Ann Söderlund: ”Vi måste börja dansa jämlikhetsdans på riktigt”

Ann Söderlund om machokulturen och det bisarra i att män möter ivriga hejarop för något så banalt som kanelbullebak. Läs hennes senaste vassa och vitsiga krönika om könsstereotyper.

Jag skulle skriva om min kompis knullmadrass i tvättstugan (hett tips om man nu har en tvättstuga och vill ha ett sexliv trots barn), men kan inte sluta tänka på bäverfittan i Kapitolium. Ni såg honom väl? Den där flaggstolpelånga mannen som, driven av sin kärlek till Trump, klädde ut sig till någon sorts hybrid mellan förskolesminkad vikingabjörn och velourputte-patriot och stormade Kapitolium med några hundra andra anhängare som såg ut som de kommit vilse från någon afterski i Mammothbergen.

Trumpanhängare i Kapitolium
TT

Det är något med mjukisbyxorna som är...felstylat... Och så de där långa tvättbjörnsöronen på mössan (avundsvärd!) som liksom slokar ner mot bröstet och signalerar ...tilltufsad manlighet?

För visst handlar det här spektaklet (igen) om små vildvuxna pojkar som inte insett att den nya mannens åtråvärda attribut inte är slagord, t-bonesteak, maskingevär, kvinnohat och patriotiska flaggor i vinden. Plötsligt slår det mig att många män (not all men så klart) ängsligt spelar rollen "man", utan att egentligen veta vad det handlar om. Jag tänker att många män (not all men så klart) känner att det är för ansträngande att ta sig upp från sandlådenivå och mammas kjolar på egen hand och att det är därför det finns så många (macho)attribut som behöver kompensera manboy-osäkerheten.

Vill pojkmännen ha uppmärksamhet?

Ja, ni vet ju vad jag pratar om. Snabba bilar, randiga slipsar, koks, unga brudar, tuffa vapen, tuffare dataspel, maktutövande porr, hittepåkommentarer om allt från att kvinnor har all makt i hemmen (kom och ta den då!) till att det blir "svårt att ta pappaledig eftersom...ehum...pengarna...ehum...chefen sa..."

Kanske handlar det om så enkla saker som att pojkmännen vill ha uppmärksamhet i en värld av nya Kamalor? Att när de känner sig onödiga så går de tillbaka till cowboy-lekar för vuxna? I leken känner de sig hemma, trygga. Instinktivt känner jag ett behov av att dm:a bävermannen och fråga honom om han vill komma hit och baka bullar. Leka med barnen en stund. Ta en latte med lattepapporna på Södermalm.

Jag är en lika stor del av problemet

Men det är just då och där det går upp för mig; att jag är en lika stor del av problemet. Att det är lika mycket mitt fel. Med ens har jag samma inställning som instagramkvinnorna vilka kände sympati för Paolo Roberto när han gjorde tummen upp dagen efter att ha blivit "påkommen" med att köpa sex. När jag känner att jag vill ta hand om bävermannen befäster jag en världsbild där vi tjejer alltför lätt avfärdar mannens (våra egna mäns) förmåga att klara av vardagens hårda press (utflyktsmaten, moraliska dilemman, julplaneringen, föräldraledigheten, manligheten osv.) utan vår inblandning.

Vi står bredvid (jag i onsdags) och applåderar och instagrammar mannens fantastiska insats som kanelbullebagare som om han var på väg att rädda världen. Innan löpturen (göra saker för mig själv) messar jag "bästa bullreceptet", hittar det "försvunna" pärlsockret, skriver inköpslista, smälter smöret, tar fram "rätt sorts" bunke och RINGER! Sen under "joggingen" för att se hur det går med de dära stackars jävla bullarna som, utan att ha bett om det, upphöjts till en status av den helige Graal.

Kanelbullebak hos familjen Söderlund
Privat
Kanelbullar
Privat

När jag kommer hem förklarar jag frysteknik, kanelens mystiska sätt att liksom försvinna in i bullen. Vidare smäller jag i mig två! smöriga knyten (fast jag bestämt mig för att hålla igen) och bedyrar gång på gång hur "fantastiskt goda" och "snygga" bullarna är (det var dom!). Instastoryn stormas av applådemojer och hurrarop! Bara en ynka följare kommer på sig själv mitt under kanelsnäcksyran och skriver: "Egentligen är det löjligt att vi tycker att det är så speciellt när en man bakar bullar". Jag håller med och vi kommer fram till att vi måste dna:a om oss nu och göra upp med patriarkala föreställningar om det "manliga". Historien är föränderlig. Människan har vissa drag från homo sapiens, det får vi leva med: men resten!

Prata med pojkar om känslor, moral och kärlek

Så hur ska vi ha det tjejer? Antingen fortsätter vi att tro (vilja tro) att bävrar, förlåt karlar och boys will be boys, är oförmögna till precis allt, eller så börjar vi dansa jämlikhetsdans på riktigt. Vi pratar redan från början med våra pojkar om känslor, språkbruk, moral, kärlek. Vi ställer "okilliga" frågor kring hus, hem, kärlek, framtid, vänskap och uppfostran. Vi övar på att prata när det gör ont och hur man kan räkna till tio när man känner sig kränkt istället för att ge igen eller kränka.

Och när machoskådisar uttalar sig om kvinnor på sätt som: "Det blev en krock eftersom både hon och jag ville bli mammade", så får vi förutsätta att "he will get over it" och tar det som en modern man istället för att tycka synd om sig själv. Annars är det stor risk att även nästa generation pojkar slutar som bäverfittor.

”Firar jul med småterrorister och en utbränd pappa”

Är ditt förhållande jämställt? Gör vårt test

Ann Söderlund om sex i coronans tid