Höggravida Eva förlorade maken i hjärtstopp – valde att bli lycklig igen

Eva glimsandS

Nils-Henrik föddes bara två veckor efter att hans pappa fick hjärtstopp och dog. Kvar stod Eva Glimsand med den lilla bebisen och två småbarn. Att ta sig vidare handlar om att våga välja väg berättar hon idag, tio år efter makens bortgång.
2:33

Efter reklamen: Sommar i P1 – här är alla sommarvärdar 2021

(2:33)

Henrik ligger på badrumsgolvet. Duschväggen i glas har lossnat och locket på toastolen hänger löst utanför. Han fick dem med sig i fallet den här tidiga morgonen i Kungälv.

Eva, Henriks fru, har hört dunsen från sängen och springer dit. Henrik krampar i kroppen och flackar med blicken där på golvet. Från hans mun kommer ett läte som Eva aldrig hört innan. En inandning som kommer med ett speciellt, högt ljud.

– Jag hade inte en tanke på att det kunde vara ett hjärtstopp. Jag tänkte att han nog hade svimmat. Men rätt som det var så blev det lugnt och hela han tystnade. Han hade ingen andning och ingen puls, och jag kände att nu rinner livet ur honom, säger Eva.

Eva försöker larma SOS men flera saker går fel. Året är 2009 och än har man inte mobiltelefoner nära sig dygnet runt. Dottern Vilma får fram sin pappas jobbmobil men knapplåset vill inte ge sig. När Eva till slut får tag på personen hos 112 upprepar hon på andra sidan bara att hon inte kan höra vad Eva säger. Mottagningen är dålig och Eva måste gång på gång upprepa var hon befinner sig.

Att lämna bårhuset och veta att jag aldrig mer skulle vara i närheten av den här kroppen igen… det var det mest horribla.

Hon förstår att Henrik behöver hjärt- och lungräddning men vet inte hur man gör.

– Jag minns att jag tänkte där på golvet: Men snälla Henrik du kan ju inte dö nu. Vi ska ju ha ett till barn. Jag var inte gravid då men kunde se ett barn framför mig där.

Eva försöker sitt bästa med att ge Henrik hjärtmassage – och det funkar. Henrik vaknar igen upp, och ambulansen kommer till sist.

Henriks hjärta stannar igen

Nu är det tolv år sen händelsen på badrumsgolvet. Men detta blev inte den enda gången Henrik hjärta skulle stanna. Nästa gång gick det inte lika bra.

– Efter den natten började man utreda hur det var med Henrik. Han fick hjärtmedicin och de kunde fastställa att han hade hjärtflimmer. Tiden gick och vi pratade inte så mycket om det som hade hänt. Han gillade inte att prata om sådant som var svårt, säger Eva.

Paret fortsatte leva småbarnslivet, med Vilma, 5, och Alfred, 3. Livet bestod av hämtningar och lämningar på förskolan och Henrik började jobba med sitt grävmaskinistjobb igen.

Henrik var Evas stora stöttepelare i livet, säger hon.

– Efter olyckan på badrumsgolvet var jag orolig och låg mycket vaken på nätterna för att känna om Henrik andades. Jag höll handen framför hans mun och låg och lyssnade efter det där otäcka ljudet. Han visste inte om det och sov alltid bra, men jag var så rädd att det skulle hända igen.

Han och Eva blev gravida med sitt tredje barn och graviditeten gjorde att hon kände sig mindre orolig igen.

– Graviditeten gav mig någon form av lugn, det är klart att jag fortfarande var orolig men nu landade jag i att jag bar på vårt barn.

Det hann bli november 2010 och vinterkräksjukan gick i skolor och på förskolor i Kungälv. Hemma hade både Vilma och Alfred fått smittan, men sämst mådde Henrik. Med bara ett par veckor kvar av graviditeten sprang Eva runt och tog hand om familjemedlemmarna.

– Jag hann tänka att, nej tänk om han är sjuk när barnet kommer. Då får jag vara på förlossningen själv.

503 Service Unavailable

Några dygn in fick Henrik fruktansvärt ont i huvudet. Så ont att varje ljud hemma blev outhärdligt. Men vid dagens slut har huvudvärken försvunnit. Han har druckit saltlösning och börjar få matlusten tillbaka.

– På kvällen bad han om att få lite glass, så det fick han. Jag minns att vi hade en mysig kväll sen. Vi satt i soffan med barnen, det var något mysigt på tv. Alfred gav Henrik en av sina favoritgodisar och de bestämde att han skulle äta den dagen därpå. Jag började slappna av, det kändes som att nu släpper det, nu kan jag fokusera på att föda barn här.

