Vanliga myter om föräldraskap: ”Finns fler sätt att vara förälder på”

Det är tyvärr väldigt lätt att känna sig otillräcklig som förälder. Inte nog med det så får man ofta höra kommentarer om både det ena och det andra från människor runtomkring – både från närstående och främlingar.

Men det finns inte bara ett sätt att göra saker på, man kan vara en god förälder på många olika sätt!

Försök att välja den väg som känns rätt för just dig

Med boken Känn ditt barn: Lyhört föräldraskap för nyblivna familjer (Norstedts) vill författarna Maria Borda och Türkan Karaman bidra till att fler föräldrar vågar lyssna inåt och välja den väg som känns rätt för just dem och deras familj.

– Det finns så många normer och myter kring föräldraskap. Vi vill visa på fler alternativ, att det finns flera sätt att vara förälder på, säger Türkan Karaman, familje- och föräldracoach, förskollärare, influencer inom föräldraskap och trebarnsmamma.

I sina jobb som familje- och föräldracoacher vittnar de båda om att det hos många föräldrar finns en stor oro över att göra fel och att det är vanligt att känna sig misslyckad. Någonting de önskar förändra.

– Det är inte en liten oro många föräldrar känner, utan det är mer i stil med: ”jag skadar mitt barn för livet”. Man hör från höger och vänster att man ska göra si eller så. Jag upplever att det finns ett sådant enormt informationsflöde idag att föräldrar helt tappar bort sin egen röst. När det viktigaste faktiskt är att lyssna på sig själv och sitt barn, säger Maria Borda, familje- och föräldracoach, föräldraskapsskribent, influencer inom föräldraskap och tonårsmamma.

”Normer är oftast inte baserade på barns faktiska behov”

Boken lyfter flertalet fenomen man kommer i kontakt med som nybliven förälder, till exempel närhet, matning och sömn. Alla ämnen lyfts ur olika perspektiv och på ett nyanserat sätt så att man som förälder ska kunna välja den väg som känns mest tilltalande för en själv och som känns mest lämplig utifrån sitt barns unika behov.

– Normer är oftast inte baserade på barns faktiska, naturliga, biologiska behov. Ofta är det kulturella normer som säger att ”barnet måste sova såhär” eller ”barnet måste äta såhär”. När det sedan inte fungerar ligger det så nära till hands att tänka att det är någonting fel på en själv eller ens barn när det egentligen handlar om att det bara inte är rätt angreppssätt för just er, säger Maria Borda.

– Det är så lätt att glömma att barn är just barn, de är inga små vuxna. En del normer ger oss orimliga förväntningar. Ta sömn till exempel, det är nästan så att man förväntar sig att en liten bebis som precis kommit ut ska sova hela nätter som vi vuxna och när hen inte gör det blir vi frustrerade. Men det är så himla olika hur olika barn är, säger Türkan Karaman.

Finns inget facit i föräldraskapet

Ingen graviditet, förlossning eller familj är den andra lik och alla barn är olika. Det finns alltså inte något facit eller någon mall som passar alla.

– Det är så fint att kunna prata om att så här gör man i en del kulturer och så här gör många föräldrar i Sverige. Vad som passar just din familj beror ju på hur ert liv ser ut och där är det upp till var och en av alla föräldrar att fundera kring vad som passar bäst. Om man uppmärksammar att ens barn mår bra av någonting så ska det ju får vara så, även om andra barn inte har samma behov, säger Türkan Karaman.

Olika bakgrund och erfarenheter gav olika perspektiv

Författarna delar många gemensamma tankar kring föräldraskap och barn, men samtidigt har de också olika bakgrund och erfarenheter. Någonting de tror har bidragit till att boken fått ett stort djup.

– Till en början tror jag inte att vi förstod hur olika erfarenheter vi faktiskt hade. Det har varit väldigt bra både för oss själva och boken att kunna diskutera hur vi har haft det och hur vi har sett på saker. Det har också hjälpt oss att hålla en varm och respektfull ton i texterna, där alla föräldrar kan känna sig inkluderade, säger Maria Borda.

– Jag hade nog upplevt att det hade varit väldigt svårt att skriva en sådan här bok med någon som bara håller med om allting som man säger. Vi har kunnat prata med varandra om allting för att sedan kunna lyfta olika vinklar och perspektiv, säger Türkan Karaman.

Inte lätt att välja att gå sin egen väg

Att våga välja sin egen väg är dock inte det lättaste, framför allt inte om det går emot rådande samhällsnormer, eller bara någons personliga tycke. Ett steg på vägen är att ge sig själv kunskap om vad ett barn behöver rent biologiskt och sedan våga blicka inåt och försöka att inte blicka så mycket utåt, enligt författarna.

– Ju mer man vänder sig inåt och är lyhörd mot sig själv och mot sitt barn desto tryggare tror jag att man blir i sin egen roll och får lättare att landa i den. Men ju mer man tittar utåt och lyssnar på hur alla andra gör eller vad de säger desto svårare tror jag att det blir. Blickar man inåt mer kan man hitta en stark inre röst, säger Türkan Karaman.

Inom olika kulturer återfinns olika synsätt på föräldraskapet

Både Maria Borda och Türkan Karaman har erfarenheter av andra kulturer än den svenska, någonting som också förmedlas i boken. Inom olika kulturer har man olika normer, någonting som borde tala för att det finns flera sätt att vara en bra förälder på. Alla vill vi ju att barnen ska må bra.

