Therese blev gravid i en pandemi – fortsatte jobba på ambulansen

Med ett växande liv inom sig och jobb på ambulansen tvingades Therese Andersson ta ett beslut när coronapandemin kom.
Och bestämde sig: Att fortsätta jobba var enda alternativet.
– Jag vill berätta för mitt barn att hans mamma gjorde något viktigt den här tiden, säger Therese Andersson.


Det var februari när Therese Andersson tog ett gravididtetstest.

Samtalen på hennes arbetsplats hade börjat handla om coronaviruset som kommit från Kina och nu fått fäste i Europa. Vad skulle hända om det kom till Sverige?

Stickan visade plus och även om Therese och sambon Martin inte tänkt skaffa barn bestämde de sig snabbt för att behålla det.

Men Thereses arbetsuppgifter vid ambulansen på Uddevallas sjukhus går ut på transportera patienter som behöver åka till akuten, tas till operation eller köras mellan sjukhus.

Embryot i hennes livmoder kunde mätas till ett par centimeter och befann sig nu, tillsammans med sin mamma, på frontlinjen till en begynnande pandemi.

På frontlinjen – och gravid

Therese har två barn från tidigare relationer som bor växelvis hos sina pappor och hos Therese och Martin. När de fick reda på att de var gravida hade de precis flyttat till en liten stenhuggarstuga i Härnäset där det var tänkt att de skulle slå sig till ro utan fler barn. Huset liknar mest ett torp och har en mil närmsta mataffär.

– Graviditeten var lite en chock, liksom lite oj vad ska vi göra nu? Vi hade precis flyttat hit och jag hade fått jobbet på ambulansen efter mina studier till undersköterska. Men så kändes det ändå rätt att behålla det, säger Therese Andersson.

Therese Andersson och sambon Martin.

Therese och Martin blev gravida precis innan coronaviruset kom till Sverige.

Privat

Några veckor senare var coronapandemin ett faktum. Nu fanns den i Sverige och på jobbet kom Therese snabbt i kontakt med patienter som hade de misstänkta symptomen.

Med visir, handskar och munskydd hämtade hon och ambulanskollegorna upp personer som hostade, hade feber och andningssvårigheter.

Therese ville visa att hon litade på Sveriges restriktioner om skyddsutrustning.

Privat

Och trots att det till en början var oklart om gravida tillhörde riskgrupp eller inte bestämde hon sig för att fortsätta jobba.

– Jag kände att jag fick göra ett val på något sätt. Samtidigt som jag absolut var orolig visste jag att jag behövdes. Jag resonerade att jag ville hålla ihop med kollegorna och hjälpa till, för man visste att folk behöver oss nu.

När Folkhälsomyndigheten började med presskonferenser och Stefan Löfven uppmanade svenska folket att tvätta händerna, ville Therese också bidra till att sätta de nya hygiennormerna i samhället, berättar hon.

– Det var hela tiden viktigt för mig att visa att jag litade på de svenska restriktionerna och på att min skyddsutrustning skulle räcka, berättar hon.

– Det kändes viktigt att visa att man inte går hem för att man är rädd, för om jag som jobbar i vården inte ska kunna känna mig alls säker så länge jag följer restriktionerna och rekommendationerna om skyddsutrustning, vem kan då göra det?

Det låter som ett stort ansvar att lägga på sina axlar när man är gravid, kanske många skulle tänka. Varifrån kommer den sidan hos dig tror du?

–Jag tror bara att jag vägrar vara rädd. Det har alltid legat i min natur, att vi får lösa detta tillsammans liksom. Kanske var det dumdristigt att köra coronapatienter som gravid men jag har också en mormor och morfar och farmor. Det hade lika gärna kunnat vara dem jag körde. Så för mig går det tillbaka till att vi alla är människor och alltid måste hjälpas åt.

”Kunde relatera till barnbarn”

Snabbt märkte Therese att hennes graviditet faktiskt också kunde vara till extra hjälp på jobbet. Patienterna hade sällan en anhörig med sig i transporten på grund av besöksförbuden och hon och kollegorna fick ofta agera stöd.

Therese Andersson

Therese märkte att flera patienter blev lugna av att kunna prata om och relatera till hennes graviditet.

Privat

– Jag såg att min graviditet var ett plus där ibland. Snabbt kunde man komma in på ett annat samtalsämne än varför man låg i en sjuktransport. Många känner såklart oroskänslor för den situationen, oavsett om man behöver åka in för corona eller något annat, men min mage kunde göra att vi kom in på andra samtalsämnen.

Vad ville de prata om?

– Om jag som gravid hjälpte en person som var mormor kunde hon relatera och börja prata om sina barnbarn till exempel. Då kanske man kunde få ner hennes andning och göra allt lite lugnare. Det normaliserade händelseförloppet och blev kanske inte lika skräckinjagande när någon kom där med visir men också magen i vädret.

Förlorade kollega

Men en period in i pandemin hände något som tvingade Therese att tänka en gång till på om hon gjorde rätt som jobbade gravid, längst fram i ledet mot pandemin.

– Det var en kollega inom organisationen som gick bort i corona. Det fick mig såklart att tänka.

Hur tänkte du då, blev du orolig för dig själv och barnet?

– Absolut. Ja, herregud verkligen. Redan innan hade jag ju tänkt väldigt mycket, att ska jag verkligen köra den här människan som har coronasymptom och så.

– Men om jag tvekar till att hjälpa vad händer i nästa led då? Jag tänkte att oavsett hur rädd jag var behövde jag försöka vända på det och fråga mig, men om inte jag gör det här hur känner nästa människa då?

Therese kommer tillbaka till att hon ville vara en del i ett enat samhälle nu. Sjukdomen tog Adam Alsing, hennes kollega och många andra. Fattig som rik, oberoende av hudfärg, påminner hon.

Therese Andersson och dottern Ebba

Therese har två barn sedan innan, Pelle, 13 och Ebba, 6.

Privat

– Den gör ju inte skillnad på vem du är, vi är människor och alla kan dö i det här. Och om jag bara skulle tänka på mig själv i en sådan situation... då skulle jag inte känna mig som ett föredöme för mina barn.

”Mamma gjorde något viktigt”

I juli när Therese var i vecka 27 av graviditeten, blev hon till slut ändå sjukskriven. Hon har ett hjärttillstånd som gör att hennes puls kan öka snabbare än det normala – och graviditeten gjorde tillståndet värre.

– Till slut blev jag andfådd och svettig när jag jobbade med patienterna. Då kände jag att jag själv hade svårt att hålla mig till restriktioner om att till exempel undvika att ta i ansikte eller andas för nära, så nu får jag vara hemma.

Förlossningen är beräknad till oktober 2020. Den lilla killen i Thereses mage ska heta Calle – och om några år hoppas Therese kunna berätta för honom om vad som hände när han låg i magen.

– Det här ska inte bara bli en passiv ”pandemigraviditet”. Jag vill berätta för mitt barn att hans mamma faktiskt gjorde något viktigt den här tiden.

Pandemin lämnade Sanna ensam på förlossningen – med ett mardrömsbesked

6 okända – men vanliga – anledningar till förlossningsrädsla