Charlotta Björck i CHARLOTTA x 8 om humorn – och att vara mamma

Då och då tar Mothehrood ett snack men en morsa som visar upp tillvaron utan filter – och den här veckan har turen (till vår stora glädje!) kommit till Charlotta Björck!

Hon är Malmökomikern som inte räds av att ta upp det som är otillräckligt och fult i sin humor. Charlotta Björcks senaste succé heter CHARLOTTA x 8 – en humorserie på SVT där hon själv skildrar flera av de älskvärda karaktärerna på vårdcentralen Rhododendron. Manus har hon skrivit tillsammans med Moa Lundqvist och gästspelar gör bland andra Edvin Törnblom, Stina Wolter, Eva Röse och David Batra. Förutom att göra humorserie driver Charlotta Björck också flera Instagram-konton, sjunger och gör stand up.

Hej Charlotta! Hur mår du?

– Hej! Jag mår för närvarande ganska bra. Det är vår, jag fyller år och vardagen rullar som den ska. Har jobbat halvt ihjäl mig med teveserien i ett års tid och nu är det lite paus, i vilken jag kan återhämta mig och fylla på mina ganska så uttorkade depåer av mammakraft.

Tack för att du gör så kul humor och content med igenkänning för morsor! Varifrån får du inspo?

– Livet, barnen, ångesten, otillräcklighetskänslorna, den perfekta ytan på internet – som vi alla vet är på låtsas. För mig går humor och sorg hand i hand och jag har alltid både dragits till och gjort ganska mörk humor. Svärtan och smärtan lever vi alla med och det är när vi får se den rätt opp o ner som vi kan lyckas skratta åt den, OCH ta den på allvar. För mig funkar inte slå sig på knäna-humor med redan uppenbara poänger. Jag vill ner under, mellan och bakom raderna.

Vad är det roligaste och jobbigaste med att vara mamma?

– Jag älskar mina barn för att dom båda är kompromisslösa, envisa och överjävligt suveräna på att tala för sin sak och få det som de vill ha det i deras självcentrerade små liv. Det roligaste med att få vara deras mamma är att få vara med på vägen i alltihop, att se hur dom utvecklas och mognar och tar sig fram i denna, enligt dom, fruktansvärt svåra värld (läs: en värld där inte allt blir som man själv vill osv) jag placerat dom i.

Med det sagt är det väl ungefär också just det som är det jobbigaste med att vara mamma för mig – att inte bli lyssnad på, respekterad, bli bemött som ett dött ting och inte en person med känslor och så vidare. Sammanfattningsvis – jag ser fram emot den tid, som jag hoppas infinner sig sen, då mina barn INTE baserar bra/dålig mamma på huruvida dom får en glass eller ej. Det kommer bli fint för oss allihop, tror jag.

Hur är en vanlig vardag hemma hos er?

– Vardagen, mmmm! Vardagen! Barnens pappa och jag tar varsitt barn på morgonen och ser till att få iväg dessa till diverse kommunal verksamhet såsom skola och förskola. Vi vuxna jobbar, han med att putsa fönster och jag med att försöka försörja mig som frilansare inom kultursektorn trots corona.

Framåt 15-16-tiden hämtar vi varsitt barn och efter det strålar vi alla samman i ett enda stort inferno av trötthet, utmattning och hunger i hemmets ostädade vrå. Efter kvällsmat och samkväm i form av helst tusen olika aktiviteter på samma gång följer oftast någon form av diskussion kring huruvida tandborstning verkligen är nödvändigt eller ej. Eventuell tvångsborstning äger rum och sen nattar vi varsin onge.

Varannan kväll-schema är bra! Men man kan såklart räkna med debatt ungefär varje kväll ändå. "Jag vill att pappa nattar mig!" osv. Efter många om och men och ibland sju böcker blir det så äntligen tyst, varpå vi vuxna förstås konstaterar hur gulliga barnen är när dom sover. Vi unnar oss teveserie mot bättre vetande och jag dregel-däckar, enligt tradition, sisådär 20 minuter in. Nästa dag, börjar vi om igen.

Hur har det förändrat dig att bli mamma?

