Ann-Louises son dog under en gravsten: ”Han lever i mitt hjärta”

Hittade dig!, utbrister Noam när han hittar sin mamma under kurragömma-leken på kyrkogården. Hans leende är stort när Ann-Louise ser honom komma gåendes.

Solen strålar över Västra kyrkogården i Köpenhamn, Danmark, och Ann-Louise och hennes man, Benjamin, har hämtat sin lilla guldklimp tidigt från förskolan. Familjen ska egentligen packa i sin lägenhet men det är ingen stress, denna dag vill de spendera med att ha roligt med Noam.

Ann-Louise ler när hennes gömställe blir avslöjat, men innan hon hinner fram för att krama sin son har han redan sprungit iväg med glädje i blicken.

Gömde sig bakom en gravsten

Noam har bestämt sig för att en stor gravsten är han nästa gömställe. Ann-Louise följer honom med blicken och det sista hon ser är sin sons leende, som försvinner på en sekund.

– Det var helt tyst och jag kände hur jag frös fast i marken när gravstenen välte över honom. Plötsligt var han bara borta, säger Ann-Louise Bachmann, 29 år, från sin fasters sommarstuga i Danmark.

I hennes knä sitter fem månader gamla Kalvin samtidigt som storebror Anker, två år, pockar på sin mammas uppmärksamhet.

Man kan inte se att den unga kvinnan i resten av sitt liv kommer att bära omkring på en djup sorg över barnet som togs ifrån henne en helt vanlig sommardag för tre år sedan.

Ann-Louise var bara 21 år när hon träffade sin man. Drömmen om ett familjeliv hade alltid varit en stor prioritet för henne och när hon sex månader senare blev gravid var hon fast beslutsam att bli en ung mamma. Detta trots att hon studerade och bodde i ett rum i ett kollektiv.

200 kilo tung sten

Från dagen då Noam kom till världen förändrades hennes liv. Allt fokus låg på den lille pojken med sitt lugna humör. Även om ekonomin var ansträngd njöt de av vardagen som en familj.

– Han älskade att titta på tågen vid stationen, vi kunde ofta står där ett tag, han var uppslukad, berättar Ann-Louise och tänker tillbaka på dagen då hennes liv ändrade sig för alltid.

– Jag kommer inte exakt ihåg ögonblicket, det var som att världen stannade omkring mig, säger Ann-Louise om det ödersdigra ögonblick när Noam försvann under stenen.

Ann-Louises man var framme vid stenen bara sekunder senare, och trots att den vägde 200 kilo lyckades han lyfta bort den. Synen hon fick se kommer hon aldrig att glömma.

– Han låg helt stilla, och det var massa blod. Jag kommer ihåg att någon kom förbi och jag ropade att han skulle göra något. Benjamin och jag startade med första hjälpen men jag visste innerst inne att han var borta.

Visste att det var för sent

En stund senare var, den annars så lugna, kyrkogården, fylld av ambulanser och poliser. Medan Noams livlösa kropp lyftes in i ambulansen blev föräldrarna separerade.

Ann-Louise tittade ut genom rutan på polisbilen och när ambulansen varken satte på sirenerna eller körde iväg visste hon att hennes största fruktan var en realitet. Hon skulle aldrig få se sin älskade pojke le igen.

– Jag ville bara vara tillsammans med Noam, hålla om honom och hjälpa honom, men jag visste att det var för sent, säger Ann-Louise, som den närmsta tiden efter olyckan kände det som att hennes kropp höll på att explodera av sorg.

Ann-Louise och Benjamin flyttade hem till hennes föräldrar, där Ann-Louise i nästan två månader bara låg på sin lillebrors rum utan att kunna ta sig för någonting.

Behövde medicin

Familj och vänner kom med varm mat till det sörjande paret men sorgen var så överväldigande att hon behövde lugnande medicin för att klara av dagarna och tankarna.

Men trots medicinerna kunde hon inte hålla borta filmen som spelades om och om igen i hennes huvud. Gravstenen, blodet och hans livlösa kropp.

– Vi sörjde på väldigt olika sätt. Jag grät väldigt mycket och behövde prata, Benjamin sade inte speciellt mycket.

– I grund och botten visste jag nog inte vad jag behövde men jag hade perioder då jag inte kunde tänka mig att leva, om det skulle vara utan Noam, berättar Ann-Louise.

Tillsammans med Benjamin köpte hon en hund, så att de var tvungna att ta sig ut och omge sig med människor. Hon tyckte det var jobbigt att ha folk omkring sig men klarade heller inte av att vara ensam.

De första månaderna levde hon från timme till timme. Därefter blev det dag för dag. Ann-Louise var sjukskriven från sina studier men några månader senare försökte hon börja så smått igen.

– Jag kunde sitta på bussen på väg till min praktikplats och plötsligt bli överväldigad av ett stort behov av att vara tillsammans med Noam. Flera gånger gick jag av bussen och gick istället till hans grav för att sitta där med honom.

Blev gravid

– Det var nog känslan av att var nära honom, och det var ju allt som fanns kvar av honom, förklarar hon.

14 dagar efter Noams begravning upptäckte Ann-Louise att hon var gravid. Medan ett nytt liv spirade i hennes mage hade hon svårt att reda ut sina känslor. Hon kunde inte ta emot folks lyckönskningar och glädje och därför gick det lång tid innan hon berättade om det kommande barnet.

– Jag ville att folk skulle sörja med mig och jag var nog också rädd för att fokus skulle flyttas bort från Noam till det kommande barnet, säger Ann-Louise, som blev mamma igen mindre än ett år efter att förlorat sin son.

– Jag hade skjutit graviditeten lite från mig eftersom jag inte visste vilka känslor jag skulle få när han kom.

När sorgen var som värst kunde inte Ann-Louise föreställa sig att hon skulle kunna känna lycka igen, men precis som med Noam strömmade kärleken mot den lille pojken.

Har lärt sig av sorgen

När Ann-Louise tittar på Anker idag tycker hon att hon ser mycket av Noam i honom.

– Nu är han i samma ålder som Noam var när han dog och det känns ofta som att Anker gör samma saker som Noam gjorde. Men ibland undrar jag om jag känner så för att de är ganska lika.

Ann-Louise vill vara öppen med sina söner och prata om deras storebror som inte finns längre och Anker vet om att många av hans saker har varit Noams.

– Vid något tillfälle hade Anker råkat ta sönder något och då skyllde han på Noam. Så även om han inte har träffat sin storebror så är Noam en del av familjen, säger Ann-Louise.

Hon tänker på Noam varje dag och har, tre år efter att hon förlorade honom, lärt sig mycket av den fruktansvärda sorgen hon gick igenom.

Ann-Louise har startat en blogg, jeglevermeddoeden.com, där hon regelbundet skriver dagbok, som hon började att skriva lite efter att hon förlorade sin son.

Samtidigt har hon en podcast där hon pratar om processen hon varit igenom.

– När man vet hur snabbt lyckan kan vända värdesätter man de bra stunderna och den kärlek man har i sitt liv. Men det betyder inte att sorgen är borta. Sorgen är fortfarande en stor del av mig och det kommer den alltid att vara.