Henrik nattade barnen och höll om Eva när de gick och la sig. Men när familjen sovit några timmar vaknade Eva.

– Kvart i två så vaknar jag av det här konstiga ljudet igen, precis det jag legat och väntat på. Jag ser på Henrik i sängen att han krampar och att det är samma sak som hände på badrumsgolvet.

Det gick snabbare att kontakta SOS den här gången men när ambulansen kom var Henrik okontaktbar, trots att Eva gjort hjärt- och lungräddning.

Eva Glimsand c

Eva var 31 år när Henrik fick sitt hjärstopp, idag har hon hunnit fylla 41.

Med två veckor kvar till förlossningen satt Eva nu i en ambulans på väg till Kungälvs sjukhus. Henrik hade redan körts iväg i en annan ambulans. Mormor och morfar som varit redo att åka de 18 milen om bebisen skulle komma, var påväg att lösa av grannen för att ta hand om Vilma och Alfred.

– I ambulansen hann jag tänka så mycket. Jag höll uppe hoppet. En del av mig hade nog förstått att det här inte var bra men ingen har sagt än att han är död och det håller jag fast vid. Jag hann också tänka tankar som kändes förbjudna, att tänk om han blir ett vårdpaket nu som jag ska ta hand om i 50 år för det hade jag ju lovat. Hur ska det gå?

På sjukhuset fick Eva träffa en ung AT-läkare.

– Hon var söt, yngre än mig, och hade världens mjukaste ögon. Då förstod jag vad hon skulle säga. Hon sa att hon hade något tråkigt att berätta. Henrik är död.

– Då brast det. Jag vet att jag bara skrek, det här urskriket som när man föder barn. Jag minns hur magen kändes, gravidmagen blev stenhård. Jag tänkte: nu brister allt. Nu kommer barnet dö för det här klarar inte kroppen.

När Eva en stund senare fick se Henriks kropp kändes det helt overkligt.

– Jag hann döma mig själv i mina tankar flera gånger också då. Jag tänkte, hur kan det bli så att jag skulle bli den som blev kvar, jag mesiga Eva som inte ens betalar räkningar eller tankar bilen. Och hur ska jag klara förlossningen?

”Hittar inte ord”

Eva använder ordet avgrund för att beskriva dagarna som följde. Bland annat fick hon och barnen se Henrik ytterligare en gång innan begravningen.

– Att lämna bårhuset och veta att jag aldrig mer skulle vara i närheten av den här kroppen igen… det var det mest horribla. Jag hittar inte ord.

Med sig i kistan fick Henrik ultraljudsbilder av barnet. Vilma och Alfred lämnade också några saker, bland annat la Vilma ner sitt bästa gosedjur så att hennes pappa inte skulle vara själv, berättar Eva.

Och ett par veckor efter begravningen föddes lilla Nils-Henrik. Namnet Nils hade Eva och Henrik redan bestämt, men nu fick han också sin pappas namn.

– Jag vet jag sa till min mamma som var med på förlossningen att det kändes så konstigt, för jag kände både glädje och bottenlös sorg. Att komma de känslorna så nära samtidigt, det är svårt att beskriva. Jag var jätteglad för mitt barn, han hade rätt att blir välkomnad med lycka och kärlek tyckte jag. Jag kunde inte vara förtvivlad men inte heller överlycklig.

503 Service Unavailable

Nils-Henrik visade sig bli världens enklaste barn, han sov och åt precis som han skulle. Det var tur, för nu började en lång och kämpig period för Eva. De kommande månaderna och året sålde hon huset och försökte långsamt hitta tillbaka till en vardag. Med stöttning från familjen fick hon ihop dagarna, men på nätterna gick det inte.

– Jag sov väldigt lite. Nätterna blev mitt andningshål det var då jag släppte fram känslorna och grät i kudden, och bara låg och tänkte.

I efterhand säger Eva att hon förstår att hon blev utbränd.

Gjorde ett val

Efter ett år hade hon sålt huset och gjort sig hemmastadd i det nya. Som en del i sorgearbetet gjorde Eva om precis så som hon ville ha det hemma. Mycket färg på väggarna och växter att ta hand om blev viktigt för att få in glädjeämnen i vardagen.

Så småningom, med hjälp av stöd från vänner, kunde Eva långsamt börja blicka mot framtiden igen. Hon upplevde alla samtal med vänner som ställde fina öppna frågor som oerhört läkande – det blev ett sätt att komma vidare och våga blicka framåt. Redan då såddes ett frö att samtal var något hon i framtiden ville egna sig åt för att hjälpa andra eftersom hon såg vilken läkande effekt det hade.