– Jag tror att jag har blivit lugnare och ängsligare på samma gång. Lugnare – jag har alltid varit rörig i mitt känsloliv. Upp och ner som en berg-och-dalbana och snabbt går det. Men den massiva, så hårt gjutna kärleken jag känner för mina barn – den är liksom solid och det gör mig i min absoluta grund och botten så jävla stadig. Allt annat kan virvla omkring och in och ut ur huvud, hjärta, själ - men mina barn och min plats i världen som deras mamma känns helt orubblig, oavsett storm. Ängsligheten kommer på köpet när man blir mamma, brukar jag säga (som det mamma-orakel jag är). Från det att Sigge var sju veckor gammal i magen har jag oroat mig för hans och senare även Bims välbefinnande, och det är något man bara får leva med. Även om oro kan gnaga sönder en ibland, så är just denna oro något jag är glad över. Att jag känner den är ju ett kvitto på att jag faktiskt är mamma. Att det är på riktigt! Innan dom fanns den ju inte.

Nämn något vi inte vet om dig!

– Oh, det finns mycket ni inte vet om mig... jag har nu dragit en lapp ur SAKER NI INTE VISSTE OM MIG-tombolan och på den står det: Jag har en framtidsplan, och i den är mina barn vuxna och utflyttade och jag inflyttad i ett litet hus nånstans. Kanske tillsammans med Johannes, kanske inte – relationer ändrar form och byter skepnad, det vet jag ju. Men DEFINITIVT tillsammans med fågel. Den dag jag har tid att ägna min fullständiga uppmärksamhet åt en kakadua ska jag leva mitt liv med en. Förhoppningsvis i Australien, där den kan vara vild och bara komma o hälsa på mig varje dag o bli min bästa vän. Bra plan va?

Ett av dina barn har en NPF-diagnos. Vad har du för tankar och känslor kring det? Hur påverkar det er vardag?

– Jag är NPF-mamma och skulle vilja uttrycka det ungefär så här: Det är för jävligt att vi inte vet och förstår mer kring dessa barn och vuxna idag, trots all kunskap som finns. Vi är såå medvetna idag! Vi är uppkopplade till universums största bibliotek exakt 24/7 och ändå, här står vi, i en vardag där dessa barn, vuxna och anhöriga behöver fightas mot och tampas med okunskap varje dag. Att leva nära en person med NPF-diagnos kräver tolerans, tålamod, vilja att förstå, att tänka annorlunda, tänka kreativt, tänka stort, utanför lådan, tusen kilo kärlek och miljarder omgångar av att förlåta. Det är tufft!

Vissa dagar har jag velat ge upp. Många dagar. Jag behöver möta mig själv och mina impulser och gå emot dom flera gånger varje dag. Frustrationen över att inte nå fram till sitt eget barn, ilskan över att ha ett barn som inte funkar som "dom andra"... Men så plötsligt trillar poletten ner och acceptansen. Mitt barn gör så gott den kan! Jag behöver möta den där den är, JAG behöver förändra MIG! Jag behöver göra allt jag kan för att möta mitt barns behov av stöd och anpassningar oavsett hur jobbigt det är.

För det finns ju inget alternativ! Jag har mött många obehagliga människor utan förståelse, och jag brukar i affekt tänka en magisk häxformel: Jag önskar dig erfarenheten av att leva med ett barn med NPF-diagnos. Jag unnar dig att leva ett liv där du förhoppningsvis skulle vara lite mindre dömande och mer förstående. Jag unnar dig ödmjukhet. Jag unnar dig att sakta ner och inte vara så snabb på att skaffa dig förutfattade meningar om en förälder eller ett barn du ser. Jag unnar dig egenskapen att först försöka förstå och sen agera, istället för tvärtom! Det är en egenskap jag vet att många av oss NPF-föräldar har behövt skaffa oss. Tack vare våra fantastiska barn!

Har du något kul på gång som händer jobbmässigt i vår och sommar?

– I sommar ska jag vara ledig! Med mina barn och med min Johannes. Jobbmässigt står saker och ting för tillfället på paus och jag försöker njuta av det så mycket jag kan. Jag skriver just nu musik, repeterar och smider diverse planer i lugn och ro. Har vi tur så lättar restriktionerna, så att jag kan få komma ut och spela igen. Tummarna hålles hårt!

Vi gillar ju ombedda tips! Vad vill du tipsa andra mammor om?

– Gör som dom säger, fast tvärtom! Du vet bäst vad du och dina barn behöver. Stäng av Instagram ibland. Låt ungarna äta glass om dom känner att dom inte kan leva utan det. Välj dina strider! Var den mamma du ÄR, inte den mamma du tror att du behöver vara för att bli godkänd.