Får en mamma vilja lämna allt? Malin Letser lyfter tabun kring modersrollen

Malin Letser med nyfödda Tippi och med döttrarna på sommaren
Det här är "mom shaming"
0:44

Efter reklamen: Det här är "mom shaming"

(0:44)

Slå på ljud

Hon åker varv efter varv med bilen. Rundar samma hörn en gång till. Det är mitt i natten och i barnstolen bredvid sitter Tippi, som inte sovit ordentligt sen hon föddes för några månader sedan. Hon har kolik och det känns som att hon aldrig slutar skrika.

Att Tippi är vaken och skriker är det enda Malin Letser, 37, minns från de första månaderna som mamma.

– Hon skrek verkligen hela nätterna. Och du vet, man gör allt. Jag gick runt med barnvagnen klockan tre, fyra på natten mitt i november. Eller satte henne i bilen och körde runt. Det var länge som det var så. En lång period sov jag nästan ingenting, säger Malin.

Under graviditeten med Tippi hade Malins älskade pappa gått bort i cancer. De korta stunder hon nu fick sova följde istället cancertraumat med henne i mardrömmar.

Med sömnbristen började paniken snart stiga för Malin och Tippis pappa.

– Efter ett tag kunde jag få flyktkänslor. Jag kände bara, nu går jag ut genom dörren eller hoppar ut genom fönstret och bara... går, säger Malin och fortsätter:

– Nu orkar jag inte mer, tänkte jag. Jag bryr mig inte mer, bara jag får sova, bara jag kan få lite lugn och ro.

Tippi som bebis.

Första månaderna var en dimma för Malin och Tippis pappa, berättar hon.

Malin med nyfödd Tippi

När Tippi var några dagar fick familjen flytta till BB-hotellet. Sjukhusmiljön var jobbig för Malin eftersom den påminde om hennes pappas bortgång.

Instinkten att bara få överleva, få sova, väckte skam och skuld. Tankarna snurrade runt. En mamma ska ju aldrig, inte under några omständigheter, vilja gå ifrån sin nyfödda bebis. Eller?

Det var svårt för Malin att tänka varma eller förlåtande tankar om sig själv. I dimman kunde hon bara ta en timme i taget och minns inte om hon tänkte tanken att be om hjälp.

– Det kändes som att jag inte brydde mig om någonting till slut – bara att jag måste få vara själv och sova. Jag agerade såklart aldrig på känslan och tror inte att jag vågade berätta för någon hur det kändes.

Tårarna ligger nära för Malin.

– Det går knappt att sätta ord på det här… Det var ju nästan en skräckfilm? Hur orkar man med något sådant? För det är tortyr att aldrig få sova. Och att man nästan bara vill lägga en kudde över huvudet med känslan att inte orka lyfta upp sitt barn. Det var bara panik och utmattning. Man kan knappt känna någon kärlek där och då. Och det var en så stor skam.

Malin Letser
-

Ålder: 37 år
Familj: Två döttrar, Tippi 6 år och Thelma 2,5 år
Bor: Stockholm, Söderort
Gör: Frilansjournalist och författare till romanerna Brevet till Alice och Ett bloss i Barcelona

Skrivandet gav mer acceptans

Malin gick som sagt aldrig ut genom dörren och lämnade. Men tankarna på den lyckliga och perfekta mamman spann på.

Vad hade hänt om en mamma faktiskt gick iväg från sitt barn? En tanke så tabubelagd att man knappt får nämna den, säger Malin.

Jag älskade min bebis men var ointresserad av att prata om blöjor.

– Jag har faktiskt många kompisar vars pappor bara stack eller försvann ur deras liv när de var små. De var helt enkelt aldrig närvarande föräldrar sen. Och man höjer ju inte på ögonbrynen så mycket för det. En pappa ”kan göra det”… men skulle en mamma göra det skulle det skapa rubriker. Det är som att en mamma bara inte gör så. Mamman är den sista som ska lämna sitt barn.

I funderingarna föddes idén till en historia. Malin var sedan tidigare journalist och författare, och under mammaledigheten började hon skriva igen.

– Jag skapade karaktären Lydia och lät henne agera på de där tabubelagda känslorna. I boken lämnar hon sin lilla bebis hemma med pappan och åker till Barcelona. Hon har bara lämnat ett kort brev. Där börjar berättelsen.

