Amit Tewolde ny Motherhood-bloggare: "Vet inget annat sätt än att vara ärlig"

Amit Tewolde är Motherhoods senaste bloggtillskott – en 35-årig trebarnsmamma som nyligen tagit tjänstledigt från jobbet som hotelldirektör för att testa på livet som Ellos-modell.

Samtidigt vabbar hon familjens yngsta barn, som genomgått en tuff cancerbehandling, och bollar ett familjeliv fyllt med alla de utmaningar en storfamiljsvardag kan innebära: skoltrötta barn, en relation på reparation, barn med adhd och att mitt i alltihop försöka hitta sig själv. Högt och lågt på samma gång, med inslag av flera av Amits intressen, såsom mode och DIY-inredning.

– Jag vet inget annat sätt än att vara ärlig. Så det blir väldigt ofiltrerat med tonåringar som svär och hatar allt. Jag som svär och pga min PMDS vill lämna Pontus varje månad. Ångest i kvadrat och en hel del prat om adhd hos barn, berättar Amit Tewolde.

Amit Tewolde – ny bloggare på Motherhood

Vad är det svåraste med att vara trebarnsmamma enligt dig?

– Time Management till 100 procent. Att ge barnen vad just de behöver när just de behöver det. Samt gärna veta exakt vad de behöver. När de är små är det lättare att tillgodose deras behov och vara närvarande för då handlar det så mycket om fysisk närvaro och uppmärksamhet.

Men när de blir äldre, omg! Det är i små fickor av tid som man ska passa på att agera för att inte vara för på men heller inte vara för frånvarande. Bara att lära känna just den fickan av tid är en hel vetenskap. Sen kommer den ju inte vara samma för alla tre!

Vad är det bästa med din familj?

– Alltså vi är så himla kul. Objektivt sett så är vi en väldigt rolig familj. Mina barn är så himla smarta och kreativa och tänker gärna utanför normen. Jag älskar det! Vår jargong är ganska tuff, men med så mycket kärlek. Vi gillar liksom att hänga med varann. Oftast alltså.

Din familj har gått igenom en tuff cancerresa – vad är det som har hänt och vad befinner ni er nu?

– Ja, vilken resa det har varit och fortfarande till stor del är! Vår yngsta dotter Zoe drabbades hösten 2019 av leukemi då hon bara var fem år gammal. Att beskriva känslan av det beskedet är nästintill omöjligt men jag har gjort mitt bästa på min Instagram. Prognosen för barn med leukemi ser idag bra ut men överlevnadschansen är ännu inte 100 procent, vilket är målet med ett nytt leukemiprotokoll som kom precis när Zoe blev sjuk. Hon var det första barnet på Akademiska (eventuellt i hela Sverige) som började på det nya programmet för hur hennes form cancer skulle behandlas.

Men Zoes leukemi var för aggressiv och cellgifterna hjälpte inte tillräckligt bra och därför fick hon snart avvika från det protokollet. Hon behövde en benmärgstransplantation, snabbt. I allt det hemska och fula fann vi att hennes egna syster, Cordelia, var en perfect match! Vårt äldsta barn donerade alltså nya stamceller för att vårt yngsta barn skulle få leva.

Idag befinner vi oss i den så kallade ”cancerbaksmällan”. Dels så är det nu man bearbetar vad man faktiskt varit med om. Cancerbubblan har så himla tjock hinna och man kan inte annat än bara finnas här och nu. Man kan knappt planera fem minuter fram. Allt kan ändras så drastiskt.

Idag har vi svårt att greppa hur fan vi gjorde det. Mottot var att vara positiva och att till och med i våra värsta stunder försöka göra det så kul som möjligt, för Zoes skull. Att sjukhuset skulle bli en trygg punkt att vara på. Där vi hade rutiner och byggde ett liv även om det var från en sjukhussäng. Men den ansträngningen tar ut sin rätt idag och det finns en hel del ångest och utmattning i vår vardag.

Det andra, som många som inte upplevt cancer på nära håll inte förstår, är att det känns aldrig som att det är över. Ja, Zoe är färdigbehandlad. Men det är inte samma som frisk. Det ordet gör mig illa till mods. Efter som hon hade en högrisk-leukemi innebär det hög risk för återfall.

