Emilie Josephson Dalhamn: "Kommer jag någonsin bli densamma"?

Emilie Josephson Dalhamn om sin sons diabetesdiagnos
5:18

Efter reklamen: Se när barnläkaren Sandra Tedner svarar på frågor om barnsjukdomar

(5:18)

Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna

Det var bara några veckor tidigare. Jag och ett par väninnor åt middag. Vinet och maten smakade bra den kvällen. Det var fint att umgås. Vi pratade om en bok vi alla läst. En ung mamma vars barn blir svårt sjuk. Efter det repar hon sig aldrig. Hon blir aldrig densamma. Raderna etsade sig fast i oss. En universell smärta och en tidlös, det spelade ingen roll att historien utspelade sig för 500 år sedan. Skräcken ligger där latent, som om vi alltid går och väntar, beredda på det värsta. Bland några av oss var känslan särskilt tydlig. Vi verkade förenade i att aldrig ta för givet att barnen är okej. Fyra friska barn, det är liksom mer än vad man någonsin kan begära. Inte fyra. Inte alla. Friska. Levande. Glada. Intelligenta. Men det var ju bara ett samtal. Inte kunde jag gissa att dagen som mitt undermedvetna tydligen väntat på snart skulle bli verklighet.

Vi skulle fira advent men hamnade på en avdelning i slutet av en ändlös korridor med förkortningen BAVA.

Med två stora nålar i hans armveck.

Varannan timme sticker de honom: i fingret, i magen, i låret. Det känns som tortyr. Bakom tysta tårar säger jag att allt kommer bli bra du är så duktig min lille, lille pojke. Försöker förklara varför vi är här. Din kropp är trött och slapp. Den behöver fyllas med kraft. En magisk superkraftmedicin - så säger vi. "Aldrig, aldrig", säger du.

På natten i betongkomplexet. Du stelnar till och skriker i panik varje gång sköterskan öppnar dörren till vårt rum. Efteråt gråter vi igen, omslingrade. Din kropp är blöt av svett. Du säger "dumma, dumma mamma". Vi får sova en stund, sen börjar det om igen.

Önskar jag kunde ta dina stick, din smärta, din strid, din diagnos. Snälla universum kan vi bara få byta?

Nyligen var en diabetesdiagnos en dödsdom

När min farfar var barn var en diabetesdiagnos en dödsdom. Den drabbade svalt sakta ihjäl. Kroppen urlakades. Läkarna stod handfallna. Genom historien har man provat olika dieter — i ren desperation. Fettdieten eller svältdieten. Båda alternativen ledde till döden inom ett par år.

Det hela känns obegripligt. Att man idag kommit så långt men ändå inte. Ett virrvarr av appar, sprutor, sensorer och mätare. Hans femåriga kropp som en vandrande antenn. Det är exakt hundra år sedan insulinet upptäcktes. Ändå är sjukdomen fortfarande livslång och obotlig.

”Mamma, när kommer jag bli frisk”? frågar du vid nattningen. Vi har fått komma hem och jag och pappan har på något ofattbart vis tagit över sjuksköterskornas roll. Sonen tycks aldrig vänja sig vid sticken. Vi känner oss om bödlar. Jag mumlar lite svävande men en mamma kan inte ljuga. Inte om det här. Jag säger sanningen och låter märkligt käck på rösten. Tänker på kvinnan i boken och undrar: Kommer jag någonsin bli densamma?

Om diabetes

Varje dag drabbas nästan tre barn i Sverige av typ 1-diabetes. Siffran motsvarar även antalet vuxna som får dagligen drabbas av en diabetesdiagnos.

Diabetes är en livshotande, obotlig sjukdom och i dagsläget får den som drabbas leva med sjukdomen resten av livet. Det finns många sätt att hjälpa de som lever med typ 1-diabetes, men det enda som radikalt förändrar deras liv till det bättre, och på sikt kan komma att lösa gåtan, är forskning.

Källa: Barndiabetesfonden

Foto: TT/privat

Mer läsning för dig
Ny studie: Ökad risk att drabbas av diabetes för barn som haft covid-19
Emilie Josephson Dalhamn om att ta farväl av dotterns barndom
”Tack för att du alltid finns där för mina barn – frågan är om jag hade klarat det utan dig?”