Fem år sedan terrorn på Drottninggatan – ”Vi har fått men för livet”

I nyutgivna boken Drottninggatan (Mondial) har Åsa Erlandsson samlat röster från de flesta som blev indragna i terrordådet på Drottninggatan. Sörjande anhöriga, lediga läkare som grep in, skolklassen som var på bio och killen som fick syn på Akilov vid en mack i Märsta och larmade. Det är en berättelse som försöker greppa både vad som rent faktiskt skedde då och vad det innebär idag. De som var med glömmer inte.

”Jag märker det hos alla jag möter som var på Drottninggatan den 7 april 2017. Kön, ålder eller personlighet ändrar ingenting. När jag ber dem ta mig tillbaka till den dagen, sköljer allting över dem igen. Då spelar det ingen roll att åren har gått och han eller hon har gått vidare för länge sedan. ” skriver Åsa Erlandsson.

Se även: Jeanette förlorade sin dotter Ebba i terrordådet på Drottninggatan

Marita Björkman är en av rösterna. Marita och hennes man Raimo hade åkt till Stockholm för att fira hennes 60-årsdag som infallit några månader tidigare på Golden hits. De hade ätit lunch, tagit en öl och hade det så gött att de funderade på en till. Men det var ju så fint väder. Nu när de ändå var i Stockholm kunde de passa på att gå i affärer eller hitta en uteservering att sitta på.

– Men det blev ingenting med det. Jag hamnade på sjukhus istället, säger Marita.

Fem döda i attacken

När paret klivit ut på Drottninggatan dröjer det inte länge förrän Raimo hör ett skrammel, tittar dit och ser människor som springer från faran. Marita hinner inte fatta vad som är på gång förrän hon fälls brutalt till marken. Det visar sig att lastbilen kört på en gåvagn med en liten pojke i. Smällen är så hård att pojken flyger ur vagnen, träffar Maritas ben och fortsätter in i en fönsterruta där han fastnar med huvudet.

Efteråt är allting märkligt tyst på gatan.

– Usch allting gick så fort. Lastbilen bara susade förbi.

Maritas högra arm vägrar lyda henne. Hon får stöd att sätta sig på en stol och personal från ortopedkliniken mittemot hjälper henne med en provisorisk mitella. Hon ser kroppar med filtar över. Människor som det är för sent för.

Fem människor dör i attacken. Några på plats och några senare på sjukhus. Innan Akilov tar sig ur förarhytten och flyr ner i tunnelbana har han kört ihjäl Ebba Åkerlund, 11, Marie Kide, 66, Chris Bevington, 41, Maïlys Dereymaeker, 31, och Lena Wahlberg, 69. En skoltjej på väg hem, två väninnor som är i Stockholm för att besöka trädgårdsmässan, en småbarnspappa som precis satt på sonen hjälm och en ung belgisk kvinna som stämt träff med kompisar.

Marita överlever men armbågen är krossad och får repareras med plattor och skruv. Polisen och försäkringsbolaget uppmuntrar Marita att skriva dagbok om vad hon varit med om och det gör hon. Med vänstran. Raimo får hjälpa henne med det praktiska som att borsta håret.

Dagboksskrivandet blir också en ventil i sjukhusmiljön mellan operationer och sjukgymnastik.

– Det var ganska skönt att skriva av sig. Jag var ju sjukskriven ett halvår efter att jag kommit hem och fortsatte att skriva då med, säger Marita.

Vid Akilovs rättegång 10 månader efter attentatet finns det långt över hundra personer som har utsatts för terroristbrott eller försök till terroristbrott, enligt åklagaren, samt tjugo personer som utsatts för framkallande av fara. De målsägande får välja om den misstänkte terroristen ska vara närvarande i salen när de avlägger sitt vittnesmål eller inte. Marita och Raimo vill inte se honom. Andra vill möta hans blick. Flera målsägarbiträde ifrågasätter hans känslokyla inför lidandet han åsamkat sina offer. Akilov reagerar bara ibland. Som när rumänska Papusa Ciuraru vittnar. Hon skadades när hon satt och tiggde på Drottninggatan när lastbilen stötte undan ett betonglejon som träffade hennes ben. Hon frågar med vilken rätt Akilov kommer till Sverige och dödar människor när han fått hjälp här? Den misstänkte terroristen ser beklämd ut.

Han blir också synbart besviken när han får reda på att IS, i vars namn han genomfört attacken, inte tagit på sig dådet.

Marita Björkman följer med i vad tidningarna skriver om mannen som körde lastbilen på Drottninggatan den dagen hennes arm förstördes. Hon har känt hat eller åtminstone starka känslor mot honom men inte nu längre. Nu undrar hon mest vad han gör här.

– Vi förstår överhuvudtaget inte varför han är kvar i Sverige. Varför sitter han i våra fängelser och har det bra. De pengarna borde gå till hans offer istället.

De fysiska skadorna är bara en del av lidandet. De som drabbats berättar om ett liv som blivit beskuret på olika sätt av vad de varit med om. Att de inte kan känna igen den de blivit. Att de aldrig igen kan bli den de var.

För Maritas del handlar det om rädslan för till exempel lastbilar och folksamlingar. Hon har inte längre musik i öronen när hon promenerar eftersom hon vill ha full koll. Marknader och liknande känns inte heller bra.

– Jag vill inte vara där det finns mycket människor. Jag vill alltid se så att det finns någonstans jag kan komma undan på.

Pensionerade sig i förtid

Högerarmen smärtar ständigt. Mest om det är kallt och fuktigt i luften. Familjen har fått byta till en automatare för att Marita ska kunna köra. Cykel är det inte längre tal om. Armen gjorde att det blev ombytta roller på förskolan. Barnen fick hjälpa fröken med galonkläderna istället för tvärtom. Efter långa och jobbiga kontakter med Försäkringskassan valde hon att gå i pension vid 63 års ålder. Hon tyckte att de ifrågasatte hennes sjukskrivningar hela tiden.

– De var verkligen ett kapitel för sig. De ville att jag skulle säga upp mig och söka ett nytt jobb.

I Åsa Erlandssons skildring finns det många röster som kritiserar hur efterlevande har kompenserats. Schablonersättningen för anhörigförlust är 60 000 kronor och det har varit upp till de anhöriga att processa för mer.

Marita Björkman har sluppit den processen men menar att försäkringsbolaget, där lastbilen som användes var försäkrad, täckt upp för förlorad arbetsinkomst och sjukvårdskostnader. Den tidiga pensionen ger henne tid att vara med barnbarnen Liam och Inez. De spelar boll och är på lekplatsen tillsammans. Liam vet om att mormors arm gör ont men har kommit på ett sätt att krypa upp i hennes famn ändå.

Och pojken som for ur gåvagnen, slog omkull hennes ben och fastnade med huvudet i en ruta, hur gick det med honom.

– Han klarade sig. Jag fick tag på hans pappas mejl, berättade vem jag var och sa att han kunde ringa och så gjorde han det. Vi pratade i en timme.