Krönika: Jag skulle ju inte bli en mamma med cancer

Elin Rabb med dottern

Foto: Privat

Det här är en krönika. Åsikter och tankar är skribentens egna.

Jag är tvåbarnsmamma – och jag behandlas för cancer. Jag som så många gånger tänkt att jag inte ska utsätta mina barn för en mamma som är sjuk, som riskerar att försvinna från dem. Och vi har ju gjort allt för att inte hamna i den här situationen. Men ändå är jag precis här – mitt i min tredje cancerresa.

Det är oktober 2022 på Falu lasarett. Jag står i hissen och funderar om det är våning fem eller våning tio jag ska till – just det, våning fem mammografi, våning tio onkologi. Jag blandar ihop det trots att jag varit här många gånger. Men nu ska jag till våning fem, det är en vanlig årskontroll. Röntgenbilder tas och läkaren säger är att bilderna ser bra ut. Jag andas ut och inser att jag nog faktiskt var lite orolig ändå.

Sen görs ultraljudsundersökningen, och när läkaren säger att hon ser ett område hon vill dubbelkolla börjar mina tårar rinna och jag ångrar att jag åkte hit själv denna gång. Hon gör en biopsi, med en nål som jag inte känner. Jag känner bara min lilla bebis sparka precis så som hon gjort under hela graviditeten. Jag är inte alls själv, hon är ju här med mig.

Jag är gravid i vecka 34. Biopsin visar cancerceller, det är en tumör och det kommer bli operation, cellgifter och troligtvis mer men det får onkolog planera och informera om längre fram.

Allt spricker.

Två gånger tidigare har läkarna hittat cancer i mitt bröst. Den första gången var jag 26 år och det var ”bara” ett förstadie till cancer, den andra gången opererades mitt bröst bort. Cancern var inte spridd, men för säkerhetsskull fick jag även cellgifter, antikroppar och antiöstrogen. Tankarna som virvlade då var att jag ju ville amma mina framtida barn, kan man det med ett bröst? Och sen det värsta – risken för att bli steril av behandlingen. Att tappa håret eller oroa mig för att dö i bröstcancer fanns inte med där och då.

Håret var såklart tråkigt, men det kunde jag ta. Efter 1,5 år sa min sympatiska och toppenbra läkare att vi kunde skippa antiöstrogenet. Jag hade försatts i klimakteriet, först av sprutor för att skydda äggstockarna, av cellgifterna och sedan av antiöstrogenet och min kropp tyckte inte alls om det. Jag ville ha tillbaka mig, min kropp och mina, om än ibland lite tokiga, hormoner. Mensen kom tillbaka snabbt och vi fick vår första dotter, Saga, ganska precis 13 månader efter beskedet om avslutad behandling.

Saga i Soffan och Meja i magen

Allt sprack för Elin när nya cancerceller upptäcktes under graviditeten med Sagas lillasyster Meija, som ligger i magen på bilden. Foto: Privat

Elin Rabb

Ålder: 32 år
Bor: Avesta
Familj: Johan 33 år, Saga 1.5 år, Meija 4 månader
Gör: Samhällsplanerare

Det är stor skillnad på att få ett cancerbesked när man är mamma. Det är så mycket värre. Jag är så ledsen där i Falun och för första gången känns det orättvist. Den fina läkaren är också ledsen, det är ett besked som hon inte vill ge till någon, men min stora mage gör det nog inte lättare. Och jag tycker synd om henne. Hon vill inte skicka i väg mig ensam men jag säger att det går bra. Jag ringer dem jag älskar, lyssnar på musik, sjunger och gråter hela vägen hem, och lillasyster i magen håller mig sällskap på sitt sätt.

Det finns många ljuspunkter i denna tredje cancerresa – cancern har inte hunnit sprida sig, lillasyster kunde stanna i magen tills vecka 36 och tumören opererades bort redan innan hon kom. Cellgifterna är snällare och man planerar att strålningen kommer eliminera alla onda celler som kan tänkas hålla sig kvar.

Vi fick fyra veckors amning innan cellgifterna satte i gång.