Romanen som kom ut nyligen har fått titeln Ett bloss i Barcelona. För Malin blev den en viktig del i att bearbeta känslorna av skam och otillräcklighet från första månaderna som mamma.

bokomslag, Ett bloss i Barcelona

– Jag blev hjälpt av att kunna lägga känslorna på en karaktär och låta henne leva ut saker som jag själv aldrig skulle göra. Jag tror många haft känslan av att bara vilja försvinna eller sticka under småbarnåren. Och även om det är något man oftast inte gör, kunde jag känna sympati och varma känslor för karaktären Lydia, säger Malin och fortsätter:

– Jag kunde förstå varför hon behövde göra som hon gjorde, och det hjälpte mig att så småningom hitta mer acceptans för mina egna känslor.

Mammarollen inte svaret på livets alla frågor

Några år senare när Malin var gravid med Tippis lillasyster ville hon ta revansch. Den här gången skulle graviditeten och föräldraledigheten bli riktigt mysiga. Sådär som alla pratar om.

– Jag tänkte på det där att man ska gå runt hemma och mysa i sina mysiga kläder och dricka te och bara ha det härligt.

Men även om lillasyster Thelmas ankomst inte sammanföll med ett tragiskt dödsfall i familjen, eller resulterade i kolik och panikartad sömnbrist, gjorde kroppsminnet sig påmint för Malin.

– Jag fick tillbaka ganska mycket av samma jobbiga känslor. Det här alla pratar om, planerandet inför att köpa barnvagn eller göra iordning hemma, jag kände aldrig suget efter det den här gången heller.

Malin med Thelma och Tippi

Idag är Thelma 2,5 år och Tippi har nyligen fyllt 6.

Tippi och Thelma, 6 och 2,5 år

Malins egen mamma har varit ett bra stöd, här hälsar Malin och tjejerna på mormor på Värmdö.

Det var som att Malin inte kunde uppbåda mamma-mys-känslorna hon hörde andra prata om.

– I mammagruppen var det mycket prat om ekologiska klämmisar och vilka blöjor som var rätt. Jag kände nog att jag behövde låtsas lite och pratade med. Men jag var så… ointresserad? Jag älskade min bebis men jag var bara helt ointresserad av att prata om blöjor, haha.

Malin ville prata om annat och bilden av den njutfulla mammaledigheten kunde hon inte identifiera sig med.

– Självklart har stunder varit mysiga med mina barn, och jag har alltid älskat dem villkorslöst från stunden de kom ut. Men jag har inte känt allt man förväntas känna som mamma. Vilket nog väckt både skam och avundsjuka. Varför kunde inte jag få känna det här som andra känner? Vad var det jag missade, liksom?

Malin med Tippi

Att skriva om mammarollen har hjälpt Malin bearbeta hur hon vill se sig själv som mamma.

Idag har Tippi och Thelma hunnit fylla 6 och 2,5 år, och Malin har blivit bättre vän med tanken att mammarollen inte behöver vara allt.

Hon var inte mamman som älskade samtalsämnena i föräldragruppen och att gå till lekparken är det tråkigaste hon kan tänka sig, säger Malin och skrattar.

– Det är så mycket krav på vad det är att vara en bra förälder men mammarollen måste inte vara svaret på livets alla frågor. Och det kanske blir menet för livet för mina barn att de aldrig fick vara i lekparken, haha. Men de får göra andra saker! Det känns som alla andra älskar lekparken och går dit varje dag, medan jag går omvägar och mutar med glass för att slippa. Idag har jag förlikat mig mer med det.

Hur kom du dit?

– Att skriva boken har hjälpt jättemycket. Och att jag efter ett tag började prata mer med andra om hur det kändes. Vänner, min mamma och kollegor – flera hade känt precis samma saker. Plötsligt var det andra som sa att de också velat hoppa ut genom fönstret både en och tre gånger när deras bebisar var små, haha.

– Att höra andra säga sådant gör att jag inte känner mig jätteknäpp. Eller lite knäpp. Men det är normalt att vara det!

Vad önskar du att en mamma ska få vara?

– En mamma är ju perfekt om hon bara mår bra och är den hon är. Och ger barnen kärlek och mat och värme. Men det borde vara det enda som krävs för att vara en bra mamma.

Foto: Privat

Mer läsning för dig
Caroline Skoglund får ständigt frågan: ”Är det verkligen ditt barn?”
Vad svarar jag på frågan: "Mamma, älskar du din kropp?"
Sandra Beijer: ”Folk blir förvånade att jag inte längtar”

Utvald läsning