Ann Söderlund: “Kvinnans värsta grovgöra framställs som ett brev på posten”

Anns krönika om systerns förlossning
0:52

Efter reklamen: Här är de mest spelade låtarna under förlossningar

(0:52)

Det är torsdag och min syster ska ha en bebis.

Eller "ha och ha". Vi är så vårdslösa när vi pratar om bebisar: "ska få", "har fått" osv osv. Så jävla typiskt att det värsta grovgörat en kvinna gör under sitt liv ska framställas som ett brev på posten.

Så låt oss börja om.

Det är torsdag och min syster väntar på att genomlida smärta, hopp, uppgivenhet, ilska, mer smärta och kanske en del oro för att föda fram sitt lilla mirakel.

Tiden har skapat en helt ny världsordning med fram- och baklängesmöjligheter.

Åsa, min syster, fyller 50 i maj och har kämpat MYCKET HÅRT i fyra och ett halvt år för att denna, på pappret ganska ouppnåeliga dröm, ska bli sann. Och nu är dagen här. 25 år efter sin första förlossning packar hon babyväskan, tar sin mellannya man i handen och prånglar in magen och sig i bilen för att ratta mot Huddinge sjukhus.

Att drömmar får fortsätta leva och kan bli verklighet

Jag sitter hemma i soffan med uppspärrade ögon och fixerar mobilen. Varför hör hon inte av sig? Hon måste väl förstå att det (nästan) är jag som föder lika mycket (fast utan djävulsontet och eldklotet)???

Jag försöker mig på vardagsjox och packar upp en låda med grejer från pappas lägenhet. Jag hittar en svartvit bild på farmor Inga i lagt hår och finklänning. Bredvid sig på bilden har hon sin älskade hund Mitzi. Vänder på bilden och läser texten, "Inga 50 år".

Anns farmor Inga, 50 år, med hunden Mitzi

Anns farmor Inga, 50 år, med hunden Mitzi

Jag tänker på min otroliga syster som är lika gammal och ligger på BB och föder sin bebis som hon har drömt om i så många år. Det är som att tiden har tagit en krumsprång och skapat en helt ny världsordning med fram- och baklängesmöjligheter.

Och vet ni vad? Jag tycker att det är magiskt att drömmar fortsätter att leva och kan bli verklighet. Så stolt över min syster så att jag kan spricka och svämma över på samma gång. Så glad att det inte är jag som ska dansa med djävulen en sista gång.

Jag är inne i en Fantom-förlossning, men helt utan tillgång till vare sig epidural eller ett par rejäla klunkar lustgas.

Men vad håller jag på med? Min telefonbevakning har kommit av sig. Två nya sms och jag sitter och kollar på farmors guldtand! MÄH MÄH!

"Nu är vi på BB heja oss! Puss"

"Har dom satt igång dig?"

"Ja, tog precis första tabletten. Har jag otur måste jag ta sju till. Det har inte hänt någonting på 25 timmar sedan hinnsvepningen igår!"

Frans och Bobo spelar in peppfilmer till sin nya kusin Lily. Vi firar min namnsdag. Går på fotboll. Badar med ankor och gummifiskar. Försöker få tiden att gå genom att hinnsvepa min mans kropp, men ingenting verkar hjälpa till. Det går en dag till och inte mycket händer. Efter ett och ett halvt dygn behöver jag en stressboll storlek pilates för att inte tappa håret av stress.

Det blir natt den andra dagen.
Sms:en kommer allt mer sällan och blir allt mer uppgivna.
Och osammanhängande.

"Nä ballongen kvar som de tightar till var fjärde timme..."

När morgonen gryr känns det som att jag är inne i en Fantom-förlossning, men helt utan tillgång till vare sig epidural eller ett par rejäla klunkar lustgas. Kan inte ringa pappa och känner mig plötsligt så ensam. Ingenting får gå fel. Allt står på spel.

I ett desperat sms skriver jag: "DE MÅSTE KUNNA FÅ IGÅNG DIG!!!!!!"

"Ja då! Vi ska greja detta".

Jag har blivit moster och allt gick bra

Jag börjar gråta och går ut i köket för att bälga i mitt sjunde koppen kaffe. Ögonen har fått en ny form. Klotrund. Plötsligt går det upp för mig hur jävla jobbigt det har varit för mina män att genomlida det live under fem förlossningar. Känslan av att inte vara någon. Att inte kunna gör någonting utan att lite tafatt massera axlar och en bedövad vad. Möjligtvis få äran att hålla i hallonsmoothien så att man kan gunga vidare och svära samtidig, "stäng munnen du luktar skit".

De långa timmarna tröstlösa timmarna utan smärtstopp. Krystvärkarnas nära-döden-hålla-i-handen-upplevelsen. Vankandet av och an. Rädslan att säga fel saker. Vid rätt tidpunkt.

Precis när jag ska säga förlåt till Mathias för det jag sa den där gången hör jag ett litet pip. Som det spöke jag förvandlats till smyger jag fram till Smogul, förlåt luren, och vad är detta???? EN BILD PÅ EN ULLTUSSIG LITEN NYFÖDD VARELSE MED LÅNGA SPAGETTIBEN, LÅNGBENFÖTTER OCH LYXPUSSMUN!

Anns systerdotter Lily

Anns systerdotter Lily.

Jag tittar på bilden tusen gånger och inser att livet är som livet är. Jag har blivit moster och allt gick bra.

Mer läsning för dig
Ann Söderlund: ”Med lite rocket science var visst mäbisarna lösningen på alla städproblem”
Ann Söderlund: ”Vi måste börja dansa jämlikhetsdans på riktigt”
Ann Söderlund: "Nu jädrar i min låda ska det bli ordning på kärlekstorpet"