Hannas barn dog i magen i vecka 37: "Jag bad om att få bli igångsatt"

bebis dog i magen

Efter tre förlossningar med utdragen latensfas kunde Hanna konstatera att hennes kropp inte fick igång värkarbetet av egen kraft. Hon hade därför sökt stöd och hjälp inför förlossningen av sitt fjärde barn. Ändå blev utgången värre än hennes värsta farhågor.
6:17

Efter reklamen: Se när barnmorskan Veronica Calembe svarar på frågor om förlossning

(6:17)

Det var en efterlängtad graviditet. Hannas och makens fjärde barn var planerat att komma till världen i början av april 2021. Hennes tidigare graviditeter hade varit tuffa med foglossning och illamående. Den här graviditeten var något annat.

– Jag kunde för första gången förstå kvinnor som menar att de älskar att vara gravida. Jag mådde så himla bra, konstaterar Hanna.

BF närmade sig med stormfart och redan i slutet av vecka 36 började Hanna få sammandragningar. Slemproppen hade gått några dagar tidigare.

Hannas tidigare förlossningar hade haft en extremt utdragen latensfas och hon hade behövt hjälp med att få igång värkarbetet i form av värkstimulerande dropp och genom att ta hål på fosterhinnan. Därför var hon extra vaksam inför förlossning nummer fyra. Hon hade också gått i så kallade aurorasamtal för att bearbeta sina tidigare förlossningar och förbereda sig mentalt för den kommande.

– Efter min tredje förlossning insåg jag att min kropp klarar inte det här själv. Jag behöver hjälp för att få kroppen att förstå att barnet är på väg ut. Sen när jag väl är igång med värkarbetet så går det fort.

På morgonen den 20 mars ringde Hanna och hennes man förlossningen. Ett par timmar senare åkte de in men fick beskedet att allt såg fint ut, att det inte vara någon fara och att de skulle åka hem igen. Men oron hade satt igång hos Hanna.

– Redan där kände jag, nu är vi här igen: Nu är det ingen som lyssnar på mig. Vi kvinnor känner våra kroppar. Det var mitt fjärde barn jag skulle föda och ändå blev jag inte tagen på allvar.

Eftersom Hanna bara var i vecka 36 så satte man inte igång henne. Fortfarande hade Hanna väldigt ont och kände sig uppgiven. Hon får med sig smärtstillande och sömntabletter för att kunna komma till ro den natten.

Den här gången ska de inte få skicka hem mig, nu ska jag kämpa!

Två dagar senare åkte de in igen, Hanna känner nu att hon behöver hjälp, men det är samma procedur och samma svar.

Ytterligare en dag senare har smärtan tilltagit och Hanna och hennes man åker in igen för att mötas av beskedet "Vi gör inget idag, du är bara öppen en centimeter". Däremot fick hon tid för att träffa en läkare dagen därpå. Hon har nu kommit in vecka 37. Det är tredje gången hon blir hemskickad trots önskan om att få hjälp att sätta igång förlossningen.

– Den här gången ska de inte få skicka hem mig, nu ska jag kämpa, så tänkte jag, berättar Hanna.

Väl hemma kämpar Hanna vidare med smärta och oro, hon lyckas ändå hitta styrka och stå ut i väntan. Men när hon går på toaletten ser hon att det kommit lite blod. Senare går även vattnet. Återigen kontaktar hon förlossningen för att mötas av samma lugnande besked: "Ta det nu lugnt", säger barnmorskan till Hanna över telefon. "Lite blod är inte ovanligt under öppningsskedet". Efter att Hannas man lämnat barnen på skola och förskola så bestämmer de sig ändå för att åka in till förlossningen tidigare än avtalad läkartid. Smärtan är för stark. Väl på plats får Hannas man på grund av rådande restriktioner inte följa med in.

Hon placeras på en brits för undersökning och CTG för att mäta barnets puls.

– Det brukar ju räcka med att den här lilla pucken nuddar magen så hör man baboom, baboom, men vi hörde inget. Så barnmorskan säger något om att hon ska kolla utrustningen och hämtar läkaren som kommer med en ultraljudsmaskin.

Hon var ensam när barnmorskan kopplar på CTG, ensam när läkaren tillkallas och ger henne beskedet: Vi hör inga hjärtljud.

– Det enda jag skriker är: Varför hjälpte ni mig inte?

Fortfarande i chock

Det är fortfarande svårt för Hanna att ta in vad som har hänt. Chocken har ännu inte lagt sig.

– Men eftersom vi har tre barn till behöver vardagen fungera någorlunda. När chocken lagt sig kommer nog sorgen i kapp. Just nu är jag avstängd.

Trots den obegripliga sorgen och frustrationen över att inte ha fått den hjälp hon desperat bad om, menar Hanna att vården efteråt varit värdig. Även själva förlossningen blev en fin upplevelse. Idag vet man fortfarande inte alla detaljer kring händelsen, däremot har läkarna kunnat konstatera att Hannas moderkaka hade lossnat vilket förmodligen är förklaringen till varför barnet inte överlevde i magen.

– Jag lägger delvis skulden på mig själv för att jag inte la mig på golvet och stampade och skrek för att få stanna på förlossningen, men också att jag känner mig så oduglig: Att min kropp inte duger till att föda barn. Samtidigt lägger jag en stor skuld på vården som trots att jag vid flera tillfällen bad om att bli igångsatt inte lyssnade.

Redan några dagar efter händelsen valde Hanna att dela med sig av det smärtsamma som hon och familjen går igenom på hennes instagramkonto @inspomamman. Stödet och kärleken hon fått av sina följare har varit massiv. Det har också varit en del av hennes process i sorgen, att dela och prata om Alexander.

Till minne av sonen har Hanna startat en minnesfond via Spädbarnsfonden. Hon hoppas att fonden och hennes berättelse kan stötta andra mammor som gått igenom liknande erfarenheter.

Mer läsning för dig

Emelies bebis dog i slutet av graviditeten: "Ingen kan ersätta Edit"

Danijela Pavlica startar insamling – efter att Lyon dog i magen

Katarina och Cristofer har förlorat fyra barn – deras liv rasade