Annika: ”Självklart har mina älskade, skitjobbiga döttrar autism och adhd"
Det här är en krönika. Åsikter och tankar är skribentens egna.
Jag har just gjort av med 34 000 kronor på en dag. Det är vad det kostar att låta sitt barn genomgå en privat neuropsykiatrisk utredning om man är desperat och inte kan vänta över ett år i bup:s kö – efter att ha väntat över ett år på att få hamna i bup:s kö.
Det är sådant man lägger pengarna på när man har en smart, lugn och snäll dotter som ingen på skolan tyckt var ett problem, men som gråtit av trötthet efter varje dag och av ångest varje morgon i perioder. En dotter som efter att ha försökt vara och orka som alla andra i tio år till slut kraschade av utmattning i tredje klass och som nu bara orkar gå halvtid i skolan. Det är sånt man lägger pengarna på när man inte kan komma på något som skulle vara värt mer än ordet “autism” på ett papper.
”Skulle det vara så här svårt? ”
Redan som nybliven mamma till K kände jag mig uppgiven eftersom andras bebisar inte behövde bli burna med tutte i munnen dygnet runt för att inte gallskrika. En liten lättnad och gemenskap kom med begreppet hsp, det vill säga högkänslighet.
Men ändå. Skulle det vara så här svårt? Skulle det ta två timmar att natta, att minsta aktivitet blev övermäktig? Och varför var hon så enkel på förskolan, men krånglade, gnällde och grät hemma?
Efter fyra år födde jag även S som inte heller gick att lägga ifrån sig, som behövde ammas konstant och skrek så det skar i trumhinnorna. Men nu var jag ju rutinerad! Snart fattade jag att denna dotter var av en helt annan sort. S var inte ängslig som K, S var arg. Så arg. Att livet varit tufft med K kom i skymundan, som förälder till S spelade jag nu i en helt annan liga.
”npf hos flickor missas ofta när de är högpresterande”
En dag när jag slet mitt hår lite extra mycket sökte jag input i ett föräldraforum. När jag skrev saker som ”Vad gör man när ena barnet tar två timmar på sig att äta mellis och det andra välter hela bordet för att yoghurten är slut?” fick jag kommentaren “Det låter som adhd/autism.”. Bara den meningen. What!? Om man har adhd är man väl en bråkig kille i klassrummet och personer med autism sitter väl typ och gungar i ett hörn!? Mina döttrar är ju supersmarta, har vänner och beter sig jättebra i förskolan och skolan!
Något år, 94673 utbrott och 436 föräldraböcker senare trillade poletten ner. Jag läste att npf hos flickor ofta missas om de är högpresterande eller håller ihop i skolan och kraschar först när de kommer hem till tryggheten.
De går under radarn eftersom forskningen främst är gjord på pojkar och eftersom flickor ofta är bättre på att maskera sina svårigheter. Självklart hade mina älskade, skitjobbiga döttrar autism och adhd! En liten sorg, men mest en enorm lättnad – det var inget mysterium, för mycket curlande eller brist på uppfostran, det var npf!
”Snart har vi den. Biljetten för att ställa K i kö till resursskola.”
Efter en flerårig vårdkarusell som jag inte önskar min värsta fiende står jag här med plånboken och tänker att 34 000 kronor inte är någonting jämfört med allt jag kämpat med de senaste åren. Alla sömnlösa nätter, alla förtvivlade telefonsamtal till vården som säger att de har fullt, alla desperata listor jag skrivit till skolan, all frustration, all uppgivenhet.
Snart har vi den. Biljetten för att ställa K i kö till resursskola. Biljetten för att nå nästa nivå i vården – den du bara når med diagnos.
Om fyra år går S också i trean. Då hoppas jag att hon inte väntar med att skrika och kasta saker tills hon kommer hem och att hon aldrig kan sitta still och fokusera på matten. För så länge inte skolan klagar – ingen utredning, ingen diagnos, ingen hjälp.
Foto: Privat