Sandra om kampen att bli gravid: ”Man längtar så mycket att man nästan går sönder”

Lykke och Sandra.

Foto: Angelica Hvass
Det gick tre år av längtan, hormonsprutor, konstgjorda befruktningar och ett liv satt på vänt innan Sandra Aggemos lilla mirakel Lykke kom till världen. I samma stund föddes en mamma.
– Det är det där att inte veta som är så jobbigt. Men hade jag vetat att det var Lykke vi väntat på, så var det värt all smärta, säger hon.

Sandra Aggemo, 32, bor med sin sambo Fredrik och sin tvååriga dotter Lykke i Stockholm. I dag är de tre i familjen, men länge var det bara Sandra och Fredrik och den där stora längtan.

– Vi drömde om barn i nästan tre år, berättar Sandra.

Det var julen 2014 det började. Efter fem år tillsammans ringde Sandras sambo Fredrik. ”Jag vill ha barn med dig”, sa han efter att ha besökt sin syster som nyligen fått barn.

Önskan kom lite överraskande för Sandra, men hon var absolut med på tanken.

– Då trodde vi båda att det var som att trycka på en knapp så blev det barn, berättar hon.

Sandra och Lykke sitter i sängen.

”Vi trodde båda att det var som att trycka på en knapp så blev det barn”

Foto: Angelica Hvass.

Sagt och gjort. Lite mer än ett halvt år senare bestämde de sig för att just ”trycka på knappen”. Då påbörjade de det som Sandra kallar ”längtansresan” – men något barn blev det inte.

Mensen återkom cykel efter cykel. Efter ett år tog de kontakt med Sandras gynekolog, det resulterade i hormonsprutor och IVF-behandling. Och Sandra som ville vara duktig anpassade hela sitt liv för att skapa de bästa förutsättningarna för att ett litet frö skulle börja växa i hennes livmoder.

– Jag gick på akupunktur, åt rätt, gjorde yoga och hade en idé om att skapa de perfekta förutsättningarna, minns Sandra.

”Jag kände mig så hoppfull och gravid”

Efter veckor med hormonsprutor, blodprover och smärtsam ägguttagning var det i maj 2017 dags för den första insättningen av ett befruktat ägg. En sköterska i knallgula träskor höll upp pipetten med embryot och sa käckt att nu blir det barn.

– Jag kände mig så hoppfull och gravid, men så blev det inget, säger Sandra.

Ett försök blev flera.

– Det var efter att det andra försöket inte gav något som det började göra ont och smärtan började ta över mitt liv, berättar hon.

Under intervjun går hon tillbaka till ett av sina dagboksinlägg från den tiden:

”Det är den 1:a december och stjärnor i fönstren lyser starkt, vackert men också svårt. Vi har varit på kliniken idag på möte om hur vi ska attackera vårt tredje försök med sprutor. Det som spruta idag var tårar. De där tårarna. Jag ser hur hon ser på mig, tycker att jag borde vara mer positiv: ”Du kanske ska äta en lussebulle eller gå på yoga?”. Just nu vill jag inte stå i hunden och äta saffran. Jag vill ligga i barnets position och aldrig kliva upp. Ett embryo i frysen, inget hopp på lager.”

Sandra och Lykke myser.

”Det var efter att det andra försöket inte gav något som det började göra ont och smärtan började ta över mitt liv”

Foto: Angelica Hvass

Sandra kan nu i efterhand se att hon gick in i en lätt depression.

– Jag var i sorg varje månad. Man längtar så mycket att man nästan går sönder, säger Sandra och berättar att hon och Fredrik också vid den tidpunkten hade gått om varandra. Fredrik ville att de skulle må bra och att det inte skulle ta över deras liv, medan Sandra lade all skuld på sig själv.

Men de klarade av att se varandra och mötas mitt i striden.

– Vi pratade och bestämde oss för att skifta energi.

Började njuta av livet igen

Fredrik och Sandra bestämde sig för att inte låta barnlängtan ta över och Sandra slutade vara så himla duktig för att istället börja njuta av livet igen. Hon började träna crossfit och tillät sig att ta ett glas rödvin då och då. De bokade in en resa till New York och ett besök på humorföreställningen Man på prov.

Samma dag som föreställningen hade Sandra fått sin mens – igen – men på scenen stod komikern och satte ord på all smärta hon känt.

