig undan allt mer, snöade in ännu mer i sitt jobb och kom bara hem på kvällarna för att snabbt äta och sedan sova. I skolan fick Charlotte ett kort ”Jag beklagar” av en lärare, men i övrigt låtsades de flesta kompisar som ingenting.

– När jag kom tillbaka till skolan och skulle börja ettan på gymnasiet såg jag fram emot att möta upp min bästis som jag alltid tagit sällskap med. Men just den här dagen hade hon ”fått förhinder”. Jag minns hur tufft det var att kliva in i skolan själv den dagen.

Skrev bok för att stötta andra

För att lyfta tystnaden kring döden bestämde sig Charlotte för att samla andra kvinnors berättelser om sina bortgångna mammor. Resultatet blev boken När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor. Charlottes egen historia finns med i boken tillsammans med trettio andra döttrar mellan 18 och 77 år. Vissa av dem förlorade sin mamma i vuxen ålder och andra som barn, några genom självmord och andra i olyckor eller sjukdomar. De berättar från sitt innersta rum om sorgen att förlora en mamma.

– Jag ville göra boken för att hjälpa de flickor som idag är i situationen jag var i då. Jag hade behövt höra att jag inte var ensam, och jag behöver fortfarande höra att jag inte är konstig för att jag fortfarande sörjer min mamma än idag. Hon kommer alltid vara en del av mig och det kommer alltid vara en jättesorg att inte få leva vidare med henne.

I När mammor dör skriver bland andra 70-åriga Signe, som förlorade sin mamma i cancer som femåring, att ”Min mammaförlust har påverkat hela mitt liv och alla mina livsval.”

Maria, 48 år skriver ” Mitt i vardagens hemmatjafs eller livspussel hade jag bara velat fråga min mamma om råd. Hur ska jag hantera detta, mamma? Hur var jag och min bror som barn? Bara få ett lugnande svar i min egen fostran av mina barn. I det moderliga. Jag känner mig ensam här då, i mitt kök, i mitt liv, i min egen familj. En dotter behöver sin mamma, i alla åldrar, i alla faser.”

Ebba, 39, beskriver förlusten av sin mamma vid 30-års ålder så här: ”När mammor dör blir vi utan våra mödrar just här och nu rent fysiskt. Men jag vill tro att vi inte är ensamma. Vi är aldrig på riktigt utan våra mammor. En mors kärlek går inte att besegra. Inte ens döden rår sig på den vill jag tro.”

Förhöjd risk för psykisk ohälsa

I boken skriver Charlotte även om Mikael Rostilas och Jan Saarelas forskningsresultat som beskriver konsekvenser av en förälders eller syskons död. Det visar en avsevärt förhöjd risk för fysisk och psykisk ohälsa, eller för tidig död efter att ha mist en förälder i tidig ålder. Speciellt om dödsfallet var plötsligt och våldsamt, som till exempel vid en olycka, mord eller självmord. I boken uttalar sig psykoterapeuten Lotta Polfeldt om forskningen.

”Det visar tydligt att förlusten innebär en stor stress för barn och unga och att det är slitsamt både på kort och lång sikt. Det i sin tur betyder att det är mycket viktigt att stödja och hjälpa barn att hantera sin sorg och sitt vardagsliv för att förebygga onödigt lidande och psykisk och fysisk ohälsa”.

Även Charlotte betonar vikten av att inte sopa döden under mattan, även om det kan kännas skrämmande att prata om.

– Var inte rädd för att prata om döden med dina barn. Du kan till exempel köpa en bok där en person förlorar någon för att sätta igång samtalet. Eller berätta hur en begravning går till, barnen kommer förr eller senare att behöva uppleva en begravning. Om inte ens vuxna vågar prata om döden, hur ska då barn kunna göra det?

I många år pratade inte Charlotte alls om sin mamma. Det var först när hennes egen dotter föddes som hon bestämde att de skulle få lära känna sin mormor och att hon skulle prata med dem om livet och om döden. Hon ville se till att de var rustade och självständiga om något skulle hända henne.

– Jag satt i en stol med min nyfödda dotter och sjöng samma vaggvisa som min mamma sjungit för mig. Tårarna rullade ner för kinderna och jag sörjde att min dotter aldrig skulle få träffa sin mormor, berättar Charlotte och fortsätter:

– Idag kan jag till och med sakna att få de där samtalen om att man borde göra si eller så, att få tjatiga frågor om man ”äter ordentligt” ställda av kärlek och omtanke. När man förlorar en mamma så förlorar man också den person som älskar en allra mest i världen. En person som älskar dig villkorslöst, vad du än säger eller gör.

Läs mer: