Mitt barn delar ALLT på sociala medier

Veckans läsarfråga tar upp barnens liv på nätet och hur vi som föräldrar bör förhålla oss till det faktum att det oftast är utom vår kontroll. Motherhoods tonårsexpert Maria Dufva, och psykolog Hanna Fischer djupdyker i ämnet.

Tonårsexperten: Barn gör ofta som de influencers som de följer

Alla barn är olika individer och har olika liv på nätet – precis som vi vuxna. Vissa vuxna är extremt noggranna och privata på sociala medier, medan andra verkar berätta typ allt om deras liv. Många youtubers/influensers vet att det gäller att vara autentisk och att det bygger både förtroende och ökar följarskaran. Vissa barn som följer dessa youtubers och influensers gör på samma sätt: de är öppna, de berättar om sig själv och sina känslor.

Att du som förälder fått reda på saker om din dotter via sociala medier är inte ovanligt även om det kan kännas märkligt för dig. Men samtidigt som många är personliga är inte alla privata och berättar om det verkligt privata, även om det känns som att vi bjuds in i influencerns privata värld. Dock är det enklare för vuxna att avgöra vad som är privat än vad det är för barn. Så mina tips till dig är att verkligen prata med din dotter om vad som är okej att dela om sig själv och sitt privatliv på nätet. Har hon egen öppen kanal eller öppna konton är det samma sak som att hon ställer sig på mitt i stan och berättar om allt för alla som går förbi, eller att hon skickar de där förtroliga berättelserna och bilderna på mail till hela världen. Dessa bilder får barn att haja till.

Det är enormt viktigt att inte vara aningslös på nätet men det är inte alltid särskilt enkla samtal att ha med barn: många vill ha likes och fler följare. Men tillbaka till din fråga. Sociala medier är för många barn och unga deras värld idag, det är deras liv och alla använder det på olika sätt. Ni kanske kan komma överens om att vissa saker berättar hon för dig först och postar sen. Annars finns det ju en risk att du vet sist av alla. Det hon skriver där kanske når hennes kompis mamma först och mamman blir orolig och ringer dig som inte vet något alls. Det kan ju kännas märkligt. Så försök komma överens om vad som postas och när just för att allt ska kännas bra som möjligt för er båda.

Psykologen: Fråga hur dagen på nätet varit, på samma sätt som vi frågar hur skoldagen varit

Tack för din fråga! Nu vet jag inte om det du får reda på är sådant som oroar dig som förälder, hur du fått reda på dessa saker eller hur du och ditt barn pratat om det? Även om det kan kännas oroligt att inte ha full koll på vad barnet gör på nätet så behöver vi som föräldrar tänka på att inte vara för påträngande, framförallt med de äldre barnen. Ändå visar en undersökning att 46% av svenska föräldrar till barn i 9-12 års ålder kollar barnets sökhistorik. Var går gränsen mellan att vara kontrollerande och beskyddande? Det är en balansgång att fråga utan att uppfattas som kontrollerande. En bra sak kan vara att fråga hur dagen på nätet varit, på samma sätt som vi frågar hur skoldagen varit. Har det hänt något skoj? Har det hänt något skumt? Vilka har du pratat med? Att intressera sig för vad barnet gör på nätet, vilka forum det befinner sig i och att ibland sitta bredvid är ytterligare ett råd. Egentligen skulle det kunna vara lika naturligt att följa med sitt barn på ”fortniteträning” på samma sätt som man följer med till fotbollsträningen och tittar på. Att vara intresserad, ställa frågor och ha nyfikna samtal är viktigt för att bidra till barns trygghet på nätet.

Ju äldre barnet blir desto mer kommer det att vilja hålla vissa saker för sig själv. Det kan vara smärtsamt som förälder att tappa insynen, men gå inte i fällan att börja snoka utan att föra en dialog med barnet och tvinga inte fram information i förhörsliknande situationer. Uppmuntra istället ditt barn att våga berätta och finns tillgänglig när ett ”pratfönster” slås upp. Att kontinuerligt bygga en tillitsfull och öppen relation är A och O. Om hen medvetet undanhåller sanningen för er vuxna så kan det bero på rädsla för hur sanningen skulle mottas i familjen om den kom fram. Barnet kan känna att hen måste välja mellan två dåliga saker; att berätta om vad det gjort fel och känna sig dålig eller ljuga och få möta omgivningens besvikelse, oro eller ilska. Barn vill i grunden ogärna göra föräldrar ledsna på dem. Därför bör budskapet vara ”kom till mig om det kör ihop sig”! Om barnet berättar något är det även bra att inte överreagera, att uttrycka förståelse för att det måste ha varit svårt att berätta det samt visa tacksamhet över att ni trots allt kan ha en öppen kommunikation. Det betyder inte att du behöver sanktionera det som barnet gjort, men gör du så ökar du sannolikheten för att ditt barn kommer till dig då det verkligen behöver din hjälp, även om barnet hamnat i en riktig knipa.

Om det verkligen finns tydliga skäl att tro att ditt barn far illa av något på nätet kan det i undantagsfall vara OKEJ att kolla av chathistorik, men såklart är det bättre att föregå detta med en diskussion. Att prata om att man inte ska berätta sitt namn och sin adress för okända personer, att det är bra att vara försiktig med vad man lägger upp på nätet, att en person på en chatt kan vara någon annan än den utger sig för att vara och att om barnet lär känna någon på nätet så är det bra att berätta det för föräldrarna eller annan vuxen.

Slutligen vill jag citera Henrik Pallin, kurator och föreläsare om sociala medier och nätvanor:

”Lösenordet till barns tillvaro på nätet är tillit: det handlar inte om filter eller övervakning, utan om att bygga en bra relation till sitt barn”.

Foto: TT/Motherhood