Assma M Nilsson blev gravid med trillingar

För Assma Megahid Nilsson och hennes man Martin är livet väldigt intensivt just nu. Med fyra barn består vardagen av många tydliga rutiner, vilket de insett är det bästa för dem.

Det var under ett ultraljud i vecka 6 som Assma fick veta att hon väntade trillingar. Familjen skulle gå från tre till sex och sonen Allan skulle plötsligt få tre småsyskon. För Motherhood berättar Assma om känslorna som kom när ultraljudsskärmen visade tre tickande hjärtan, oron under graviditeten och dramatiska förlossningen och om vardagen som trillingmamma.

Se också: Se när barnmorskan Veronica Calembe svarar på frågor om förlossning

Trillingmamman Assma om graviditeten och förlossningen

Hej Assma! Hur mår du idag?

– Jag börjar bli frisk nu, så idag mår jag bra! Alla förutom min man har varit sjuka i en hel vecka. Det är skönt att få tillbaka orken igen och kunna ta sig ut igen.

Berätta, vem ÄR Assma Megahid Nilsson?

– Vem jag är?! Oj vet du, om jag ska vara ärlig jag vet knappt själv vem är jag längre. Jag är en mamma som haft två tuffa graviditeter och två tuffa förlossningar. Allt har gått i ett sedan dess, och gör det fortfarande. Jag har gått på autopilot länge, och det låter lite tragiskt kanske. Men jag är ändå okej med att det får göra det, jag ger barnen all min tid. Dagarna går alldeles för fort och jag tänker att jag kan hitta mig själv i sinom tid.

Vad fint, det kommer du att göra. Men du, om vi spolar tillbaka bandet lite. Du och din drömde om ett syskon till Allan.

– Ja, precis. På grund av att jag har PCOS fick vi hjälp med att bli gravida. Eftersom jag väldigt sällan har mens fick jag ta tabletter för att framkalla det, och därefter ätit tabletter för att få ägglossning. Därför har vi gått på täta ultraljud för att se när kroppen har störst chans för befruktning, så att säga.

När upptäckte du att du var gravid med trillingar?

– Så tidigt som i vecka 6. Efter positiva graviditetstest så gjorde vi ett tidigt ultraljud för att se om det fanns något tickande hjärta. Då fick vi se att det fanns tre!

Men wow, vilken grej! Hur var det att få det beskedet?

– Hmm, ja... gynekologen uttryckte sig klumpigt och hävdade att vi bör göra en fosterreduktion, alltså abort. En trillinggraviditet är mycket riskfylld och min kropp är dessutom liten. Han menade att den inte kommer klara av att bära tre barn.

Men usch, vilket jobbigt kommentar.

– Ja, man kan säga att gynekologens uttryck satte sina spår som fick mig att börja tvivla på mig själv.

Hur var graviditeten?

– Den var oerhört tuff. Ja, hemsk! Jag trodde länge att enda utvägen var att göra en fosterreduktion, vilket fick mig att må extremt dåligt. Jag drabbades dessutom strax efter det av hyperemesis gravidarum och blev sängliggandes. Grubblade, grät och kräktes om vartannat. Ett par veckor senare hade jag ett möte med en läkare på gynakuten och den läkaren sa att jag inte alls behövde göra en fosterreduktion ifall jag inte själv ville det.

Ja, så bra att du fick prata med någon som förstod dig. Men du... i vecka 29 hände något?

– Ja. Då blev jag ännu en gång akut inlagd för att det fanns en stor risk för en spontan förlossning. Jag var öppen nästan tre centimeter och trilling ett, Minna, låg med rumpan ner mot öppningskanalen. Jag var inte redo för att föda då. Dessutom började min läkare oroa sig för om en eventuell navelsträngprolaps, alltså att navelsträngen hamnar i kläm så att all blod- och syretillförsel till barnen plötsligt avstannar. Läkaren talade om för mig vilka risker vi stod inför och vad som kan hända ifall vi inte ingriper nu och gör ett kejsarsnitt.

Hur kände du för det?

– Jag var inte redo. Min kropp var inte klar. Jag var övertygad om att jag kunde klara ett par veckor till. Jag ville ge barnen de bästa förutsättningarna och det var att de skulle stanna i magen så länge som möjligt.

Men kort därefter födde du?

– Ja. Vi hade sett på ultraljud att Minna hade släppt ner sina fötter och att navelsträngen hade hamnat under henne. Vi såg att hon stod och trampande på den. Skulle vattnet ha gått då hade navelsträngen kommit i samband med det. Vi vågade vi inte riskera det och bestämde i samråd med läkare att barnen ska födas nästkommande dag, när jag gick in i vecka 30.

Hur var förlossningen?

– Den var jobbig.Trots att jag godkänt den var jag ändå inte klar. Det kändes som att barnen plockades ut ur min mage mot min vilja. Jag grät mest under förlossningen och hade starka panikkänslor.

Det pratas ofta om den berömda tvåbarnschocken. Hur var det att gå från ett till fyra barn?

– Jag vet ju inget annat, jag vet bara hur det är att ha ett barn eller fyra barn, haha! Men man anpassar sig fort, hittar sina vägar och rutiner på hur man ska klara av det. Men ja, det är självklart väldigt krävande och intensivt mest hela tiden. Man är jämt och ständigt otillräcklig.

Var det något som du inte hade tänkt på?

– Nej faktiskt inte, hade förväntat mig att det kommer krävas allt av oss föräldrar och det gör det verkligen. Kanske att det faktiskt har varit tuffare än jag vad jag förväntade mig?

Ja, förstår att det är tufft. Hur reagerade Allan på att bli storebror?

– Han har varit en så fin storebror från start. Det är en oerhört stor omställning att gå från ensambarn till att ha tre små krävande syskon på en gång, så vi har varit väldigt måna om att ge honom mycket egentid med en förälder. Vi tror att det viktigt både för honom och för oss att ha den tiden ihop.

Men du, snart fyller trillingarna två år. Vad har varit härligast under deras första år?

– Att se deras utveckling. De var som små fågelungar när de föddes och vägde bara drygt 1300 gram var, det är inte mycket. Nu springer och hoppar de, har egna personligheter, tycker om olika saker, pratar lite, och är framförallt så himla roliga.

Vad skulle du säga ha varit det jobbigaste?

– När de var mindre var otillräckligheten det allra jobbigaste, som när de var ledsna samtidigt och vi försökte trösta utan resultat. Nu handlar det mer om andra saker, som exempelvis när flera vill bli burna samtidigt. Det är jobbigt och framförallt väldigt tungt. Men hur jobbigt det än är så finns det många fina stunder fyllda av stolthet, glädje och kärlek. Låter verkligen klyschigt men ja, det är trippelt med kärlek! Och det väger så otroligt mycket.

Foto: Privat