Mina barn frågar: ”Mamma, är du arg?”

Fråga: Hej! Jag är mamma till två barn, som är 9 och 4 år. Jag älskar att vara mamma, men upplever att föräldraskapet ibland är svårt. Mitt tålamod är ju inte det bästa, speciellt under vardagarna när stressen inför allt som ska göras kommer. Och visst höjer jag rösten ibland.

Nu har mina barn börjat fråga ”Är du arg, mamma?” och det har fastnat hos mig. Jag är orolig för att de upplever mig som arg hela tiden. Varför säger de så, tror du? Behöver jag bli tydligare med att säga ”nu är mamma glad”? Eller finns det något annat jag behöver eller ska göra? Påverkas barnen av att se en irriterad mamma – och i isåfall är det dåligt?

/Tvåbarnsmamma

Att vara förälder är inte alltid lätt – och det är ofta man känner dåligt samvete för sina barn. Vi lät Reyhaneh Ahangaran som är legitimerad psykolog och arbetar inom medicinsk psykologi på Karolinska sjukhuset i Stockholm svara på den här frågan.

Är du arg, mamma? Pyskologen Reyhaneh Ahangaran ger råd

”Först – det finns ingen motsättning mellan att älska sina barn och att ibland inte ha världens bästa tålamod. Hur mycket man än älskar att vara förälder finns det stunder, dagar och perioder då det känns svårare med föräldraskapet. Vi är alla människor med bättre och sämre dagar och ibland visar vi irritation och ilska inför våra barn. Det är inget fel eller konstigt så länge vi inte är arga större delen av tiden, eller att vår ilska skrämmer barnen.

Att dina barn är trygga med att fråga dig om du är arg är något bra, det är alltid bra att kunna prata om känslor! Men sedan är det såklart bra att fundera över vad det är som gör att de frågar dig detta extra ofta nu. Finns det anledning för dem att fråga om det? Har du kanske haft en längre period då du varit stressad och mer lättirriterad och vet att du har fräst ifrån mer än vad som egentligen är rimligt? Eller mår du bra och det verkar mer som att barnen tolkar alla möjliga saker som ilska, eller har de kanske bara kommit in i en vana att fråga om just detta? Oavsett så är det viktiga att du benämner det som händer.

När ditt barn frågar dig om du är arg och du inte är det, ställ en motfråga 'Nej jag är inte arg men jag bli nyfiken på varför du tror det? Låter jag arg? Eller är det något annat som får dig att undra det?' Utifrån det kan ni sedan prata om hur olika känslor kan ta sig olika uttryck men också hur olika känslor kan ta sig samma uttryck – att man kan låta arg fast man bara är trött, behöver skynda sig eller är orolig för något. Om du faktiskt är arg så kan du prata om det också - säg något om varför du är arg och om det är på barnen eller av någon annan anledning, och be om ursäkt om ilskan blivit felriktad eller reaktionen blev för kraftig.

Som svar på din sista fråga; barn behöver få se att man kan vara irriterad, sur eller arg – annars blir det svårt att själv visa dessa känslor. Men om det är känslorna som är de dominerande i vardagen är det såklart inte bra för någon. Prata om det som händer och prata om känslor! Det är bra för alla!”

/Reyhaneh

Foto: TT/Anna Tärnhuvud