Jenny Grundemark: Att vara gravid under en pandemi är att vara ensam

Från inskrivning hos mödravården till KUB, RUL och tillväxtultraljud via otaliga besök hos barnmorskan: Ensam.

Idag kliver jag in i vecka 40. Och förstås går tankarna nu närmast till förlossningen. Kommer jag att lämnas ensam även där? Utlämnad till människor jag aldrig träffat förr för att möta en smärta som inte går att beskriva följt av det största ögonblicket i livet.

Minsta känning i luftvägar och kropp får varningslamporna att blinka i rött, rött, rött. Minsta virussymptom blir till ett öronbedövande larm som ljuder högre än hesa Fredrik. För visst river det lite i halsen? Och ser min partner inte lite hängig ut?

Att googla corona + gravid är daglig norm

Jag har gjort det här förut och hämtar viss trygghet i det. Förstår samtidigt den adderade rädslan alla förstföderskor måste känna här och nu. Men jag är ändå...

Ensam.

Och osäker. Med raddan av nya rön och ”goda” råd som avlöst varandra och av olika instanser och myndigheter presenterats som sanningar längs den nio månader långa vägen. Att googla corona + gravid är daglig norm:

Att kunskapsläget är begränsat är man dock enig om även om man så sent som i förra veckan slog fast att gravida bör klassas som riskgrupp och att man som gravid nu har rätt till coronaersättning från staten.

Men som min läkarkompis sa. Om 10 år. DÅ kanske vi vet. På riktigt. Först då finns tillräckligt underlag för relevanta slutsatser och faktiska sanningar. Nu gissar vi mest. Och oroas av ovissheten.

Från KUB och RUL till BB

Ensam.

Kallad till KUB-test i vecka 14.

Med anledning av Covid-19 och det rådande läget med att försöka bromsa spridningen kan vi för tillfället inte tillåta någon anhörig följa med på mottagningen, står det i kallelsen.

Jag har hunnit fylla 40 och lite till. Har tidigare fått missfall. En så kallad missed abortion där kroppen inte förstår direkt att livet man skapade inom sig har släckts. Så visst gnager oron över att allt inte ska stå rätt till. Tårar bränner i mitt hormondimmiga tillstånd och mitt enda stöd är en barnmorska jag inte ens får ta i handen som vips får iklä sig rollen som hobbypsykolog när vätan rinner längs mina kinder.

Men där slår ett litet hjärta. Jag andas ut.

Ensam.

Kallad till RUL i vecka 20.

Under rutinultraljudet till mitt första barn upptäcktes att det saknades ett kärl i navelsträngen och jag fick gå på täta uppföljningar för att kontrollera barnets tillväxt under resten av graviditeten. Jag minns den ilande rädslan när en läkare kallades in för att göra sin bedömning. Ett minne som aldrig känts mer närvarande än i detta ögonblick fyra år senare. Tårar igen. Så ensam.

Men samtidigt så lycklig. För där på skärmen pickar livet på med snabba slag.

Ensam.

Mitt blodtryck har börjat klättra och jag får en akuttid på BB i vecka 37. Jag blir kopplad till maskiner som övervakar bebisens puls och registrerar alla rörelser. Ensam i ett rum med hjärtslagen som enda sällskap. Kommer jag bli igångsatt nu? Men nej, får beskedet att vi avvaktar. Mina och bebisens värden är okej.

Nu följer kontroller hos barnmorskan än tätare. Och även ensamheten har någonstans blivit norm.

Idag kliver jag in i vecka 40. När som helst nu välkomnar jag mitt andra barn. På förlossningens hemsida står att läsa att den medföljande får inte ha några tecken på infektion i luftvägarna eller feber.

Men visst river det lite i halsen? Och hur mår min partner?

Och larmet ljuder igen... Ensamt i sitt öronbedövande eko!

//Jenny Grundemark, redaktionschef Motherhood