Jenny Larsson, 29, om hur det är att vara mamma och ha en cp-diagnos

För det mesta går en förlossning bra utan några som helst komplikationer för vare sig mamman eller barnet. Men ibland kan saker och ting hända som i värstsa fall kan sätta spår för livet.

När Jenny föddes drabbades hon av syrebrist, vilket ledde till en skada i hjärnan. Hon diagnostiserades med Cerebral pares och en form som kallas för dyskinetisk CP. Det innebär att hon har ofrivilliga rörelser i kroppen och att den spänner sig på ett sätt hon inte alltid önskar.

– Det är svårt att säga hur min funktionsnedsättning har påverkat mig och mitt liv, jag har ju inget att jämföra med. Men jag vill ändå tro att den bidragit till att jag fått ett mer ”jävlaranamma” än om jag inte haft den, säger Jenny när Motherhood träffar henne.

Se också: Att vara mamma med en CP-diagnos – möt tvåbarnsmamman Jenny

Jenny Larsson om sin funktionsnedsättning

Jenny beskriver sig som en tjej med stor vilja och drivkraft. Hon bor i Karlskoga tillsammans med sin dotter Astrid, 2, och sambo Robert.

– Vi lever ett rätt så vanligt ”Svensson-liv”, skulle jag säga. Vi bor i ett radhus som vi renoverar, och så pysslar vi mycket i trädgården. Mitt stora intresse är att inreda och fixa fint hemma, berättar Jenny för Motherhood.

Förutom att hålla på i hemmet är det mycket annat som behöver ta mycket av Jennys tid.

– Visst, mycket av min tid går åt till vår dotter Astrid. Hon behöver uppmärksamhet och hjälp eftersom hon fortfarande är så liten. Dessutom är jag gravid, vilket också påverkar mig fysiskt och psykiskt.

Jenny berättar att den här graviditeten påminner lite om den första, men att hon känner mer av foglossning och är mycket tröttare den här gången. I skrivande stund är hon sjukskriven från sitt arbete som arbetsterapeut på en barn- och ungdomshabilitering.

– Jag tycker att det känns tråkigt att jag är mer begränsad nu och att jag inte kan jobba. Jag identifierar mig mycket med min yrkestitel för det är en stor del av vem jag är. Jobbet är viktigt för mig.

”Mina svårigheter syns inte alltid eftersom jag är så van att få saker att fungera”

I sitt yrke som arbetsterapeut får Jenny dagligen träffa barn och ungdomar som liksom hon har en funktionsnedsättning. Hon menar att det är en styrka att hon själv har en diagnos och säger att hon använder mycket av det arbetsterapeutiska tänket i sin vardag.

När Motherhood frågar henne hur funktionsnedsättning påverkar hennes vardag svarar hon:

– Jag har lärt mig att leva med den och anpassat mitt liv efter att vardagen ska fungera så optimalt som möjligt.

För tillfället har Jenny inte några assistenter, men under det senaste året har hon insett att det nog vore bra med hjälp från samhället på något sätt. Det handlar mest om att hennes energi inte räcker till och att hon blir väldigt trött mentalt.

– Min energi tar slut och jag är tvungen att vila. Dock har jag tyvärr inte blivit beviljad stöd och hjälp från samhällets håll. Jag faller hela tiden mellan stolarna eftersom min funktionsnedsättning inte ses som tillräckligt stor. Mina svårigheter syns inte alltid eftersom jag är så van att få saker att fungera genom att jag anpassar mig.

”Att bära en bebis samtidigt som jag gick upp för trappan var en prövning”

Sedan Astrid kom har Jennys föräldrar varit ett stort stöd. De har flexibla jobb och ekonomisk möjlighet som gör att de kan hjälpa till. När Jenny pratar om sin dotter skiner hon upp. Glädjen och tacksamheten hon känner går inte att ta miste på. Hon berättar att hon alltid sett sig som mamma, men att oron över att inte hitta en partner ändå funnits där.

– Innan jag träffade Robert tänkte jag mycket på att jag kanske skulle behöva ordna det här med barn på andra sätt. Jag såg framför mig hur jag skulle ta hand om barn som är familjehemsplacerade – eller adoptera själv.

Men så en vårdag i mars för två år sedan kom lilla Astrid. För alla föräldrar är den första tiden omtumlande. Många nya känslor att hantera, ett litet barn att lära känna och nya rutiner att sätta. För Jenny blev det dessutom tydligt i vilka situationer hon behövde be om extra hjälp i sin roll som förälder.

– Allt smått så som att byta blöjor, klä på plagg med omlott och knäppa små knappar kräver god finmotorik, vilket jag saknar. Även att bära en liten bebis i famnen samtidigt som jag gick upp för trappan till övervåningen var en prövning, jag behöver nämligen alltid hålla i räcket som stöd.

Med tanke på alla små och stora utmaningar kände Jenny sig inte helt trygg att vara ensam med Astrid. När Robert var tvungen att börja jobba fick Jennys föräldrar finnas där i princip hela tiden. De hjälpte till med stort som smått. Jenny ser tillbaka på den här tiden med stor tacksamhet som även blev en fin start på en relation mellan morföräldrar och barnbarn.

Nu har Astrid hunnit fylla två år och snart ska hon bli storasyster. När man kikar in på Jennys Instagram-konto får man se glimtar från familjens vardag. Jenny menar att Astrid är så pass liten att hon fortfarande inte märker av sin mammas funktionsnedsättning. Däremot har hon nog blivit påverkad av den, på ett positivt sätt. Jenny förklarar:

– Astrid har alltid utvecklats motoriskt väldigt snabbt. Jag tror att det kan vara på grund av att jag inte alltid hållit henne så där stadigt som man kanske automatiskt gör. Som bebis fick hon bland annat träna nackmusklerna tidigt och ofta, och när hon blev större fick hon tidigt gå i trappan själv eftersom jag inte alltid orkade bära henne.

Visst, praktiska och motoriska saker är viktiga och stora, men det finns en sak som dottern även fått med sig, tack vare mammas diagnos.

– Det hon mest blivit påverkad av är nog mitt mindset. Hon får testa och försöka allting själv och vara med i allt, avslutar Jenny.

Foto: Privat