Får jag säga till någon annans barn? Psykologen svarar

Fråga: Jag sitter på ett kafé och ett barn jag inte känner springer omkring och välter stolar, ropar och härjar. Jag vill ha en lugn och skön stund med min familj och har en sovande bebis i vagnen. Får jag säga till barnet som stör?

/nybliven mamma

Motherhood skickade den här frågan vidare till psykologen Bozena Fatyga, som driver en egen mottagning i Farsta och har erfarenhet av barn, unga och familjer.

Vad säger du som jobbar som psykolog, när är det okej att säga till någon annans barn?

– När du säger till ett barn som inte är ditt eget så är det viktigt att inte vara arg eller upprörd utan snarare visa respekt och förståelse. Du vet ju inte hur barnet är van att bli bemött eller vad barnet har för bakgrund. Många barn kan bli rädda eller ledsna om en främmande vuxen säger till dem. Du kan på ett lugnt och tydligt sätt förklara varför något är okej eller inte men tänk på att barn under ungefär tio år klarar bättre en tillrättavisning från sina föräldrar än från en främmande person.

– Föräldrar reagerar också väldigt olika. Vissa blir arga eller försvarar sina barn oavsett vad de har gjort. Andra blir glada eller lättade över att någon annan vuxen hjälper till att sätta gränser eller lösa konflikter. Därför är det bra att ha tänkt igenom vad du vill säga och varför innan du säger till någon annans barn.

Hur kan man säga till barnet, har du några konkreta exempel?

– Att säga till kan vara ett sätt att hjälpa barnet att lugna ner sig och lära sig att anpassa sig till olika situationer. Till exempel kan du säga något i stil med: “Hej, jag ser att du har mycket energi och vill leka. Men det är inte så bra att springa omkring här på kaféet. Det kan vara farligt för dig och andra, och det kan också störa dem som vill ha det lugnt och tyst. Kan du kanske hitta något annat att göra som är roligt och lugnt? Eller kan du fråga dina föräldrar om ni kan gå ut en stund?”

– Tumregeln är att använda ett personligt språk som är tydligt och utgår ifrån vad du står för och vart dina gränser går, det kan man göra genom att använda frasen Jag vill eller jag vill inte. Ett exempel kan vara ”jag vill inte att du kastar sand på andra barn. Om du vill leka i sandlådan kan vi istället bygga något fint.”

Borde jag anpassa min reaktion om jag misstänker att barnet har en diagnos?

– Det är inte alltid lätt att ha förståelse för barn som inte beter sig som vi tycker att de borde. Men vi måste komma ihåg att barn är olika och har olika förutsättningar. Vissa barn har diagnoser eller problem som gör det svårt för dem att följa sociala regler eller kontrollera sina impulser. Andra barn har helt enkelt vuxit upp med andra normer och vanor än vad vi har. Det är inte rättvist att skylla på barnen för något som de inte kan råda över eller inte vet bättre om. Innan vi blir arga eller irriterade på ett barn, bör vi försöka se saken från deras perspektiv. De flesta barn vill inte medvetet störa eller reta andra, utan de behöver bara lite mer stöd och vägledning.

Sommaren närmar sig och många familjer gör roliga saker tillsammans. Om jag tycker att min väns barn är taskig mot mitt barn när de leker – ska jag prata direkt med barnet eller med föräldern?

– Det går oftast bra att prata direkt med barnet om ni redan har relation till varandra. Det kan bland annat innebära att du sätter gränser för vad som är acceptabelt eller inte, då har du möjlighet att bidra till barnets utveckling och välmående genom att visa hur man kan följa vissa grundläggande gemensamma regler.

– Till exempel kan du säga till om du ser barn som är våldsamma eller kränkande mot varandra. Då kanske du förhindrar att ett barn blir skadat eller utsatt för värre saker. Barn som känner att vuxna bryr sig om gemensamma normer och värderingar är också mindre benägna att göra allvarligare fel än barn som tror att de kan göra vad som helst utan konsekvenser.

Vad ska jag göra om barnet inte slutar vara taskig, utan bara fortsätter trots tillsägelser från mig eller barnets förälder?

– Om ett barn inte slutar bete sig taskigt, trots tillsägelser från dig själv eller barnets förälder, kan det ibland kännas som att det inte finns någon annan utväg än att lämna situationen. Eller ändra aktivitet. Det kan vara frustrerande att inte kunna lösa situationen men det är viktigt att komma ihåg att man inte har någon makt eller kontroll över andra människors beteende. I dessa situationer är det viktigt att ta hand om sin egen välbefinnande och att lämna en situation även om det känns tråkigt.

Om jag börjar känna att mina vänners barn är så krävande, eller taskiga mot mina barn, att jag knappt orkar umgås med dem längre.... Vad ska jag göra då?

– Jag tycker att du ska försöka prata med dina vänner om hur du känner och vad du upplever. Det kan vara svårt att ta upp ett sådant känsligt ämne, men det är bättre än att låta det påverka er relation eller undvika dem helt. Försök att vara ärlig och respektfull, utan att anklaga eller kritisera deras barn eller deras föräldraskap. Förklara vad du ser för problem och hur det påverkar dig och dina barn. Ge exempel på situationer som har varit jobbiga eller orättvisa. Fråga om de har märkt något liknande. Lyssna på vad de har att säga och försök att förstå deras perspektiv. Kanske har de inte varit medvetna om problemet, eller kanske har de haft svårt att hantera det. Kanske har deras barn någon diagnos eller svårighet som gör det extra utmanande för dem. Kanske har de helt enkelt olika syn på vad som är lämpligt eller inte.

– Jag tycker också att du ska försöka hitta lösningar tillsammans med dina vänner som kan göra det lättare för er att umgås. Till exempel kan ni bestämma er för att sätta upp gemensamma regler och gränser för barnen när ni träffas. Ni kan också välja aktiviteter som passar alla barnens åldrar och intressen, och som minskar risken för konflikter eller tristess. Ni kan också variera hur ofta och hur länge ni träffas, och ibland umgås utan barnen om ni behöver en paus. Det viktigaste är att ni visar varandra respekt och omtanke, och att ni inte ger upp er vänskap på grund av barnens beteende.

Foto: TT