Elisabeth Lindroth om hur det är att ha ett barn med autism

elisabeth lindroth och sonen

Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna

För mig finns det ett tydligt före och efter när det kommer till min son. Ibland kan jag se tillbaka och knappt ens minnas vad jag visste eller tänkte om autism innan han kom. Var det något alls?

Jag vet att jag också tänkte att det vore jobbigt om mitt barn inte var friskt. NPF-diagnoser fanns aldrig på kartan. Jag hade liksom ingen aning om hur vanligt det var. Kanske kunde jag på min höjd se något barn som avvek från normen och tänka som jag tror många gör, att jag inte avundades den kämpande föräldern intill.

Se också: Det här är npf-diagnoser

Det här är NPF-diagnoser
2:47

Efter reklamen: Det här är NPF-diagnoser

(2:47)

Slå på ljud

För mig fanns det två sorters diagnoser på människor, det var adhd och autism. Adhd innebar endast att det var svårt att sitta still och autism var ungefär den raka motsatsen. Min bild av en person med autism var en som höll sig tyst, lugn och gärna ensam. Den var kanske väldigt smart men inte social. Eventuellt hade den också något specialintresse.

”Min son skulle vara så här”

Min son var från början otroligt glad och social. Jag minns att jag andades ut. Han tog ögonkontakt, skrattade mot och med mig, så autism var uteslutet – för ingen med autism tar ju ögonkontakt, det har jag sett på film. Inte heller uppskattar de fysisk beröring eller nya människor.

Hans första och mest använda ord än idag är ”hej”. Han har alltid hälsat på alla och gör det fortfarande. Så gör ju inte en med autism, där viker man snarare undan blicken och går åt ett annat håll. Han älskar att kramas, att lägga sin hand på ens kind och titta en i ögonen. En person med autism vill inte komma nära någon.

När han sedan blev äldre och ”hej” inte fått sällskap av så många andra ord. När hans allt större kropp börjat krama främlingar började personer i hans omgivning fundera.

Ska det vara så här?

Och så skulle det vara. Min son skulle vara så här.

”Han gör inget som jag tidigare visste att en person med autism gör”

Han har autism och han är jättesocial. Han är kanske FÖR social.

Han vill gå fram till okända människor han möter utomhus för att handgripligen ta ner glasögonen som de satt uppe på huvudet, FÖR DE SKA VARA PÅ NÄSAN.

Han tar av andras mössa om de passerat hallen med den på. För sådan är han också, en pojke med kontrollbehov och tvångstankar. Saker ska vara oerhört rätt och riktigt och när de inte är de (är det någonsin helt perfekt?), ja då bryter han ihop.

Han kan få utbrott när han själv kör in en bil under sängen och inte får ut den.

Han kan få ett till utbrott när jag tar fram bilen och han sedan kör in den under sängen IGEN.

Han blir ofta arg och frustrerad när jag inte förstår honom. Han blir himla glad när jag lyckas fatta vad han vill. Han skakar med händerna, dansar snabbt med fötterna och slår på fönstren. Han gör inget som jag tidigare visste att en person med autism gör, eftersom personer med autism är SÅ HIMLA OLIKA. De porträtteras ofta som någon sorts folkskyggt geni utan personlighet i filmer och stärker bilden av att personer med autism ska vara på ett visst sätt.

”Från och med honom är jag en bättre människa”

Jag är inte blind. Jag ser hur folk, främst vuxna, stirrar på honom med avsmak och ibland förvåning för att han inte beter sig som han ”borde”. Det gör så satans ont, för sedan han blev min har min värld förändrats. Han har öppnat upp mig, breddat min syn och gett mig en acceptans som jag tidigare inte haft.

Jag vet att många tittar på oss när han skriker eller låter på sina särskilda sätt. Kanske tänker de att de inte avundas oss föräldrar intill, vi som kämpar. Då tänker jag, att jag inte avundas dem som missat honom. De som lever i sin trånga värld utan hans snabbt dansande fötter och gulliga tjut.

Och jag tänker att från och med honom är jag en bättre människa.

Elisabeth är en av Motherhoods profiler. På hennes blogg kan du ta del av fler välskrivna texter som berör vardag, föräldraskap och livet som tvåbarnsmamma – precis som så det är. Klicka här för att komma till bloggen.


Foto: Privat

Mer läsning för dig
Tvåbarnsmamman skriver om tankarna och känslorna kring sonens adhd-diagnos
Veckans läsarfråga: Hur tidigt kan man veta om ens barn har en NPF-diagnos?
NPF-mamman om skammandet: ”Folk trodde han var bråkig och ouppfostrad”

Utvald läsning