Att ha två små barn, Saga som är 17 månader och Meija som är 3 månader, gör det hela både mycket tuffare och samtidigt mycket lättare. De tidigare gångerna har jag kunnat vara helt och hållet självisk, lyssnat på min kropp, tränat, sovit och bara gjort saker som fått mig att må bra. Trots att både jag och min man är hemma just nu så går ju inte det riktigt på samma sätt. Men den glädjen och kärleken som våra barn sprider är samtidigt mer läkande än något annat på jorden.

Min cancer är ju enligt alla tillgängliga tester borta igen och nu ska det verkligen vara tredje gången gillt och aldrig igen. Jag oroar mig inte för att mina barn inte ska ha en mamma, jag tänker inte få bröstcancer en fjärde gång!

Saga i magen

Elin, gravid med första dottern Saga. Foto: Privat

Sagas första svampplockning, 2 månader

Saga är två månader och med på svampplockning första gången. Foto: Privat

Men samtidigt är vi mitt upp i behandlingen just nu och det påverkar ju hela familjen. Det är så surrealistiskt att vid varje cellgiftsdos tänka – just det, nu är Meija tre veckor äldre. Hela hennes första år kommer att kantas av behandlingar och cancertänk. Hon kommer inte minnas det och storasyster Saga är nog just nu mest glad att vi umgås så mycket hela familjen. Men jag kommer troligtvis se tillbaka på det med sorg, när det finns tid över att reflektera och vi inte längre är mitt i det och bara kör på.

En annan sorg är att jag ville amma Meija med mitt kvarvarande bröst, men på grund av cellgifterna var det inget alternativ. Vi fick fyra veckors amning innan cellgifterna satte i gång. Hon verkar minst lika nöjd med flaskan och närheten får vi ju ändå, men det känns ändå sorgligt när jag inte har valt det själv. Just nu skulle ju fokuset endast ligga på våra fantastiska barn och oss som familj, en härlig och mysig bebisbubbla med amning, blöjbyten, sång- och lässtunder och att se systrarna börja knyta an till varandra.

Cellgifter 2018

Elin får cellgifter på sjukhuset. Foto: Privat

Det finns många mysstunder men också strålning och cellgifter som tröttar ut oss. I väntrummet vid strålningen störde vi nog lugnet en aning, en två månaders bebis, en mormor, en morfar och vid ett tillfälle även en livlig ettåring som ville titta på fiskarna i akvariet.

Lillasyster får följa med på allt och trivs som tur är bra i bilen och är nöjd så länge inte maten dröjer för länge. Storasyster är med på en del saker, som strålningen och en dos cellgifter, men hon ser det nog mest som en rolig utflykt där vi alla umgås, lyckan över att få en pepparkaka och visa upp Kajsa Kanin för den underbara personalen på onkologen.

Det är även tacksamt att vi har så nära relation till våra föräldrar och släkt, och kan få mycket avlastning och hjälp när det behövs. Sen gör ju även situationen med många behandlingar att man automatiskt tar ett steg i taget. Men denna gång vet jag att känslorna kommer att komma i kapp mig när behandlingarna är över och att det måste få finnas plats att hantera dem då.

I alla dessa cancerresor och två graviditeter kan jag inte sluta förundras över kvinnokroppen. Jag har varit en vanlig 30-åring med allt vad det innebär, boostat mina hormoner och fryst in ägg, försatts i klimakteriet, fått tillbaka mensen och sedan fött två barn. Att det överhuvudtaget kan fungera är för mig helt otroligt och väldigt fantastiskt!

Jag önskar ingen att gå igenom vår resa, men om du är där så önskar jag dig all lycka till! Jag hoppas att du har ett bra nätverk runt omkring dig som kan stötta och finnas där, att du orkar vara öppen då det finns så mycket stöd och kärlek att få från omvärlden och att allt kommer att bli bra för dig.

Annah Björk drabbad av postcovid – så påverkas hennes föräldraskap
2:33

Efter reklamen: Annah Björk drabbad av postcovid – så påverkas hennes föräldraskap

(2:33)

Slå på ljud
Mer läsning för dig
Janes dotter fick cancer: ”Som att kliva in i sin värsta mardröm”
Tvåbarnsmamman Erika blev påkörd – barnen såg allt
Så gick Emelie vidare efter bröstcancern: ”Tar inte livet för givet”

Utvald läsning