Caroline Skoglund får ständigt frågan: ”Är det verkligen ditt barn?”

Caroline Skoglund och sonen Oskar har olika hudfärg.

Tänk dig att okända människor – gång på gång – frågar om du verkligen är ditt barns mamma. För Caroline Skoglund, 29 år, är det här hennes verklighet sedan hon födde sin son Oskar för två år sedan.
– Det är så tråkigt att folk utgår ifrån att jag inte är hans mamma. Folk väljer att se hudfärgen först. Det är sårande, säger hon.

Nyförlöst och osäker satt Caroline Skoglund på ett café i Stockholm och skulle amma sin son Oskar. Då höjde en kvinna intill henne på ögonbrynen och frågade om det verkligen var hennes son?

Det är en fråga hon ofta får – trots att Caroline och Oskar faktiskt nästan är lika som bär – de har bara olika hudfärg.

– Det är väldigt okänsligt, man är ju så extra känslig i början som nyförlöst med första barnet. Så osäker med allas blickar på sig och så dessutom få ännu fler blickar med frågan om det verkligen är mitt barn. Det gör ont, berättar Caroline.

Caroline Skoglund med sonen Oskar

– När jag svarar att det är min son så är det många som säger ”vad konstigt”. Foto: Angelica Hvass

Hade det varit det omvända, en ljushyad mamma med ett mörkt barn, så hade kanske de flesta bara tänkt att Oskar var adopterad. Men när de ser Caroline och Oskar så upplever hon det som att nyfikenheten tar övertaget och att en del bara måste trycka upp gammal kunskap från skolåren rakt upp i ansiktet på henne.

– När jag svarar att det är min son så är det många som säger ”vad konstigt” och lägger till vad de lärt sig om genetik, att mörka drag är ”dominant”, berättar Caroline och känner sig provocerad.

– Det är inte min uppgift att lära andra hur det fungerar och att det är mycket mer komplicerat än just så.

”Andra mammor är ofta värst”

Ofta vill den som frågat inte prata mer utan lämnar bara Caroline där med ordet ”konstigt” ekande i tystnaden.

– Det är extra okänsligt att först tränga sig på och fråga och sen bara gå, med de orden, suckar Caroline och fortsätter:

– Det finns de, framför allt äldre damer, som stannar kvar och berättar om sina barn eller barnbarn. Det blir en ömsesidig dialog och ett utbyte – då känns det bättre, förklarar hon.

Men det hör dessvärre till undantagen. Och det är tyvärr fler kvinnor än män som ifrågasätter om Caroline är Oskars mamma.

– Överlag kan jag tycka att andra mammor ofta är värst och det har förvånat mig, vi borde ju stötta varandra och vara mer tillåtande och snälla mot varandra, men jag upplever att det ofta är tvärt om, säger hon och fortsätter.

– Amning kan vara känsligt som det är, men att sitta där och tänka att folk tror att jag är kompis till mamman eller en barnflicka som tar sig konstiga friheter gjorde det mycket värre.

När Oskar föddes, dagen innan midsommarafton, på sjukhuset i Örebro så gav han inte ett ljud ifrån sig.

Skämtade om att det skett en förväxling på BB

– Han skrek inte och det visade sig att han hade navelsträngen runt halsen, berättar Caroline.

Oskars pappa och barnmorskan försvann ut ur rummet med lille Oskar. Kvar låg Caroline, ensam och visste inte vad hon hade att vänta sig.

– De kan ha varit borta i kanske fem minuter, men det kändes som hur lång tid som helst, säger Caroline.

Oskar fick andningshjälp och blev lagd på mammas bröst. Caroline kunde pusta ut och börja njuta av det nya livet som mamma. Det enda hon reagerade på var att han hade tydligt blåa ögon.

– När jag påpekade det så sa sköterskan bara att alla barn har det, men att det ändrar sig under det första levnadsåret.

Caroline Skoglund och sonen Oskar

Caroline har börjat vara övertydlig i sin mammaroll när hon märker att de frågande blickarna börjar komma. Foto: Angelica Hvass

Det var en traumatisk början för mor och son. Och väl på BB blev det inte lättare för Caroline. Inne på rummet, som hon delade med en annan mamma, möttes hon för första gången av fördomar.

– Den andra mamman kollade på mig och sedan på Oskar. Så sa hon att det kanske hade blivit något fel och skämtade om att det skett en förväxling. Jag blev helt ställd och skrattade tillbaka, för jag visste inte vad jag skulle säga.

När barn frågar är det en annan sak

Nästan direkt efter Oskars födsel flyttade den lilla familjen till Stockholm. I en internationell stad med så stor kulturell blandning trodde Caroline att fördomarna skulle minska. Men så har det inte varit.

– Och det är så himla konstigt. Det var främst under mammaledigheten som jag mötte mest frågor och det kunde vara överallt; på perrongen, bussen och caféer, berättar hon.

Och Caroline har börjat vara övertydlig i sin mammaroll när hon märker att de frågande blickarna börjar komma.

– Jag kan börja pussa lite extra mycket på honom, så där bara för att visa tydligt att det faktiskt är mitt barn.

Och är det nu någon som verkligen vill fråga, så önskar Caroline att det är för att öppna upp till dialog – inte bara för att stilla sin egen nyfikenhet.

– Gå fram till mig som om du vill lära känna en ny person, säger hon.

– För honom är det ju inget konstigt och det borde det inte vara för andra heller. Foto: Angelica Hvass

Caroline tror inte att Oskar fått med sig eller tagit skada av att hon blir ifrågasatt som hans mamma.

– Nej, för barn är det här helt naturligt, säger hon och berättar om den gången han åkte buss tillsammans med sin mormor.

– De hamnade bredvid en mörkhyad kvinna och Oskar tittade på henne och kallade henne för mamma, skrattar Caroline och fortsätter:

– För honom är det ju inget konstigt och det borde det inte vara för andra heller.

När andra barn frågar så är det också en helt annan sak.

– Det fina med barn är att de är ärliga och nyfikna och frågar utan värderingar medan många vuxna lägger till det där ”så konstigt”.

Barn är ärliga och nyfikna och frågar utan värderingar. Foto: Angelica Hvass

Det är på tiden att vi systrar slutar att titta på varandra med dömande och ifrågasättande blickar och istället börjar styrka varandra, mamma till mamma.

Caroline hoppas på en förändring.

– Vi kvinnor och mammor måste bli mer tillåtande och börja stötta varandra istället, säger hon och föreslår att mammor ska gå ihop mer och hjälpa varandra i vardagen.

– Framförallt ensamstående mammor kan ju fint gå ihop och ta hjälp av varandra. Se charmen med hur man hjälps åt och ta hand om varandra i stamsamhällen, säger Caroline och avslutar:

– För i slutändan är alla barn allas barn, vi har alla ett ansvar att ta hand om varandra.

Sandra om kampen att bli gravid: ”Man längtar så mycket att man nästan går sönder”

Morris föddes med bara ett öga: ”Alla är lika värdefulla med sina olikheter”