Vi är ständigt i beredskap och det gör en så himla trött. Varenda litet blåmärke. Varje gång hon klagar på magont. Om hon inte vill äta eller är tröttare än vanligt. Allt kan vara ett ”tecken” att vi måste gå igenom allt igen. Vi vet att det inte är så man kan leva resten av livet. Men just nu ser det ut så och det får ta sin tid. Punkt.

Du har tidigare skrivit om att du och din man gått i parterapi. Varför bestämde ni er för det – och vad skulle du säga är det viktigaste ni lärde er?

– Ja och det är nog det absolut viktigaste vi gjort för oss. Vi har velat gå tidigare. Inte när vi varit i kris utan tvärtom faktiskt. När det varit så himla bra har vi velat hålla fast vid det. Men det blev aldrig av. När vi nu istället hamnade i kris i oss själva efter detta trauma så tärde det enormt på vår relation. Det var som att vi hållit andan i 1,5 år under allt cancerhelvete och nu behövde det pysa ut. Och som det pös. Från alla håll och kanter. Parterapin har hjälpt oss att bryta toxiska mönster och närma oss varann igen. Men det är en bit kvar, säger hon. Terapeuten alltså.

Var hämtar du kraft för att orka fortsätta kämpa?

– Jag tror att jag från början har en enorm överlevnadsinstinkt. Den har formats från min barndom. Jag har alltid haft förmåga att sätta in en högre växel om situationen kräver det. Jag har förmåga (förstått att det också har sina kostnader nu i och med all terapi) att stänga av mina känslor, för det viktigaste, i detta fall, var att mitt barn skulle få leva.

Sen hur det blev sig att vi skrattat och busat så mycket har väldigt mycket med Pontus att göra. Hur han är som person passade väldigt bra i vår kris. Våra olikheter blev en perfekt kombo. Det bästa teamet. Sen hade det ALDRIG gått utan min familj. Mina systrar och föräldrar klev in direkt. Det tog många månader innan vi behövde tänka på mat eller att ta hand om de större barnen. För det är jag evigt tacksam. Jag har sett att många inte har det så och det är fruktansvärt!

Vad ser du mest fram emot just nu?

– Åh jag vågar ju inte blicka för långt fram. Det är verkligen något cancern lärt en. Men jag ser så mycket fram emot varmare väder som resten av Sverige. Min familj mår så himla bra av solen och jag är övertygad om att den har helande krafter. Kanske bygga den där pergolan som vi sagt sen vi flyttade in i vårt hus för fyra år sen och bara njuta utomhus på baksidan.

Vad hoppas du att dina följare får ut av att läsa bloggen?

– Jag hoppas att de ska kunna hitta någon att relatera till. En vanlis som har mycket erfarenhet av barn i olika åldrar och är väldigt öppen med det både det onda och det goda. En som gärna ger råd men bara om någon frågar.

Det är så många som är glada över att jag varit öppen med min egna ångest, mina barns svårigheter och hur det påverkar en som föräldrar och även relationsproblem till sin partner och hur fan man får det att funka fast det egentligen inte funkar.

Jag vill ha en blogg som tar upp det jobbiga i stunden så att andra som känner samma sak hittar en gemenskap. Jag vill inte skriva om saker i backspegeln, för då blir det inte lika äkta.

När jag skrev om cancern så skrev jag ofiltrerat i stunden. Jag tror att det var det som gjorde att folk verkligen kunde känna det jag skrev. Jag vill skriva av mig när jag och Pontus har en kris. Inte efteråt.

Sen vill jag inspirera till att leva sitt liv som man vill inte som man bör. Att påminna om att man aktivt måste tysta ner rösten i huvudet som säger att man inte duger eller inte kan Vi är så många som lever så utan att veta om det.

Det är en intensiv resa jag gör med att hitta mig själv och vad som är viktigt här i livet. En sak som är säker är att det inte är din arbetstitel. Så mycket vet jag.

Här kan du läsa Amits blogg.


Foto: Privat