Det pratas oftast mer om barnen, men hur är det att vara förälder till ett barn med npf-diagnos? Vi lät Johanna Goa, 35, som har egen erfarenhet och som möter många npf-föräldrar i sitt yrke berätta.
Om man inte är
förälder till ett barn med adhd, autism eller annan neuropsykiatrisk
funktionsnedsättning kan
man omöjligt förstå hur det är. Utmaningarna som kommer oförberett, oron som ständigt
är närvarande och känslan över att inte känna sig förstådd.
Det här är NPF-diagnoser
Trebarnsmamman
Johanna Goa, 35, är beteendevetaren som för några år sedan startade företaget
NPFpussel i hopp om att sprida kunskap om npf-diagnoser.
– Jag vill lyfta barn med npf och oss föräldrar, som ofta känner oss både
ensamma och ifrågasatta, säger Johanna.
Barn
med npf-diagnos – Johanna Goa berättar
Att
ha barn med en npf-diagnos innebär extra utmaningar, något Johanna kan hålla
med om.
– Ja, jag skulle ljuga om jag sa att livet
som npf-förälder är fläckfritt.
Johanna,
som både har professionell och personlig erfarenhet av barn med npf-diagnos, berättar
att det tog ett tag innan hon kunde känna sig lugn i sitt föräldraskap.
– Jag vet att mina val och mina
handlingar är rätt – även om omgivningen ifrågasätter varför mina barn inte går
på fritids eller varför jag stöttar med sådant mina barn ”borde” klara av.
Johanna brinner för att sprida kunskap om npf-diagnoser.Foto: Privat
Som npf-förälder har man
andra förutsättningar att arbeta än de flesta andra, något som Johanna och
hennes man behövt finna sig i. Båda kan exempelvis inte jobba heltid.
– Jag har slutat sörja den biten utan
uppskattar istället att vi har möjlighet att finnas där för våra barn när det
behövs.
Som vilka andra familjer
som helst har Johanna och hennes familj behövt hitta vardag som fungerar så bra
som möjligt. När hon ska sova har hon ofta en bild av morgondagen och de
rutiner som ska upprätthållas.
– Jag förbereder genom att lägga fram
kläder, packa skolväskor och uppdatera väggschemat. Trots det så vet jag inte
om något kommer bli som jag föreställt mig.
Men trots det finns det en
oro. Kommer det bli en dag där allt flyter på eller tar det stopp redan vid
ytterdörren?
– Redan när jag väcker barnen får jag en känsla över hur dagen kommer att bli. Jag
balanserar på en vansinnigt tunn tråd som kan brista precis närsomhelst.
Att ständigt vara på sin
vakt eller känna oro måste vara jobbigt. Hur återhämtar du dig?
– Med en rask promenad med hunden,
att få gå alldeles ostört på toaletten eller när jag ensam får dricka en kopp
kaffe på morgonen.
Mer
kunskap om föräldrar till barn med npf-diagnos
Det är svårt att vara
npf-förälder. Johanna förklarar det som att man slits mellan samhällets
förväntningar och barnets mående.
– I hjärtat har vi alltid de rätta
valet, men lagarna får oss att känna oss som brottslingar när vi lyssnar in
våra barn som har ångest över att exempelvis gå till skolan.
Men för Johanna är dessa
barn krigare. Johanna säger att hon försöker vara noga med att skilja på vilja
och förmåga – för det är skillnad på att inte vilja någonting och inte klara
någonting.
– Barn vill göra rätt och
lyckas i ögonen av sin omgivning. De vill inte slåss, tappa bort sina saker
eller bli hemma från skolan. När vi ser så på barnen blir vi mindre benägna att
hota, straffa eller muta, och istället stötta och hjälpa.
Johanna menar att det behöver finnas en större förståelse i samhället, dels kring
barn med npf, men också deras föräldrar. Bakom ett barn med exempelvis
skolångest står ofta en förälder som stångat sig blodig för att möta samhällets
förväntningar och samtidigt värna om sitt barns mående.
– Vi behöver bemötas med
ödmjukhet och respekt för det otroligt hårda arbete vi faktiskt gör.
Hur skulle du säga att det
är att vara förälder till ett barn med npf-diagnos?
– Jag tror att det påverkat
synen på livet i sin helhet. Inte bara sättet att bemöta och anpassa för barnen,
utan som förälder får man successivt ett annat perspektiv på livet. Vi förbiser
så mycket.
Kan du ge
exempel?
– Vi ser inte längre en måltid där alla är samlade och äter en och
samma maträtt som ett alternativ, vi uppskattar en måltid där alla får i sig
någon typ av mat. Och vi strävar inte heller efter att maximera tillvaron, utan
vi strävar efter att orka.