Elisabeth Lindroth om sorgen när hon förlorade tvillingarna i magen

I november är det åtta år sedan Elisabeth Lindroth miste tvillingarna i magen. Det var höst och en torsdagskväll kände hon en jättehård spark i magen, hårdare än vanligt. Elisabeth var i graviditetsvecka 21. Dagen efter skulle Elisabeth jobba på frisörsalongen och hon kände återigen en rejäl spark i magen. Men sedan kände hon ingenting mer. På rutinultraljudet hade Elisabeth fått reda på att tvillingarna låg i samma fostersäck och det innebar en riskgraviditet. Så Elisabeth var orolig.

– Jag minns till och med vilken klänning jag hade på mig den dagen, en svart och jag kände mig fin med magen och fick komplimanger av kunder. Men undermedvetet kände jag redan då att någonting hade hänt i min kropp och att det var de sista rejäla rörelserna jag hade känt.

Se också: Så stöttar du någon i sorg

Elisabeth försökte intala sig själv att hon bara inbillade sig och hemma prövade hon att dricka iskall saft och duscha magen med kallt vatten. Men magen var stilla och hon kände inga rörelser. Dagen efter, på lördagen, ringde hon till Skellefteå lasarett och fick komma in på undersökning direkt. Där gjordes ett ultraljud som visade att tvillingarna inte längre levde.

– Det var grått på skärmen och det var helt stilla. Läkaren började visa och förklara väldigt mycket på läkarspråk. Men jag kände bara att jag inte ville höra det här, det var för mycket information, jag visste redan det här. Jag ville inte veta.

Fick åka hem

Elisabeth fick tabletter för att förbereda kroppen inför igångsättning och sedan åkte hon hem tillsammans med maken. Dagarna hemma valde Elisabeth att ha på sig sin mans stora tröjor. Hon ville inte se magen. Och hon ville inte gå utanför dörren.

– Det var en sorg man inte kan förstå, det var en otroligt konstig känsla. Samtidigt som jag kände en besvikelse över mig själv och min kropp. Och en besvikelse på läkare jag träffat innan som sagt att det skulle gå bra.

Elisabeth fick vara hemma i två dagar innan hon skulle åka tillbaka till Skellefteå lasarett och bli igångsatt. På sjukhuset fick hon ett rum i närheten av förlossningsavdelningen där mammor och pappor promenerade runt med sina nyfödda bebisar. Elisabeth fick morfin, men hade smärtsamma värkar i tio timmar innan tvillingarna kom ut.

– Kroppen hade inte fattat att de var döda, den ville inte starta någon förlossning. Jag ville få ut dem men samtidigt var det som att kroppen inte ville föda ut dem. Jag kämpade emot.

Tvillingarna bars ut och torkades av. Elisabeth hade sagt innan att hon inte ville se dem. Men efter att ha pratat med en kurator så ångrade hon sig och hon valde att se dem.

– Det var väldigt bra att se, även om jag inte minns allt på grund av morfinet och feber. Men min man höll i dem. Det var enäggstvillingar, två tjejer, och de såg helt identiska ut.

Det var efter Elisabeth fått sitt första barn, Åke, som hon orkade berätta om tvillingarna på bloggen. Elisabeth upplever att det varit jättebra att skriva om sorgen, nästan som terapi.

– Första gången jag skrev om tvillingarna var det lite läskigt, men jag har så himla fina läsare och har alltid blivit mottagen väldigt väl. Det var många som hörde av sig och sa att de kände igen sig.

Vad vill du säga till andra som går igenom något liknande?

– Att det är väldigt viktigt att låta sig själv känna allt så länge man behöver det. Försöka hitta någon att prata med. Jag hittade en person som också förlorat tvillingar som jag fortfarande har kontakt med. Det har varit jättebra. Jag tror också det är viktigt att inte tvinga sig själv att gå vidare för fort. Utan respektera sig själv. Nu är det åtta år sedan jag förlorade tvillingarna och jag har fortfarande inte glömt smärtan. Den kroppsliga sorgen är kvar. Jag tror det är svårt för andra att förstå det. Många ser det som en mindre grej och att det inte är så farligt. Men man har genomgått en förlossning, jag hade efterblödningar, ömma bröst och hängig mage. Jag fick gå igenom allt det där, men utan att få ett barn. Det är viktigt att inte förminska sorgen.