Så påverkar föräldrar sina barns framtida relationer

Anknytningsmönster och anknytingsteorin

Anknytningsteorin handlar om hur människor skapar och hanterar nära relationer, från vaggan till graven. Så hur påverkar barnets upplevelser från tidiga relationer dem senare i livet? Barnpsykologen svarar.

Teorin om anknytning är idag en central utgångspunkt för forskningen om nära relationer. De flesta forskare är idag överens om att kvaliteten på anknytningen från de första levnadsåren har betydelse för hur man knyter an till andra människor även i vuxen ålder. Pia Risholm Mothander, barnpsykolog, docent och en av författarna till boken Anknytningsteorin, ger sin syn på saken.

Pia Risholm Mothander.

Anknytningsteorin och anknytningsmönster

Begreppet anknytning syftar på det känslomässiga band som uppstår mellan människor som står varandra nära. Det vill säga: tidigt i livet oftast barnets relation till en förälder eller annan vårdnadshavare – och senare i livet i kärleksrelationer mellan vuxna.

– Åldern har betydelse, det finns ett öppet fönster för att skapa minst en första anknytningsrelation under de första 8-9 månaderna, säger Pia. Sen är det en utveckling som pågår livet ut genom att också andra människor blir känslomässigt viktiga. Men relationen till de första omvårdnadspersonerna kan man säga är de mest grundläggande, fortsätter hon.

Man brukar dela upp kvalitén på anknytningen i fyra grupper: Trygg, otrygg undvikande, otrygg ambivalent och desorganiserad anknytning.

Trygg anknytning

Forskningen visar ca 70 procent av alla som växer upp i västvärlden har en trygg anknytning. Barnen i denna grupp har erfarenheter av att deras omvårdnadspersoner är tillgängliga, pålitliga och lyhörda för barnets signaler. Detta ger en grundtrygghet som gör det enklare för barnet att lita på andra människor i sina senare relationer.

– Man har en tro på att om inte jag själv fixar något, så finns personer runt om kring mig som hjälper mig, förtydligar Pia.

Otrygg undvikande

Barn i denna grupp har genomgående erfarenheter av att ha blivit avvisade när de behövt hjälp och därför tvingats lära sig att till stor del klara sig själv. I vuxenlivet kan detta leda till svårigheter med att helt släppa garden och våga lita på någon annan. Man håller distans för att skydda sig mot att bli avvisad.

– Man litar inte på att andra fixar något åt en, utan måste alltid bära allt själv, säger Pia.

Otrygg ambivalent

I dessa fall är föräldrarna inte konsekventa och förutsägbara i sin uppfostran utan är ibland omhändertagande och ibland avvisande. Detta gör barnet osäkert vilket ökar risken för att individen blir väldigt känslostyrd även i vuxen ålder. Man blir ångestfylld och rädd för att bli övergiven vilket kan uppfattas som krävande av den potentiella partnern.

– Ofta känner dessa människor ett stort behov av att ha någon, då de inte känner sig kapabla att klara sig på egen hand, förklarar Pia.

Desorganiserad anknytning

Barn som växer upp i miljöer med många riskfaktorer, som psykisk ohälsa, missbruk, eller våld i familjen, löper större risk att inte få det stöd de behöver och har rätt till. Den desorganiserade anknytningen, innebär att barnen inte fått någon vägledning i hur de ska få känslomässig hjälp. På sikt ökar detta risken för egen psykisk ohälsa, och svårigheter med att skapa långsiktiga relationer. Man har lärt sig förknippa närhet med smärta och svek.

– Dessa människor behöver ofta terapeutisk hjälp för att bearbeta sina upplevelser, och få stöd i att omformulera sin känslomässiga karta, avslutar Pia.

Läs mer:

3 enkla steg – så pratar du med småbarn så att de faktiskt lyssnar