Förskoleläraren om rekord-vabbandet: ”Vi ringer inte i onödan”

Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna.

Att arbeta med barn i förskolan är att arbeta med livet självt. Att få vara den som möter och tar emot dessa våra yngsta medborgare är något som jag bara kan beskriva som magiskt. Jag är själv förälder och jag vet hur det kan kännas att vinka hej då till det där livet som man själv har skapat. Men också hur det känns i magen när ens barn tar någon annan i handen och stövlar iväg en dimmig morgon i november – varmt.

Efter att ha arbetat på flera olika förskolor har jag träffat många barn och deras föräldrar. Oftast har vi byggt trygga relationer där alla har mått bra. När det tvärt om skaver så bottnar det i att vi tycker olika, olika om vad barnet behöver. När jag lämnade mitt första barn på förskolan, och plötsligt stod på den andra sidan, lovade jag mig själv att jag alltid skulle lyssna och lita på personalen, oavsett vad de hade att säga om mitt barn och mitt barns behov. För jag vet vilken skillnad det gör, när man samarbetar kring barnen, att det gör skillnad för barnen.

Det är inte alltid så lätt att förmedla till er föräldrar hur barnen faktiskt har det på förskolan, ni kommer inte att kunna veta exakt, för så fort ni kliver in i barnens värld på förskolan så förändras den. Det är ju lite det som är grejen, att förskolan är barnens. Men vi lär känna vilka barnen blir där, på förskolan, i gruppen, utan er föräldrar.

Barnen lär sig att bli människor på förskolan och det är därför vi är där – för att visa dem vägen, visa på hur man kan göra, hur man kan känna och vem man kan bli. Vi är riktigt bra på det och vi behöver ert förtroende att få göra det.

I januari släppte Försäkringskassan siffror på att det vabbades på rekordnivå 2022 och debatten har gått varm kring frågan om barn skickas hem för ofta. Men till dig som undrar om vi skickar hem barn i onödan vill jag säga: Vi som jobbar på förskolan behöver få fatta dessa beslut, utifrån att vi känner barnen och för att besluten påverkar oss alla, hela gruppen.

Vi känner era barn, vi vet vilka de blir i det större sammanhanget, och vi ser när något är annorlunda. När ett barn som alltid hoppar och rullar, plötsligt ligger stilla på en matta och blundar, när ett barn börjar gråta så fort något annat barn kommer i närheten, då är det dags att ta en paus. Det är då vi ringer till er. Vi vet att varje gång förskolans nummer syns på era telefoner så stannar er värld. Men vi ringer ändå för vi tänker mer på barnens värld än på vuxnas.

Nästan jämt går det bra, vi samarbetar och hanterar det som sker tillsammans. Men ibland, då landar det inte alls bra. Särskilt om det redan innan finns något som ligger där och skaver, kände du dig inte sedd när du hämtade igår, är du osäker på om ditt barn verkligen har kompisar, och när vi ringde för några veckor sedan, så slutade det med att du fick vabba med, vad du upplevde var ett fullt friskt barn. Det är mycket som händer i våra liv, och mycket som vi inte kan kontrollera.

En sak kan vi dock kontrollera och det är vad vi väljer att tro på. Jag tror att föräldrar vill sina barn väl, och jag hoppas att de flesta föräldrar tror på att vi som arbetar på förskolan också vill era barn väl. Om det föds en tanke eller känsla i er som på något vis gör er osäkra på det, då behöver vi prata om det på direkten. Det kanske kan kännas som ett svårt samtal, men det är det inte, det är ett viktigt samtal. Tillsammans är vi starkast och barn förtjänar starka bra vuxna. Som tar tag i saker som skaver, och som alltid sätter barnens behov, oavsett vilka de må vara, först av allt.

Eva Lindström, förskolelärare och krönikör