Jenny fick barn tidigt i livet – hade fem barn som 22-åring

Fembarnsmamman Jenny Karlsson, 44, beskriver sig som en person med mycket empati. Hon bryr sig om andra och sätter sällan sig själv i första hand. Trots det har hon ständigt dåligt samvete över känslan att inte räcka till åt alla så mycket som hon vill och önskar – vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är många människor hon har runt sig.

– Jag har en stor familj! Min sambo, mina fem vuxna barn, lilla barnbarnet och även mina föräldrar, syskon och syskonbarn, berättar Jenny för Motherhood.

En stor familj drömde Jenny om tidigt.

Jenny Karlsson blev gravid som 18-åring

Hon säger att hon alltid varit barnkär och länge vetat att hon ville bli en ung mamma. När Jenny var 18 år slog drömmen in och hon väntade sitt första barn. Jenny minns tiden som gravid med glädje. Hon var förväntansfull och lycklig eftersom hon redan under flera år längtat efter att få bli förälder.

År 1997, några veckors efter sin 19 års dag, födde hon en liten dotter.

– Alldeles perfekt var hon, det lilla knytet. Känslan av att äntligen ha fått bli mamma var obeskrivlig. Det var helt ljuvligt, säger hon, rörd till tårar.

– Men självklart var det en omtumlande tid, men också ”wow, vilken grej!”. Jag älskade att ha den där lilla krabaten att ta hand om. Livet som mamma kändes så fulländat på något vis, berättar hon.

På den här tiden bodde Jenny tillsammans med den nyfödda dotterns pappa. Ibland blir det inte som man har tänkt sig och efter drygt ett år valde de att flytta i sär.

– Vi fortsatte att ses och någon månad senare började jag känna igen vissa kroppsliga symtom. Brösten ömmade och jag kände mig konstig. Kort därefter gjorde jag ett positivt graviditetstest och även den här gången blev jag överlycklig trots att jag i princip var ensamstående.

Tidigt i graviditeten började Jenny blöda och hon blev orolig över att det kunde vara ett missfall. Hon fick komma på ett tidigt ultraljud och väl där fick hon sin livs största överraskning. Eller chock, som hon själv beskriver det som.

– Barnmorskan bad mig titta på ultraljudsskärmen, och så sa hon: ”Ser du här på skärmen? Det är två runda ringar”. Själv förstod jag först ingenting, men till slut trillade poletten ner. Jag väntade tvillingar.

Vad tänkte du då?

– Jag var i chock. Det var många tankar i huvudet. Jag oroade mig över hur jag skulle klara tre små helt ensam. Pappan fanns inte med i bilden då. Jag funderade på om jag kommer orka och hinna med allt som krävs?

– Men lika snabbt som jag tänkte dessa tankar, lika snabbt bytte jag ut dem mot ett jäklar anamma och en stark känsla av att jag självklart fixar det på egen hand.

Ensamstående trebarnsmamma

En månad innan beräknad födelse år 1999 valde tvillingarna att titta ut. Jennys mamma var med på förlossningen som stöd.

– Flickorna var så ljuvligt söta där de låg i sin bebissäng, tätt tillsammans på BB. Jag var totalt förälskad igen!

Men allt är inte alltid guld och glitter. Hon berättar att tiden efter förlossningen var tuff.

– Jag fixade inte att amma tvillingarna. De hade helt enkelt inte sugförmågan eftersom de var lite för tidigt födda. Jag fick istället pumpa och ge dem mat på flaska. Det var väldigt utmanande att hinna och orka med allt.

Du hade precis fyllt 21 år och var ensamstående med en 2-åring och två nyfödda bebisar. Fick du höra några kommentarer från andra?

– Ja, jag fick väldigt mycket kommentarer, främst från äldre kvinnor. De sa saker om att jag var för ung för att vara själv med så många barn och att det skulle göra mig till en sämre mamma. Många såg ner på att jag var ensamstående, säger Jenny och fortsätter:

– Men jag fick också många hejarop! Min familj och mina vänner stöttade mig.