Eva Glimsand

Familj: Maken Martin 42 år, Wilma 17 år, Alfred 13 år, Nisse 10 år, Tuvalie 5 år.
Ålder: 41 år
Bor: Ljungskile
Jobbar som: Samtalsterapeut
När jag får en ledig stund ägnar jag mig åt: att sjunga i bandet samt att skriva, bokdrömmar finns!
Följ: hspmamma.se och på instagram hsp_mamma

– Trots att jag fortfarande var i sorg hade samtalen fått mig att börja måla upp lite tankar om framtiden. Det blev tydlig i mig att jag inte ville leva ensam, jag ville möta kärlek igen och börja älska livet.

Allteftersom tiden gick gjorde Eva ett viktigt val. Hon valde livet och att se möjligheter istället för begränsningar. Det som hänt kunde hon inte ändra på men hon kunde däremot påverka sin framtid. Hon drömde om att få känna kärlek och passion igen och en dag så stod han där.

Hon mötte kärleken igen i Martin, en kärleksfull och trygg man med bägge fötterna på jorden. Han som förstod henne och fick henne att expandera, se möjligheter, känna glädje och älska livet igen. Martin tog emot Eva som den hon var, att hon hade tre fina barn såg han som en bonus.

Jag är så tacksam för min Martin, för att han vågade ge sig in i detta. Han har ett stort hjärta.

För fem år sen fick de en dotter tillsammans, Tuvalie.

– Jag skulle inte säga att tiden läker alla sår men minnet av Henrik bär vi med oss och hela familjen pratar om honom, även lilla Tuvalie. Även om det kan vara svårt att tro när man befinner sig i en bottenlös sorg så går livet vidare och är det något vi alla kan vara säkra på så är det just livet och förändring. Det kommer inte alltid att kännas tungt, det kommer att lätta om vi vill och är redo att ta emot förändring och det var jag till slut.

Eva Glimsand och Tuvalie Glimsand

Tuvalie pratar gärna om Henrik även om de aldrig träffats.

503 Service Unavailable

Foto: Lisa Thanner

Eva beskriver hur det känns som att hon vuxit som person över åren som gått.

– Jag jobbade som förskollärare och var ganska försynt innan. Jag vågade inte stå emot och önskade nog egentligen att jag gjort saker annorlunda. Nu gjorde jag flera val och styrde mitt liv, jag valde att inte ta på mig offerkoftan.

Efter ytterligare några år utbildade sig Eva till samtalsterapeut. Hon och Martin flyttade till Ljungskile – där de fortsatt leva sitt familjeliv.

– Jag känner mig fri och lycklig idag. Jag är så tacksam att barnen mår så bra som de gör och att vi till slut kunde skapa ett fint liv. Jag är så tacksam för min Martin också, för att han vågade ge sig in i detta. Han har ett stort hjärta.

– Det känns viktigt att det är så jag får leva och berätta min historia, jag är inte ”Eva, änkan det är synd om”. Detta hände mig men jag gjorde val som tog mig hit. Det är därför jag vill berätta min historia som kan hjälpa andra att komma tillbaka i livet.

Fakta: Plötsligt hjärtstopp

Plötsligt hjärtstopp är när hjärtat av oväntad anledning plötsligt stannar.

Symtom: Den drabbade förlorar omedelbart medvetandet och saknar puls och normal andning. Onormal andning (ytliga, långsamma, snarkande andetag) kan förekomma, mn förmår inte syresätta blodet.

Drabbade i siffror: Varje år drabbas uppskattningsvis 10 000 svenskar av hjärtstopp. Det motsvarar att en person dör av plötsligt hjärtstopp varje timme. Trots att antalet överlevande per år mer än fördubblats det senaste decenniet överlever endast drygt 600 personer.

Tiden är dyrbar: Vid plötsligt hjärtstopp, larma 112, påbörja hjärt-lungräddning och använd en hjärtstartare om sådan finns.

Forskningsframgångar: Forskning visar att den som får hjärt-lungräddning i väntan på ambulansen har mer än dubbelt så stor chans att överleva. Därför är allmänhetens insats avgörande. Forskning har visat att i de fall som en hjärtstartare används inom de första minuterna kan så många som sju av tio överleva.

Källa: Hjärt-Lungfonden

Foto: Privat, Lisa Thanner

Mer läsning för dig

Hjärtebarnet Lova fick leva – jämnåriga Tim dog: ”Precis lärt sig gå”

9-åriga Ellen fick en njure av sin bonuspappa – det räddade hennes liv

Angelica hade svårt att knyta an till sitt hjärtebarn: ”Ville inte vara ensam med honom”