Krönika: Hannah Bergroth skriver om att barnen blir stora för snabbt

Hannah skriver krönika om barnen Knut och Maj

Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna

”Mamma, är det fredagsmys idag?” frågade min 3-åring när vi en helt vanlig tisdagsmorgon satt vid köksbordet och åt vår frukost. Jag, med tankarna på allt som behövde göras innan vi skulle lämna lägenheten och hon – helt obrydd över allt som hände runt omkring henne. Hon ägnade inte en tanke åt att väckarklockan hade väckt henne tidigt eller att hennes mamma gång på gång sa ”Snart behöver vi gå till förskolan, älskling!”

Se också: 5 tecken på att du bor med en ”threenager”

Se 5 tecken på att du bor med en "threenager"
0:59

Efter reklamen: Se 5 tecken på att du bor med en "threenager"

(0:59)

Slå på ljud

”Jag kände varken ångest eller sorg över att åren och tiden gick”

Innan jag fick barn förstod jag inte riktigt vad uttrycket ”fånga dagen” betydde. Jag fyllde ju dagarna genom att jobba, hänga med kompisar, träna och sjunga i kör. Självklart låg jag också en stund på soffan.

Under den här tiden kände jag varken ångest eller sorg över att tiden och åren gick, jag hade planer och drömmar att uppfylla, där en av de största var att få bli någons mamma.

I samma stund som jag fick mitt första barn blev tiden plötsligt en väldigt stor grej för mig. Den som tidigare flugit mig förbi blev istället en del av mitt liv och var konstant närvarande.

Det enda jag ville var att trycka på den där stoppknappen för aldrig någonsin hade dagarna gått snabbt. Det kan väl de flesta föräldrar känna igen sig i.

”Plötsligt har jag ingen bebisnacke att snusa i”

Nu har det gått åtta år sedan jag blev mamma för första gången och det har hunnit komma ett barn till.

Det är på barnen jag ser att tiden går. Plötsligt har jag ingen liten bebisnacke att snusa i längre. Jag hör ingen prasslande blöjrumpa som vänder sig i spjälsängen under nätterna (och just det, spjälsängen har för länge sen bytts ut mot en storbarnssäng) och det är bara jag som vill se den tecknade versionen av Lejonkungen när vi ska mysa framför en film.

Allt det där hände i ett ögonblick och jag hann inte med.

Jag tänker ofta på att det vore så skönt att ha samma tidsuppfattning som mina barn har. Det spelar ingen roll hur mycket klockan är eller vad det faktiskt är för veckodag – det gäller att fånga stunden, vara här och nu.

Från och med nu tänker jag njuta av varje sekund jag har – medan de är små.

Och jag tänker lyssna mer på min dotter och inte fokusera så mycket på dag och tid, för vem har sagt att man bara ska mysa på fredagar?

Foto: Privat

Mer läsning för dig
Hannah Bergroth: 5 saker jag önskar jag hade vetat innan jag blev tvåbarnsmamma
Elisabeth Lindroth om att ha ett barn med autism: ”Sedan han blev min har min värld förändrats”
Krönika: ”Jag blev mamma – vem är jag nu?”

Utvald läsning