10 saker jag lärt mig av att växa upp med en ensamstående mamma

ensamstående mamma

Idag är det Mors dag, och jag vill tacka alla ensamma mammor lite extra. Jag tycker att ni förtjänar mer hyllning än ni får, för ni är riktiga hjältar. Inte minst vill jag tacka min egen supermamma, som tog beslutet att lämna ett destruktivt äktenskap och uppfostra mig på egen hand. Här är 10 saker jag lärt mig av att min uppväxt.

Hej mamma,

Jag vet att livet kanske inte blev som du tänkt dig, att pappa varken var den make eller far du hade hoppats på.

Livet som ensamstående mamma till en liten tjej måste ha varit överväldigande till och från – men visst hade vi det rätt bra ändå?

Jag tyckte till och med att vi hade det lite bättre än alla andra. Det var först i vuxen ålder jag fått veta att vår familjekonstellation inte var “optimal” enligt samhället.

Men det håller jag inte alls med om.

Därför har jag samlat några punkter med saker jag har lärt mig av att växa upp med dig som ensamstående mamma – du som är den mest fantastiska och inspirerande kvinnan jag vet, då och nu.

1. Nej, man behöver ingen manlig förebild

Bara uttrycket “manlig förebild” får mig att rynka på näsan. Exakt vad är det egentligen en manlig förebild skulle bidra med som en kvinnlig inte kan? Huvudsaken är att man har en vuxen som man kan se upp till som lär en rätt och fel. Det kan vara en singelmamma eller en lärare eller en tränare eller en granne – visdomen sitter inte i könet.

Du är min förebild, som har lärt mig om självständighet och mod.

Men envisheten är nog ett släktdrag. ;)

via GIPHY

2. Det finns ingen “idealfamilj”

När jag växte upp hade de flesta av mina vänner både syskon och två föräldrar. Men inte var de gladare för det. Det var allt från alkoholproblem och ständiga bråk, till otydliga regler och ojämställda sysslor hos många av dem.

Är inte idealet en familj som är lycklig? En kärleksfull och trygg tillvaro? Oavsett om det är en ensam mamma eller pappa – eller två mammor eller pappor – eller tre för den delen!?

Vår lilla familj var idealet för mig, och det var flera av mina vänner som avundades vår lugna tillvaro och allt roligt vi gjorde ihop.

3. Feminism är en livsstil

Att vi hade levt och andats feminism visste jag inte förrän jag var gammal nog att lära mig ordet. Men så är det. Du har alltid sagt “kvinnor kan” och levt efter det. Och enligt mig fanns det inget du inte kunde – och i sådana fall var det inte värt att kunna ändå.

Hos oss gjorde du allt – från matlagning och städning till golvläggning och biltvätt. Åtminstone innan jag blev gammal nog att börja hjälpa till. Inget konstigt med det.

Dessutom har du aldrig låtit män köra över dig och komma undan med det. Inte kvinnor heller för den delen. Du kanske samlar på knivar, men din vassa tunga är helt klart ditt mest framgångsrika vapen!

4. Jag klarar mer än jag tror

Ett av mina mest använda livsmotton har blivit “Ibland går det för att det måste gå”. Och så är det – det finns saker som verkar omöjliga men som måste fungera ändå, för att alternativet inte är ett alternativ.

Som när vi köpte den där enorma garderoben på Ikea som vi knappt fick med oss hem och som vägde över hundrafemtio kilo – minst! Jag var väl omkring tio år gammal och du var du. Vi var vi. Det var tvunget att gå. Och det gjorde det. Det tog ett tag men nog tusan fick vi upp hela paketet till lägenheten, i huset utan hiss!

Du lärde mig att allt går – och inte bara om man vill det tillräckligt, utan om man jobbar tillräckligt hårt för det.

Och du har även präntat i mig att ingen annan kan säga åt mig vad jag klarar och inte klarar. Jag sätter mina egna gränser, tack.

via GIPHY

5. Jag är hellre själv – än med fel partner

Du hade inga pojkvänner när jag var liten (som jag kände till), och jag kan inte tänka mig att det inte var för att du inte hade några beundrare – för det vet jag att du hade.

Jag kände att du fokuserade på mig och på vårt liv. Kanske trivdes du lika bra med vår lilla familj som jag gjorde?

Hur som helst visade du mig att det inte är något negativt att vara singel som vuxen, och att ens värde inte avgörs av vem man umgås med eller vilket civilstatus man har. Man måste bara göra det som känns rätt för en själv.

Inte minst visade du det när du tog beslutet att lämna pappa, och blir ensamstående med en 1-åring. Ett beslut som kan ha varit det bästa som har hänt oss båda.

via GIPHY

6. Mammor är en “force by nature”

Jag tyckte som sagt att vi hade det bra, vi var ett team du och jag, och för mig var du min trygga punkt alla dagar.

Men i vuxen ålder har jag förstått att omvärlden har fördomar som tyder på att det skulle vara annorlunda.

Det som svider mest är alla andra ensamstående mammor jag har träffat genom åren. Som har dåligt samvete, som tror att deras barn lider för att de inte har lika mycket tid, inte lika mycket pengar, som många av barnens vänners föräldrapar.

Flera har uttryckt en känsla av skuld över att inte ha gett barnen den perfekta “mamma, pappa, barn”-uppväxten , men vet ni vad? Alla familjer och fall är olika – men det är nog VÄLDIGT sällan befogat att det är den föräldern som finns kvar, den som uppfostrar och älskar, som borde känna skuld. Eller hur?