– Vi har båda invandrarbakgrund och har valt att hämta en del från de kulturerna och en del från den svenska. Det är ett perspektiv som sällan tas upp i föräldraskapsböcker, säger Maria Borda.

– Vi ville att alla skulle kunna känna sig representerade och inkluderade i boken och bidra till att man kan ta inspiration av varandras sätt och perspektiv, säger Türkan Karaman.

Se också: Föräldratips hämtade från världens äldsta kulturer

”Under historien har vi aldrig levt så här ensamma”

Någonting som vi inte talar så mycket om i Sverige och västvärlden, men som är desto mer närvarande inom många andra kulturer är det kollektiva. Att man finns där för varandra, avlastar och hjälps åt med att ta hand om barnen.

– Här i Sverige är vi inte riktigt vana vid att visa känslor, svaghet, att vi är trötta, ledsna eller att be om hjälp. Man vill klara sig själv. Men vi har aldrig någonsin under historien levt så. Vi som människor är inte utvecklade för att leva så här ensamma. När man väl börjar internalisera den tanken, förstå den och acceptera den så tror jag att man kan vara lite schysstare mot sig själv, säger Maria Borda.

– Den starka normen om att man ska klara sig själv kan ställa till det för föräldrar som inte vågar be om hjälp i tid och inte vågar säga att ”det här känns tungt, jag behöver hjälp utifrån på något sätt”. Man är fortfarande en god förälder även om man ber om hjälp, säger Türkan Karaman.

Olika generationer kan också ha olika syn på föräldraskap

Det skiljer också väldigt mycket mellan generationer hur man ser på föräldraskap och på att uppfostra barn. Till exempel kliver även mor- och farföräldrar in i nya roller när det föds ett nytt barn till familjen.

– Många ur den äldre generationen av svenskar och norrmän till exempel har vuxit upp under en tid då de fick lära sig att inte skämma bort sina barn med för mycket närhet. Mitt barns bestemor från Norge brukar berätta att hon aldrig ens fick lov att ge sina egna barn närhet. Men att hon nu genom att ta hand om mitt barn, hennes barnbarn, upplever så mycket helande, säger Maria Borda.

Närhetsmyten: ”Går inte att skämma bort små bebisar”

Närhetsmyten, att man skulle skämma bort barn med för mycket närhet eller kärlek, är en seglivad myt som funnits länge och som går igen i mycket. Till exempel när man ammar eller bär barnet.

– Man tycker att närheten ska glesas ut på något sätt. Bär man i bärsjal får man höra att barnet aldrig kommer att vilja gå själv och om barnet får sova i ens säng får man höra att de aldrig kommer att vilja sova själva. Men ingenting varar för evigt, säger Maria Borda.

– Jag skulle nog säga att närhetsmyten är den myt jag upplevt mest som trebarnsmamma. Föräldrar kan till exempel säga ”lägg ned barnet, nu kommer hen att vänja sig” och så lägger man ned ungen som gallskriker. Men det går inte att skämma bort små bebisar. Barn behöver mycket närhet och desto yngre de är desto viktigare, säger Türkan Karaman.

Vällingmyten: ”I Norge existerar knappt välling”

En annan seglivad myt här i Sverige är att välling skulle vara livsviktigt för små barn.

– När jag fick min son så vägrade han att äta välling. Jag hade släktingar som vuxit upp i Sverige, men som flyttat till Bolivia, som vi var tvungna att skicka välling till för att de trodde att det var i princip livsviktigt. Under den här tiden bodde jag i Norge och där existerar knappt välling. Jag började därför att ifrågasätta varför många tror att det är så viktigt. Det finns så många olika sätt att göra saker på och boken går ut på att ifrågasätta sådana här ”måsten”, säger Maria Borda.

Rutinmyten: ”Jag hade inga rutiner alls”

Rutiner är en annan sak som föräldrar ofta förväntas ha. Men det finns familjer som både trivs och inte trivs med rutiner. Det finns ingenting som är rätt eller fel.

– Jag hade till exempel inga rutiner alls, jag trivdes inte med det. Medan Türkan och hennes familj inte har strikta rutiner men trivs med en rytm och regelbundenhet i vardagen. I de flesta kulturer i Sydamerika har man inga rutiner alls, och det fungerar ju det också, säger Maria Borda.

– Har man barn som går på förskola och ska upp tidigt behöver man kanske ha en läggningsrutin, och har man valt bort förskola ett tag så kanske man inte alls behöver rutiner. Det går liksom inte att säga att någonting passar perfekt för alla, säger Türkan Karaman.

Önskar att vi ska gå ifrån förlegade normer och myter

I längden hoppas Maria Borda och Türkan Karaman att vi med en större kunskap om oss själva och våra barn ska kunna gå ifrån förlegade normer och myter. De önskar att boken ska kunna ligga till grund för att bygga broar även mellan föräldrar som tycker olika eller har gjort på olika sätt med sina barn.

– Ibland upplever jag att det finns som olika läger bland föräldrar som gör på olika sätt, nästan som att man vore ”vi” och ”dem”. Där önskar jag att vi kan bidra med en större nyfikenhet och respekt för att alla väljer att göra på olika sätt, säger Türkan Karaman.

– Alla föräldrar vill ju sina barn det bästa och alla har olika behov. Om alla kunde utgå från de tankarna hade ämnet inte varit så känsligt som det är idag, säger Maria Borda.