Gravid med tvillingar - för andra gången

Någon månad efter att tvillingarna hade fötts träffade Jenny en ny man, som hade en dotter från en tidigare relation. Tillsammans blev de blev den där stora familjen som Jenny så länge drömt om.

Familjens dagar var rätt så aktiva med utflykter, skogspromenader och resor. En härlig tid som innehöll en massa glädje och kärlek.

Men det var ändå något som saknades.

Jenny berättar att hon och mannen drömde om ett gemensamt barn, och lyckligtvis skulle det inte dröja länge innan Jenny var gravid igen. Den här gången kände hon på sig att det skulle vara tvillingar.

– Jag tjatade för att jag skulle få tid till ett tidigt ultraljud och mycket riktigt så fanns det två små huvuden på skärmen även den här gången

Hur kändes det att få det bekräftat?

– Självklart började tankarna snurra om hur det skulle bli. Skulle två vuxna räcka till åt sex barn? Trots all oro var det ändå en självklarhet att vi skulle fixa det.

I december 2000 föddes tvillingarna och livet som sexbarnsfamilj blev intensivt. Sömnbristen var påtaglig med barn som vaknade om varandra. Jenny berättar att dagarna bestod av ett ständigt jobb med tvätt, matlagning, städning och allt hon behövde hinna med.

– Men i den här vardagshetsen hade vi väldigt roligt också. Ja, att det var en mix av kaos och kärlek helt enkelt.

Men efter nästan två år valde Jenny och de yngsta barnens pappa att gå skilda vägar och återigen var hon ensam med barnen, fem stycken där alla var under fem år.

– Det var såklart väldigt tufft och intensivt. Under en lång period hade jag fyra blöj- och vällingbarn samtidigt. Jag minns att alla fyra ville ha varsina två flaskor välling morgon och kväll. Åtta flaskor fick jag blanda och värma varje gång. Ja, det var ett himla skakande med flaskor – men det är ett kärt minne idag.

Hur fick du vardagarna att rulla på så bra som möjligt?

– Jag var ofta på öppna förskolan när barnen var små. Förutom att barnen fick träffa andra barn lärde jag även känna nya vänner och gemenskap. När man har många barn har de en stor glädje av varandra, men förstås dök det upp bråk och avundsjuka.

Hur var det när barnen blev äldre?

– När skolåldern började var det kämpigt, fast på ett annat sätt. Det var läxor, utvecklingssamtal och möten, samtidigt som jag skulle vara en stöttande och närvarande mamma. Likadant i tonåren, då började en helt annan period i livet med mycket oro, sena nätter och allt som hör tonåren till.

”Jag har byggt upp ett stort tålamod genom dessa år”

I dag är Jenny 44 år och hennes barn är vuxna. En av dem har till och med skapat en egen familj och Jenny har fått titeln mormor.

När Jenny ser tillbaka på tiden när hon var småbarnsmamma ställer hon sig själv ofta frågan:

– Hur tusan orkade jag, haha!?

Dock är hon noggrann med att säga att erfarenheten gett henne så mycket, det är en fin livserfarenhet som framförallt lärt henne att ingenting är omöjligt.

– Jag har byggt upp ett stort tålamod och en styrka genom dessa år. Något som jag varit hjälpt av i yrkeslivet. Dessutom har det gett mig en syn på vad som är viktigt i livet.

Men det finns något hon kanske borde ha fokuserat lite mer på.

– Jag har alltid satt andra, och främst då barnen, i första hand. Vilket kanske inte alltid är så bra. Ja, jag borde ha tagit mer hand om mig själv.

Vad skulle du säga är det bästa med att ha bli flerbarnsförälder så tidigt i livet?

– Det bästa är helt klart att jag har fått en nära och fin relation med mina barn och att de har en fin relation med varandra.

Hur reagerar människor runt dig idag, när du berättar att du fått fem barn som 22-åring?

– I stort sett varenda människa jag berättar för blir chockad och imponerad. Många står med öppna munnar av förvåning. Det är lika kul varje gång, avslutar Jenny med ett leende.

Foto: Privat