– Jag både skrattade och grät. Och när någon annan sätter ord på ens lidande så känner man sig inte längre ensammast i världen, säger Sandra.

Efter föreställningen stannade de kvar i salongen och pratade med komikern. Det visade sig att de hade liknande historier och kvällen slutade med att de gav honom skjuts hem.

– Han berättade att han och hans fru prövat att få barn i flera år, så träffade de Björn Ranelid som la sin välsignelse över dem. Och de fick barn. Så vi skämtade och sa att han var vår Ranelid, berättar Sandra och skrattar.

Samma cykel visar graviditetstestet positivt – utan hjälp av sprutor och embryo – helt naturligt.

– Sen den stunden tvivlade jag inte på att det här skulle gå bra. Det var en stark övergång, säger hon.

Sandra och Lykke sitter i sängen.

”Fortfarande kan jag känna en kniv i hjärtat när jag hör om andra som blivit gravida. Det lever kvar i mig som ett ärr.”

Foto: Angelica Hvass.

Men den långa kampen har satt sår som troligen aldrig helt kommer att läkas.

– Fortfarande kan jag känna en kniv i hjärtat när jag hör om andra som blivit gravida. Det lever kvar i mig som ett ärr. Jag kan relatera starkt till den smärta andra i samma situation upplever, säger hon.

Visionen om perfektion har bytts mot viljan att vara modig och sårbar

Strax före midnatt den 17 november föds Sandra och Fredriks dotter, Lykke. I samma stund föddes också en mamma.

– Det var svindlande, skrämmande och samtidigt helt magiskt, skrattar Sandra och berättar att hon ville vara den perfekta mamman i början.

Men livet med en nyfödd bebis mötte henne och perfektionismen har rundats av i kanterna.

– Jag har upplevt mycket tvivel, det är nog först nu när Lykke är två år som jag kan känna någon sorts stadga, säger hon och beskriver hur hon liksom flera gånger gått vilse i mammarollen.

Det är något som Sandra verkligen står för i dag – att vi alla börjar moderskapet som nybörjare och att det är en konstant förändring och utveckling. Det där med att vara den perfekta mamman har hon bytt ut mot att vara en modig och sårbar mamma.

– Jag måste påminna mig själv om det här varje dag, att ge mig själv utrymme att vara människa. Förlåta mig själv när jag gjort något mindre bra och bara göra om, säger Sandra.

För alla vet vi hur tungt det är att inte vara den där mamman som man egentligen önskar, påminner hon.

– Och det blir lätt en ond spiral som leder till spända och stressade föräldrar, säger Sandra.

Hon uppmanar istället alla mammor att försöka vara ”operfekta”.

– Då kan vi på ett mer naturligt sätt möta våra barn som både vågar testa och misslyckas.

Sandra ammar Lykke.

Föräldrar måste våga vara operfekta, säger Sandra: ”Då kan vi på ett mer naturligt sätt möta våra barn som både vågar testa och misslyckas”.

Foto: Angelica Hvass

”Det är så viktigt att vi mammor stöttar varandra”

Hon tror att det där med att vara så perfekt i sin mammaroll kan vara en generationsfråga och ärvda idéer om hur en mamma ska vara. Många mammor har själv en mamma som städat, lagat mat och uppfostrat barn. Helt enkelt en mamma som var chef för familjen och hemmet.

Men i dagens samhälle ska vi inte bara vara mamma utan också förverkliga oss själva och göra karriär. Det blir en omöjlig ekvation som skapar stress och känslor av misslyckande. Sandra vill istället uppmana mammor att hitta sätt att ta kontakt med andra mammor som kan inspirera och stötta.

– Att vara mamma i vårt individuella samhälle kan upplevas som ett sårbart ensamarbete och det är så viktigt att vi mammor stöttar varandra.

Hon vill att vi vågar prata om modersrollen, vardagsproblem och det operfekta med varandra.

– Ibland kanske vi lyssnar lite väl mycket på andra. Istället borde vi bara stoppa och tänka efter ”Vad är viktigt för mig?”. Gå inåt och fråga efter råd och visdom inom oss själva.

Pandemin lämnade Sanna ensam på förlossningen – med ett mardrömsbesked

Asabea valde att föda barn hemma: ”Precis allt jag önskat”