Emelie fick bröstcancer – hela familjen drabbades

Våren hade gjort sitt intåg i 2021 när Emelie började känna sig svullen i armhålan. En googling upplyste henne om att det kunde bero på en övergående infektion så hon lät det vara i en vecka. Samma dag som hon bestämde sig för att ringa vårdcentralen fick hon en indragning i bröstet när hon lyfte upp armen. Hon fick snabbt en tid samma dag och fem dagar senare gjorde hon mammografi och ultraljud, följt av en biopsi.

– När de väl gjorde biopsin sa de: “Oj, det här såg inte bra ut.” Då blev jag ju lite orolig.

En magnetröntgen bokades till veckan därpå och det blev en ångestfylld väntan för Emelie, som inte kunde låta bli att läsa i sin journal på nätet och bolla det som stod där med sin mamma.

– Jag tolkade det som att jag hade bröstcancer och när jag pratade med henne gjorde hon också det.

Läkarbesöket bekräftade farhågorna och upplyste också Emelie om att den knöl hon känt i armhålan var en metastas. Modertumören satt i bröstet och var 3,5 centimeter lång. Dock hittades ingen mer spridning, och redan efter två omgångar cytostatika hade tumören krympt med 60 procent. Ytterligare två behandlingar senare kunde den överhuvudtaget inte ses på röntgen.

Emelie upplevde en lättnad i att veta vad som skulle hända under den närmast kommande tiden.

– Efter att jag träffat läkaren fick jag en plan för vad jag skulle göra; börja med cellgifter, sedan operation och så strålning. Då visste man liksom vad som skulle hända.

Emelie fick ta bort en bit av sit bröst. Hon ville först ta bort hela bröstet, men fick veta att läkarna skulle få bättre koll på utvecklingen om de bara tog bort tumören och avslutade med strålning.

– Skulle det vara så att cancern kommer tillbaka, då får de väl ta bort hela.

Avslutat strålbehandlingen

I december 2021 fick Emelie sin sista strålbehandling och i augusti avslutades även den efterföljande behandlingen med antikroppar. Idag äter hon antihormonell medicin i syfte att förhindra återfall, en åtgärd hon kommer fortsätta med i tio år. I början gav medicinen henne värmevallningar och orsakade sömnsvårigheter, men nu tycker Emelie att hon mår ganska bra. Den biverkning som fortfarande sitter i är de stela lederna.

– Sitter jag för länge blir jag som en gammal tant när jag ska resa mig upp, men jag får ju röra mig lite så släpper det.

De första omgångarna med cytostatika var de jobbigaste under behandlingen. Emelie tappade smaken, kunde inte äta, och magen slutade fungera. Men oron var värre, och den har stannat kvar långt efter att cellgifternas biverkningar gått över.

Idag erbjuds Emelie mammografiundersökning en gång om året, vilket blir en drastisk omställning från det tidigare livet med täta sjukhusbesök.

– Från att ha varit väldigt mycket inne i hjulet och träffat onkolog ofta, så blir det såhär... En gång om året och om man känner någonting behöver man gå via vårdcentralen så skickar de remiss, säger Emelie.

Familjen pratar öppet om oron för återfall, och när det är dags för kontroller kommer Emelie sjukskriva sig från sitt jobb som förskollärare och tillbringa timmarna före och efter sjukhusbesöket hemma. Emelie försöker, trots oron, att leva här och nu och att inte gå och vara rädd för att få cancer igen.

– Man har ju ett cancerspöke som ibland kan sitta på axeln. Kommer cancern tillbaka? Men jag känner att man inte ska må dåligt och vara rädd, för då kommer man ju inte kunna leva. Skulle det bli att jag får cancer igen, då får man ta det då.

Inkluderade barnen tidigt

Emelie och hennes man berättade för barnen, som då var 10 och 12 år gamla, om misstankarna att hon drabbats av cancer och de har hela tiden varit inkluderade i vad som skett i behandlingen. Båda är så pass stora att de förstått vad det handlat om.

Även sjukhuspersonalen poängterade att det bästa är att vara ärlig och inte ljuga för barnen, att de mår bättre av att få höra som det är. Så fort Emelie fick ett besked av läkarna delade hon det med familjen och både hennes son och dotter har varit med på såväl cytostatika- som strålbehandlingar.

– När de hörde att jag hade cancer frågade de om jag skulle dö. Jag sa att jag inte hade tänkt göra det och att mormor och morfar har haft det och de lever båda två. Självklart har jag märkt att de tyckte det var jobbigt, men nu mår de så mycket bättre.

Innan Emelie visste hur framtiden skulle bli, ringde hon också runt och kollade upp vilka försäkringar hon hade. Hon undersökte hur det såg ut med huset – vad skulle hända om hon skulle dö? Bara för att kunna känna sig lugn om det värsta trots allt skulle inträffa.

För att få stöd har Emelie gått med i grupper på Facebook, där hon kan ställa frågor och få svar från andra drabbade. Hon är också med i Bröstcancerföreningen i Värmland, där man även kan träffas. Barnen å sin sida har fått mycket hjälp från skolan.

– Min dotter, som nu är elva, mådde ganska dåligt men skolan var jättebra. Både hennes lärare och kuratorn pratade mycket med henne. Även sjukvården sa att det fanns hjälp att få men vi kände att det var bäst att prata med dem på skolan.

”Jag tänker inte vänta på att göra saker”

Efter att ha börjat på 25 procent och trappat upp, jobbar Emelie nu heltid på den förskola där hon trivs bra. Hon var där ibland och hälsade på under sjukskrivningen och nu känner hon att det fungerar även med heltid, trots att jobbet inte är det lugnaste.

– I början var jag väldigt trött i huvudet, det händer rätt mycket på förskolan så jag kunde vara lite trött. Men nu känner jag ändå att det fungerar och jag har inte samma hjärntrötthet som jag hade i våras.

Cancern har förändrat Emelies sätt att se på saker. Hon tar inte lika många konflikter med sina barn som innan, är det något de vill göra är det större chans att hon säger ja nu. Hon ser vad som är viktigt och inte. Inte heller väntar hon lika mycket med saker för egen del.

– Känner jag att jag vill göra någonting, då gör jag det. Jag tänker inte vänta ett halvår på att göra saker. Jag tar inte livet för givet, jag vet inte vad som kan hända imorgon.

Foto: Privat