Klara Doktorows första ord om sin dramatiska förlossning

Värkarna har börjat och det är nu du har det mest fantastiska framför dig. Visst, det kommer att göra väldigt ont – men efter månader av längtan och väntan ska du nu äntligen få träffa den där lilla bebisen.

Radioprofilen, poddaren och ELLE-profilen Klara Doktorow har precis fött sitt tredje barn. Men förlossningen gick inte alls som hon hoppats på.

– Den här berättelsen behöver nog lite tid, just nu är jag panghög på alla droger i systemet i och med att det gick lite för vilt till alltsammans, skrev Klara på sitt Instagram-konto.

Motherhood knackade på i bebisbubblan för att prata om vad som egentligen hände, om dramatiken på slutet och hur Klara mår idag.

Mamman om att föda under förlossningskrisen:

Radioprofilen och poddaren Klara Doktorows första ord om förlossningen

Hej Klara! Hur mår du idag?

– Idag mår jag faktiskt väldigt bra. Jag känner mig glad och lycklig och tacksam över min lilla familj. Gravidhormonerna gjorde mig väldigt ilsken och det är borta.

Vad härligt. Hur märkte du att förlossningen var på gång?

– Min mamma hade opererats samma morgon och jag var väldigt nervös. Efter att jag fick samtalet om att hon vaknat och att allt var okej, så stod jag på Rusta för att köpa kattmat – då kom första värken. På grund av att jag hade haft så mycket förvärkar vågade jag inte riktigt gå in i förlossningsmode, så jag bestämde att vi skulle åka och köpa en subwoofer, en slags bashögtalare. När vi var på Elgiganten började jag klocka värkarna och insåg att det var dags.

Oj, vad spännande.

– Runt tio-tiden på kvällen kom värkarna varannan minut och då åkte vi in. Vi hade lyssnat på powerballader hemma och allt var liksom pirrigt och mysigt. När vi kom in fick vi stanna kvar och efter någon timme blev det dags för epiduralen. Allt gick precis enligt plan fram till jag skulle börja krysta. De andra barnen har kommit ut på tre krystningar ungefär, men jag krystade i en timme utan att något hände bortsett från att jag fick en stressfraktur i bröstkorgen. Och då kom paniken, nåt kändes jättefel, hon satt liksom fast.

Vad läskigt!

– Ja. När jag kände att hon satt fast var det först inget som riktigt hörsammades, jag har ju fött två barn vaginalt tidigare. Men efter en stund gjorde man ett ultraljud och såg att hon låg med ansiktet framåt, hon hade inte roterat som hon skulle. Och då blir det en annan vinkel – och dessutom låg hon lite snett. Jag hade sådan panik vid det här laget att jag bara bönade om akut snitt men barnmorskorna stod på sig. För Poppy mådde bra i magen och de sa att jag kunde klara detta.

Hade du ont?

– Min epidural funkade inte, så det togs beslut om att jag skulle få en spinalbedövning. Problemet var väl egentligen att den enda narkosläkaren som kunde lägga denna var fast i operation. Jag fick vänta flera timmar utan riktig smärtlindring, med värkar varannan minut.

Men oj, det måste ha varit fruktansvärt. Vad hände sen?

– Ja. När spinalbedövningen väl kom så var det himmelrike. Den satt perfekt, och barnmorskan testade olika Spinning babies-tekniker för att få Poppy att rotera. När de körde något jag tror heter ”The apple shake” så var det som att det bara sa klick och jag kände hur hon gled ner. Vi pausade lite för hennes puls hade gått ner, och sen krystade jag ut henne på en enda värk trots spinalbedövningen. Som sagt, krystning har aldrig varit mitt problem! Och det var helt tyst i rummet under krystningen, solen strålade in genom ett fönster och det var magiskt att jag kunde ta emot henne själv eftersom jag stod på knä i sängen.

Wow, blir alldeles tårögd. Hur känner du inför det som hände?

– Jag trodde jag skulle dö! Jag kände att Region Stockholm inte brydde sig om min smärta och vad jag skulle klara av när jag fick vänta så länge. Jag var väldigt arg, hur kan en så stor förlossning ha så få narkosläkare? Är det inte min rättighet att få en adekvat smärtlindring? I tid? Varför behövde jag vänta nästan tre timmar? Spinalen löste ju allt och jag hade sluppit dödsångesten och känslorna efteråt av skam för att jag tappade kontrollen. Efteråt förlorade jag massa blod också, och var på gränsen för operation, men jag orkade inte ens ta in det. Jag fokuserade bara på Poppy och det har jag fortsatt göra.

En KRAM till dig. Hur skulle du kort beskriva förlossningen?

– Både underbar och väldigt traumatisk. Den började helt perfekt, hade några timmar i mitten där jag hade total panikångest och trodde jag skulle dö, och sen slutade den alldeles underbar.

Vad fint ändå. Nu har det snart gått en vecka, hur mår du idag?

– Idag mår jag jättebra. Jag är så glad att jag kunnat bearbeta allt med Kjell, som delar min bild av vad som hände och som var så maktlös. Jag känner mig så lycklig och kär i min bebisbubbla, familjen är komplett. Amningen har inte riktigt kommit igång som jag skulle önska, men vi toppar upp med ersättning och än så länge tar hon både bröst och flaska och det känns toppen.

Klara med mannen Kjell och nyfödda dottern Poppy.

Vad härligt! Hur kommer du bearbeta det som hände?

– Jag ska försöka ta ett uppföljningssamtal för jag har komplex PTSD-diagnos, post traumatisk stress diagnos, sedan tidigare. Det är viktigt att fånga upp så det inte får fäste på oanade platser i psyket. Jag märker att jag haft mycket katastroftänk efter förlossningen, och det är ju ett tecken på att min PTSD stökar.

Vad är ditt tips till den som varit med om en dramatisk och traumatisk förlossning?

– Sök hjälp och fokusera aktivt på det som var fantastiskt. Jag var så ledsen efteråt för jag kände mig misslyckad, men barnmorskorna var så fina och fick mig att känna mig stark. Ingen förlossning är den andra lik, du gjorde det absolut bästa du kunde.

Åh, så bra tips! Och till sist.. vad vill du säga till den som känner sig rädd inför sin kommande förlossning?

– Kroppen och framför allt psyket har en fantastisk förmåga att repa sig, om ni hade frågat mig direkt efter så hade jag sagt ”aldrig igen”. Men nu en vecka efter så känner jag bara att det är ett diffust minne av smärta. Du klarar det här. Även när du tvivlar som mest, det kommer att gå på ett eller annat sätt och lita på att vården har koll.

Vill du veta mer om Klaras förlossning – i avsnitt 250 av podden Trettio plus trevar kan du höra hennes förlossningsberättelse i sin helhet!

Foto: Privat