Emelies barn dog i magen i vecka 35: ”Ingen kan ersätta Edit”

Emelie Edholm som skrivit boken Livet med dig i mitt hjärta

Efter två års kämpande blev Emelie äntligen gravid. Allt såg bra ut och förlossningen närmade sig. Då hände det som inte fick hända, bebisens hjärta slutade plötsligt att slå. Dagen efter födde hon änglabarnet Edit.

Emelie Edholm, 33, och hennes make John hade varit tillsammans i 12 år och bott i stora delar av världen när barnlängtan plötsligt slog till. Efter parets giftermål 2016 började de resan mot att bilda familj, men det skulle dröja två år innan Emelie äntligen blev gravid.

– När vi hade bestämt att nu kör vi så hände ingenting. Vi gjorde en utredning och fick remiss till IVF. Innan vi hann påbörja IVF-processen så gjordes en spolning av mina äggledare och kort efteråt blev jag gravid. Vi blev helt fantastiskt glada när vi insåg att vi äntligen skulle bli föräldrar, säger Emelie.

Emelie Edholm

Emelie Edholm förlorade sin dotter Edit i magen och har nu skrivit en bok om det hon varit med om.

Hon mådde illa och spydde näst intill varje dag under halva graviditeten, men kunde ändå fortsätta att löpträna under många månader. När det började närma sig de sista veckorna överraskade Emelies kompisar henne med en babyshower. Något som Emelie såhär i efterhand är väldigt tacksam över.

– Det är ett av mina sista minnen medan Edit fortfarande levde inuti min mage. Jag har lyckats se det på det sättet, att det är ett fint minne där vi fick vara tillsammans båda två.

"Allt ser bra ut!"

Allt såg bra ut under hela graviditeten och Emelie tillhörde ingen speciell riskgrupp eller liknande. Det enda barnmorskorna kunde se på ultraljuden var att bebisen hade ett vidgat njurbäcken, vilket Emelie och John fick höra inte var någon fara, det kunde försvinna av sig själv under graviditeten. I slutet av vecka 34 gjordes ett rutinultraljud under fredagen.

– Allt såg jättebra ut som vanligt, men vi skulle få komma tillbaka på onsdagen fem dagar senare för att en njurläkare också skulle kolla. Det var tydligen rutin vid vidgat njurbäcken, berättar Emelie.

I vecka 35 började Emelie känna att det var lite lugnare än vanligt i magen.

– Jag är inte särskilt orolig av naturen och jag litade på läkarna som sa att allt såg bra ut. Dessutom hade jag läst i min gravid-app att barnet nu kunde ta extra stor plats i magen vilken gjorde rörelserna mer svepande och tryckande. Jag minns att jag vaknade på natten till onsdagen, gick upp på toa och sedan somnade jag om igen.

Hjärtat hade slutat att slå

När onsdagens ultraljudsundersökning kom var Emelie och John på gott humör.

– Men plötsligt frågar barnmorskan mig om jag har känt bebisens sparkar idag. Jag var i full gång och jobbade den dagen så jag hade inte riktigt hunnit känna efter. Sedan säger hon ”för jag kan tyvärr inte se ett hjärta som slår”.

Emelie hamnade i chock och ville inte tro på det hon precis hade hört. Hon krävde ett nytt ultraljud, men även det visade att det inte fanns någon hjärtaktivitet.

– Vi ringde våra föräldrar och sa att bebisen är död. De bodde en bit bort men åkte hem till oss direkt. De rullade in barnvagnen i kontoret och vi fick hjälp med att plocka undan saker som vi inte orkade mötas av när vi kom hem från förlossningen. Jag och John fick varsin sömntablett med oss hem från sjukhuset och sedan skulle vi komma tillbaka för förlossning dagen efter. Det kändes helt absurt att åka hem med ett dött barn och jag minns bara att jag låg i soffan och grät.

Igångsättningen tog över ett dygn

Emelies mamma ringde till sjukhuset för att Emelie och John skulle få gå in en annan ingång och slippa gå igenom en förlossningsavdelning full av lyckliga mammor med nyfödda skrikande bebisar. Men det fanns ingen annan ingång.

– Det var hemskt att höra alla barnskrik. Jag önskar verkligen att det funnits en speciell avdelning för oss mammor som föder sitt barn stilla.

Emelie fick tabletter som skulle mjuka upp livmodertappen och fick dricka ”shots” med läkemedel som skulle sätta igång förlossningen. Det tog över ett dygn innan förlossningen satte igång och Edit föddes.

– Vi hade en helt fantastisk barnmorska. Hon behandlade Edit som ett barn som levde, hon sa ”se så fin hon är” och klädde på henne blöja och kläder. Hon sa att vi var föräldrar nu och hon vågade även prata om framtiden direkt. Hon berättade att de flesta som drabbas av detta kommer tillbaka och föder igen inom kort.

Edits lilla hand

Edits lilla hand i mamma Emelies.

Stannade hos Edit i två dagar

John och Emelie stannade på sjukhuset ett par dagar för att få vara nära Edit. En tid som blev väldigt viktig för dem.

– Vi fick en speciell kylvagga som hette Cubitus baby så att vi kunde ha Edit hos oss i rummet. Barnmorskan hjälpte oss att lyfta upp henne så att hon fick ligga mellan oss i sängen, vilket jag ju hade sett fram emot att hon skulle göra. Vi gjorde även hand och fotavtryck och hade en liten namngivningsceremoni med familjen. Vi hade så kort tid på oss att skapa minnen och idag är jag så tacksam att vi fick möjligheten att göra det.

