Krönika: Älskade inte du heller bebisbubblan? Vänta ska du se!

Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna.

Jag minns den så väl – bilden jag hade målat upp när jag väntade min första dotter. Med mjuka penseldrag och varma färger hade jag illustrerat hur jag skulle mysa runt hemma i en gosig velourdress, dricka te, äta kanelbullar, sträckkolla på serier och vara allmänt harmonisk. Sedan skulle jag såklart gå ut på långa barnvagnspromenader, köpa en lyxig take away-latte och kanske svänga förbi en barnvagnsbio på vägen hem. Allt skulle bli så himla härligt och jag skulle bara njuuuuta. Babybubblan – here I come!

Men så kom verkligheten i stället, och ingenting blev som jag hade tänkt. Velourdressen var aldrig ren, kanelbullarna fick jag äta ståendes och alla sömnlösa nätter gjorde att jag inte orkade ta särskilt många, eller för den delen särskilt härliga, promenader. Färgpaletten jag använt i mitt huvud stämde helt enkelt inte överens med min ganska grötkladdiga verklighet. När jag några år senare var mammaledig med vår andra dotter hade jag ungefär samma upplevelse. Jag var rastlös, uttråkad och oftast ganska trött.

(Nej, jag hade ingen babyblues eller depression – jag älskade bara inte att vara en bebismamma.)

Det här väckte många, jobbiga tankar: Varför är jag inte som andra mammor? Varför kan jag inte njuta? Varför kan jag inte bara ”vara”? Varför älskar jag inte att gunga mina barn i lekparken och mysprata med andra föräldrar? Vad är det för fel på mig?

Så här i efterhand önskar jag att någon hade kramat om mig och sagt – vänta ska du få se!

I dag är min stora tjej sex år och jag känner hur allting börjar vända. Jag vågar till och med påstå att jag är inne i den där bubblan nu – vi kan kalla den för storbarnsbubblan – och jag bara njuuuuter! Som i somras när jag tog med henne till Gröna Lund och vi åkte alla attraktioner tillsammans och tjöt av skratt. Eller som när hon och jag sticker i väg på fotbollsträning varje söndag och jag får se hur hon utvecklas på fotbollsplanen och lär sig att dribbla och skjuta.

Eller som när vi nyligen åkte till skidbacken och jag sa åt henne att vara lite försiktig och ploga ner – men hon hörde inte vad jag sa för hon hade redan kastat sig ner för backen och var redan långt före mig, och jag bara skrattade för att hon är så vild och glad och full av fart. För att inte tala om alla kvällar vid matbordet när vi sitter och filosoferar tillsammans och hittar på egna sagor som vi skriver ner och ritar illustrationer till. ”Nu är vi författare båda två mamma” säger hon stolt. ”Ja, det är vi faktiskt”, svarar jag, ännu stoltare.

Givetvis finns det stunder även idag då jag tvivlar på mig själv och huruvida jag är en ”bra mamma”. Men skillnaden nu är att jag och min sexåring förstår varandra och kan prata om allt som känns klurigt. Vi både skrattar och gråter ihop, och jag älskar det.

Så: om du eller någon du känner är i den situation jag var som nybliven mamma, då vill jag säga följande: Du är världens bästa mamma även om du inte älskar att mysa runt i mjukisdress eller gå på barnvagnspromenader med mammagruppen eller att stå i en lekpark och putta på en gunga och prata med andra föräldrar. Du är fantastisk ändå, och det blir bara bättre. Vänta ska du få se!

Se också: Det här är Motherhoods expertpanel