Natalie om att bli gravid – trots traumatisk förlossning

En förlossning kan beskrivas som bland det största i livet. Att få se hur ett nytt liv kommer till världen är så stort och känslosamt att det knappt går att ta in.

Man tänker ofta att den där händelsen ska vara något fint att blicka tillbaka på – och för de flesta är det faktiskt så. Men för några kanske det istället blir ett slags trauma som får läka med tiden. Så var det för Natalie Karlsson, 31.

– Nästan två år efter förlossningen var jag fortfarande så bestämd på att aldrig mer skaffa fler barn eftersom det var så traumatiskt för mig, berättar hon.

För Motherhood delar hon med sig av sin förlossningsberättelse, hur hon bearbetat det som hände och hur hon nu, snart tre år senare, känner inför att hon snart ska få vara med om sin andra förlossning.

Se också: Se när barnmorskan Veronica Calembe svarar på frågor om förlossning

Småbarnsmamman Natalie Karlsson gravid för andra gången

När Motherhood når Natalie börjar hon närma sig halvvägs i graviditeten. I skrivande stund är hon i vecka 18 och efter en period med illamående och knappt någon matlust börjar hon äntligen må bättre.

– Just nu känner jag mig nästintill icke gravid, så antar att jag mår bra. Eller förresten, jag sover verkligen ingenting sedan några veckor tillbaka så jag är väldigt trött. Uppe och kissar och är bara allmänt orolig i sömnen, men det hör väl till, säger hon när Motherhood frågar hur hon mår.

Det är Natalies andra graviditet. I sommar blir alltså dottern Elle storasyster – något som kanske inte alltid varit en självklarhet. När vi börjar prata om förlossningen och vad Natalie minns från den svarar hon:

– Alltså vad minns jag inte!? Att jag ens sitter här gravid nu är ett under. Nästan två år efter förlossningen var jag fortfarande så bestämd på att aldrig mer skaffa fler barn eftersom det var så traumatiskt för mig.

En traumatisk förlossning

Om vi backar bandet till den där sommardagen 2019. Natalie berättar att hon på grund av en blödning blev igångsatt i vecka 41+6. Hon hade önskat epiduralbedövning, men av någon okänd anledning fungerade den inte som den skulle och istället fick Natalie jobba sig igenom värkarna med endast lustgas. Hela förlossningen tog nästan tre dygn.

– När Elle väl kom ut fick jag ha henne på bröstet i några sekunder. Plötsligt låg det två liter blod överallt och tio läkare var runt mig, berättar Natalie.

Det visade sig att delar av moderkakan hade fastnat i livmodern. Natalie kördes iväg till narkosavdelningen och blev nedsövd.

– Trots att de gjorde en skrapning slutade jag inte blöda, så läkarna var tvungna att stoppa upp tre meter tyg i min mage. Först tolv timmar senare fick jag träffa Elle. Vi var kvar på sjukhuset i fem dagar, berättar hon.

Att komma hem med en nyfödd bebis är speciellt, nästan lite läskigt. För Natalie och hennes man blev det inte riktigt som de hade trott.

– Väl hemma kunde jag plötsligt inte andas. Jag åkte till akuten där visade sig att mina blodvärden var katastrofala och de misstänkte blodproppar i lungorna. Jag trodde verkligen att jag skulle dö. Det visade sig tillslut vara panikångestattacker jag fått och mina dåliga blodvärden berodde på operationen jag fick genomgå efter förlossningen. Men det var inget som var farligt, säger Natalie och fortsätter:

– Jag kunde inte njuta min första tid av att vara mamma. Mina tankar kretsade mest kring att jag skulle dö. Jag kunde inte ens prata om min dotters uppväxt med Robin för jag var så säker på att jag inte skulle få vara en del av den. Det tog ett bra tag innan jag blev mig själv igen.

Men hur tar man sig igenom en sådan traumatisk händelse?

– Jag pratade om det så sjukt mycket tiden efter. Med alla! Till slut var det som att jag berättade någon annans historia. Det tror jag verkligen hjälper när det kommer till trauman, att inte stänga det inom sig. Att prata om det i vardagen var verkligen det bästa och att låta tiden läka såren, säger hon.

”I början kände jag ”No way! Det får bli ett snitt och jag vill vara nedsövd” men nu vill jag föda vaginalt”

På många sätt stämmer det att just tiden gör att minnen suddas ut. Starka händelser som vi människor är med med om bleknar, men glömmer vi dem någonsin?

Nu har det snart gått tre år sedan Natalie var med om det som hon kallar en traumatisk händelse. Hur förbereder hon sig inför den kommande förlossningen?

– I början kände jag ”No way! Det får bli ett snitt och jag vill vara nedsövd”, men nu vill jag föda vaginalt. Jag tror att jag både är revanschsugen, men också att jag förtränger allt som hänt. Jag tänker verkligen inte på förlossningen alls... Kanske är det en överlevnadsgrej, säger hon.

Natalie ska få träffa en specialistläkare på sjukhuset där hon födde och tillsammans ska de gå igenom händelseförloppet. Dessutom ska de prata om hur de kan förhindra så att samma sak händer igen. Hon löper nämligen en större risk att drabbas av en liknande förlossningen även denna gång. Men att vara förberedd är en sak – vad är Natalie orolig för att ska hända?

– Ja, det är att jag ska drabbas av samma öde igen. Att inte få träffa min bebis efter att jag pinats i så många timmar var fruktansvärt. Och att inte få vara sig själv tiden efter förlossningen, säger Natalie och lägger till:

– Jag vill bara slippa blöda och slippa bli separerad från mitt barn, avslutar hon.

Foto: Privat