För att kunna lämna Edit och åka hem behövde Emelie och John sätta en specifik tid för sig själva då de verkligen måste åka, annars hade de velat stanna hos henne för alltid. De satte en utgångstid på parkeringsautomaten och efter att ha flyttat fram den några gånger var det tillslut dags att säga hejdå och åka hem.

Hittade ingen dödsorsak

Väl hemma klev Emelie direkt in i en projektledarroll och kontaktade försäkringsbolag och ordnade med begravningen. Enligt lag måste nämligen en kropp begravas inom en månad. Under den tiden obducerades Edit och man kunde dessvärre inte konstatera varför hennes hjärta slutade slå.

I april hölls begravningen och efteråt bestämde sig Emelie och John för att resa till Cypern för att komma bort och landa lite.

Edits gravsten

För Emelie och John var det viktigt att begrava Edit och ha en gravsten och en plats att gå till både för dem själva och kommande barn.

I juni var det dags för Emelie att börja jobba igen på femtio procent.

– Jag skulle precis vara mammaledig och gå från jobbet, men istället kom jag tillbaka och kände ”har jag ens rätt att vara här?”, de hade ju redan satt in en ersättare för mig. Innan jag kom tillbaka skickade jag ut ett mail till alla kollegor där jag berättade vad som hänt och sa att jag, precis som vilken förälder som helst, gärna pratar om mitt barn.

För till skillnad från när ett barn föds levande så tystnar folk så fort de får veta att ett barn fötts stilla och vågar inte fråga saker, menar Emelie. Hon önskar att även dessa barn kan få ta mer plats.

– Hade Edit levt hade ju alla frågat ”hur lång var hon, hur mycket vägde hon och vem är hon mest lik av er?” men det var ytterst få som ställde de frågorna. Jag önskar att någon hade sagt ”grattis till din dotter, jag är så ledsen för att hon inte fick stanna”. Jag känner mig ju lika mycket som en mamma till Edit som alla andra mammor, säger Emelie.

Vänner tog avstånd

Vissa vänner försvann, medan andra relationer växte sig starkare. Under årets första mors dag efter att Edit föddes kom en kompis till Emelie och hade med sig en blomsterbukett och ett kort med orden ”Till Edits mamma”. Ett minne som satte ord på vad Emelie kände och behövde just där och då och som Emelie än idag blir rörd över.

– Men det kom också fram människor som berättade om sina egna sorger, förmodligen av ren välmening, men det är ingenting man orkar bära just då. Några sa ”vi har också fått missfall”. All kärlek till de som går igenom missfall, men detta var inget missfall. Detta är ett barn och det finns en anledning till att det finns olika termer. Det är viktigt att komma ihåg att människor kan bli väldigt sårade om man kallar detta för ett missfall, säger Emelie.

Fakta - Emelie Edholm

Ålder: 33 år

Bor: I Göteborg

Familj: Maken John, änglabarnet Edit, ettåriga Alicia och ett tredje barn på väg

Gör: Är föräldraledig

Skrivit bok om att förlora ett barn

För att bearbeta sorgen och för att kunna hjälpa andra som varit med om samma sak har hon skrivit boken Livet med dig i mitt hjärta. I den berättar Emelie inte bara om Edit utan också hur det kändes att bli gravid igen. För precis som barnmorskan sa, så föddes Edits lillasyster Alicia ett år senare.

Boken Livet med dig i mitt hjärta

Emelie har skrivit en bok för att bearbeta det hon varit med om och för att kunna hjälpa andra som drabbas.

– Jag hade ju redan blivit mamma en gång, men jag hade inget barn att fysiskt ta hand om. Den längtan tog över rädslan för att våga bli gravid igen.

I vecka 37 blev Emelie enligt egna önskemål igångsatt och förlossningen rev upp många sår inombords.

– Förlossningsarbetet var väldigt psykiskt jobbigt, varje fas jag gick igenom påminde mig så mycket om Edit. Jag fick återuppleva allt jag varit med om igen och när värkarna kom så bröt jag ihop och blev väldigt ledsen. När Alicia väl kom ut var det som att jag glömde all smärta och bara ropade rakt ut ”lever hon??”.

Alicia och Emelie besöker Edit på kyrkogården.

John, Emelie och Alicia

John, Emelie och Alicia.

Nu har lilla Alicia hunnit bli ett år och i Emelies mage gror ett nytt liv sedan 24 veckor tillbaka. Familjen har precis flyttat från Stockholm till Göteborg för att få en nystart. I lägenheten finns kort på Edit som lillasyster går och pussar på då och då. På så vis finns hon alltid närvarande.

– Just nu är jag i en fas eller känsla av overklighet. Jag är ur den där svarta djupaste sorgen, men ibland slår den tillbaka och det är väldigt smärtsamt. Då vill man bara att någon annan ska bära en för en stund. Ibland känner jag att detta har hänt någon annan i ett annat liv. För mig är jag snart trebarnsmamma. Jag har fått uppleva Edit och ingen annan kan ersätta just henne.

I mars 2021 släpps Emelies bok Livet med dig i mitt hjärta, till minne av Edit som samma månad skulle ha fyllt två år.

Om Spädbarnsfonden

Spädbarnsfonden är en ideell organisation för föräldrar och familjer som mist spädbarn. Spädbarnsfonden verkar genom forskning och informationsspridning för att minska antalet barn som dör med en vision att inget spädbarn ska dö av förhållanden som kan upptäckas och där medicinsk kunskap för åtgärd finns tillgänglig.

Foto: Privat

Hjärtebarnet Lova fick leva – jämnåriga Tim dog: ”Precis lärt sig gå”

Katarina och Cristofer har förlorat fyra barn – deras liv rasade

9-åriga Ellen fick en njure av sin bonuspappa – det räddade hennes liv