Till alla ensamstående mammor vill jag säga: Ni är helt fantastiska! Ni gör ett jobb som inte ens två personer klarar alla gånger. Ni räcker mer än väl, och att du är en ensamstående mamma innebär inte att ditt barn får en sämre uppväxt – bara en annorlunda sådan, med erfarenheter många andra kommer att sakna.

7. Kvalitetstid är vad man gör det till

Som ensamstående förälder, och kanske framför allt som kvinna i dagens samhälle, är det ovanligt med lyxen att kunna gå ner i arbetstid för att spendera mer tid med familjen.

Jag var oftast både först och sist på dagis (då fanns det inget som hette förskola) och fritids, och när datorer och framförallt internet gjorde entré kunde du jobba hemifrån på kvällar och helger. Ofta gjorde du det tidigt på morgnarna, timmar innan jag vaknat, så att vi kunde äta mysfrukost i lugn och ro när jag väl gick upp.

Jag kände aldrig att du inte hade tid med mig. Kanske var det för att när du var där så var du 100 procent där.

Vi lagade ofta mat ihop, alternativt gjorde jag läxorna vid matbordet medan du gjorde middagen. Vi städade ihop och vi handlade ihop. Jag åkte till ditt jobb efter skolan ibland BARA för att vi skulle handla – och då bodde vi i Tyresö, och du jobbade i stan. Men det var ett sätt för oss att få kvalitetstid, att umgås i vardagens sysslor. Och det var fint, tycker jag.

8. Vikten av att kompromissa

Jag har förvisso inget att jämföra med, men min erfarenhet är att det inte finns något kallare, tystare och mer skavande än när man är två personer i ett hushåll – och börjar bråka.

Nu bråkade vi nog ovanligt lite, men när det hände hanterade du och jag det precis likadant – någon sa något som den andre blev ledsen av, bägge blev tysta och höll sig på sitt eget håll. Tills någon sa förlåt, vi kramades och blev sams.

Ibland sa jag förlåt fast jag inte tyckte att jag hade gjort fel (vilket jag säkert hade) bara för att slippa den bultande tystnaden, och för att slippa se dig ledsen.

Jag har hört att det i familjer med två föräldrar är vanligt att man kör lite “good cop, bad cop” – om barnet bråkar med den ena ska den andra finnas där om barnet blir ledset. Men jag tycker att det var en viktig läxa, att erkänna när jag hade gjort fel, att säga förlåt, att kompromissa.

När man bara är en vuxen i hemmet blir förstås kompromissande nödvändigt för att vardagen ska fungera smidigt. Sakerna som måste göras i ett hem är inte färre bara för att antalet som bor där är det. Jag skötte tvätten om du skar grönsakerna (för det var det tråkigaste jag visste), och jag kunde, när jag var lite äldre, handla på vägen hem medan du påbörjade matlagningen, etc.

via GIPHY

9. Vikten av pengar

Du hade alltid ett bra jobb, där du var både omtyckt och behövd. Jag vet, jag var med dig där många gånger. Inte minst när jag var sjuk och du inte kunde vabba mer. De gångerna hade en Ipad suttit fint kan jag tänka mig!

Och visst hade du en bra lön, men det är ju dyrt med hem och mat och kläder – hur fick du det att gå ihop?

För du hade ändå både tid och råd att ta med mig på en massa resor, att shoppa med mig på helgerna OCH låta mig åka på ridläger på loven.

Men å andra sidan hade vi aldrig nya fina bilar eller märkesgrejer, och du satt som en hök vid resesajterna för att hitta de billigaste resorna. Dessutom är en resa för två också bara hälften så dyr som en resa för fyra.

Så fort jag började få veckopeng lärde jag mig att spara och tänka ekonomiskt, och jag har haft minst ett sparkonto sedan jag tog över min egen ekonomi. För även om pengar inte är allt här i världen så är vi beroende av dem vare sig vi vill eller inte, och är man ensam har man bara sig själv att falla tillbaka på.

via GIPHY

10. Världen kretsar inte kring mig

Något som samtliga barn jag har träffat verkar tro. Att världen kretsar runt dem och vad de vill och vill säga nu, nu, nu, nu.

Jag behövde aldrig tävla med någon om din uppmärksamhet, varken syskon eller pappa. Och du var en väldigt bra lyssnare som hörde mig från början till slut och ställde följdfrågor och gav analyser.

Därför kände jag väldigt sällan ett behov av att tjata.

Samtidigt var du väldigt tydlig med att när du pratade med någon annan så var det er tid, jag fick vänta tills du var klar. Något jag tycker att fler barn skulle behöva lära sig.

Men framförallt blir en sak väldigt tydlig när man är en vuxen och ett barn i hemmet: Även den vuxna måste få ta plats i relationen. När det är två föräldrar kan man turas om att fokusera på barnen, men som ensamstående blir det lätt 100 procent fokus 100 procent av tiden.

Jag uppskattade att höra om hur din dag hade varit, precis som du ville höra om min. Du delade med dig av drömmar och planer och skvaller och humör, och jag hoppas att du kände att du fick ta plats och att jag brydde mig om dig också.

Slutligen: Tack mamma. För alla glada, ledsna, roliga och tråkiga stunder. Jag hoppas att du aldrig känt som de andra ensamma mammorna jag stött på, för jag har aldrig känt att det fattats mig något.

Du är min klarast lysande förebild och jag är stolt över att du är just min mamma.

/Mikaela

Josefina blev mamma efter 40: "Lyckligare än såhär blir jag inte"

Caroline Skoglund får ständigt frågan: ”Är det verkligen ditt barn?”

Så går det till att skaffa barn själv – allt du vill veta