Krönika: Måste jag vara en normal mamma för mina barn?

”Mamma, kommer jag heta Tippi när jag är vuxen också?”

Det är min sexåring som ställer frågan en kväll när vi sitter vid middagsbordet.

”Ja, såklart. Det är ju ditt namn” svarar jag.

Tippi tittar på mig, vilar sitt fundersamma huvud i sina små händer och fortsätter: ”Det är lite tokigt va, liksom onormalt?”

Jag och barnens pappa var helt överens om namnet redan när Tippi låg i magen. Vissa i vår familj påpekade att det var lite annorlunda, men vi brydde oss inte om det. Varför skulle vi?

”Ja, det är lite annorlunda kanske. Men det är väl bra? Tänk vad livet vore tråkigt om alla var likadana och hette samma sak, eller hur?”

Tippi tar en sista tugga av maten och svarar: ”Hm, kanske det.” Sedan hoppar hon ner från stolen och springer i väg för att leka. Hennes lillasyster är snabb att springa efter. Själv blir jag sittandes med disken och en massa tankar kring vad som är normalt och varför det är så viktigt – inte minst som barn.

Det är såklart mänskligt att vilja vara som andra, det har sin förklaring i evolutionen. Vi är flockdjur och skulle inte ha överlevt länge utanför gruppen. Jag vet det, ändå har jag alltid haft svårt för normer och flockbeteenden. Jag tycker inte om det.

Jag minns att jag redan som tonåring bestämde mig för att sluta försöka passa in och se ut som alla andra. Under en lång period hade jag till exempel hockeyfrilla och hatt medan andra hade långt svallande hår. Det låter inte så värst snyggt nu när jag tänker tillbaka på det (eller kollar i gamla fotoalbum) men jag trivdes tydligen i det då.

Som vuxen har jag varit ungefär likadan. Jag har visserligen gjort mig av med hockeyfrillan, men det är mycket annat i mina livsval som inte har följt normen i min umgängeskrets. Jag har inte tagit någon akademisk examen, jag har inget fast jobb och jag jobbar inte 8–5. Dessutom undviker jag gärna sociala medier så mycket det går och kollar inte på serier eller lyssnar på poddar.

Det kanske låter som att jag vill vara märkvärdig och trotsig, men det handlar inte om det. Det handlar snarare om att jag inte vill göra saker bara för att andra gör det.

När jag blev förälder tänkte jag inte så mycket på det här. Jag tänkte bara att jag ville fortsätta leva utifrån mina egna värderingar och intressen (och barnens pappas värderingar och intressen förstås. Men vi har alltid varit eniga här.)

Som exempel har vi aldrig köpt någon Ipad till våra barn, eller till oss själva för den delen, och våra barn äter inte kött och dricker inte mjölk och har aldrig varit på någon All inclusive-resa med Bamseklubben. (Jag tycker inte att något av det här verkar tråkigt eller fel, det har bara inte passat oss).

Hittills har det gått finemang och vi har glada och friska barn, men jag börjar ändå fundera på om det är dags att tänka om? Tippi börjar komma upp i den ålder då det pratas och jämförs och skapas grupperingar, och för några dagar sedan kom en ny fråga vid middagsbordet. Vi satt och åt vegetarisk bolognese som hon älskar. Allt var mysigt och bra. Men så från ingenstans undrade hon varför bara hon är ”vegetarisk” i skolan, och varför alla har Ipad förutom hon? ”Många har egna telefoner också”, la hon till.

Jag tog en tugga av den vegetariska såsen och kände pulsen stiga. Tänk om hon har börjat känna sig utanför eller retad på grund av det här? Jag anade också att det här nog bara är början på allt som väntar i form av jämförelser. Snart kommer väl frågor om kläder, aktiviteter, prylar, resor, kalas....

Det sista jag vill som förälder är att Tippi och hennes lillasyster ska bli utestängda från flocken. Det får bara inte hända. Samtidigt vill jag lära dem att det är okej att gå sin egen väg och att inte per automatik göra som ”alla andra” bara för att det är ”normalt.” Jag gillar verkligen inte det ordet. När jag tittar i Svenska Akademiens ordbok står det att normal betyder vanlig, genom­snittlig och ordinär – och om man talar om en person betyder det ”vid sina sinnens fulla bruk, fullt klok”.

Jag läser beskrivningen ett par gånger och försöker behålla lugnet när jag svarar på min dotters frågor:

”Tippi, det kan hända att jag inte är fullt klok, men jag tror ändå att du, när du blir stor, kommer tacka mig och pappa för att vi inte gav dig och Thelma en massa skärmar och kött.”

Tippi svarar kvickt:

”Jag tror att jag kommer tacka er för att jag inte åt kött, för jag vill inte äta djur. Men jag kommer inte tacka er för att jag inte fick någon telefon eller Ipad.”

Jag svarar, lite lättat, ”Vi får väl se när du blir stor. Jag tror ändå att du kommer tacka oss.”

Då svarar Tippi, ännu snabbare den här gången:

”Men mamma, jag kommer inte bo med dig när jag blir stor. Jag ska bo i Dalarna, där det finns massa snö, med mina kompisar. Så jag kommer inte kunna tacka dig. Du bor ju här.”

Jag svarar, lite förvirrat, ”Men då får du väl ringa och säga tack?”

Tippi svarar lugnt och sansat, ”Men mamma, då måste du ju ge mig en telefon.”

Då börjar jag skratta och pustar ut. Jag inser att jag nog inte behöver oroa mig för att hon ska hamna utanför flocken. Hon är alldeles för rolig för det. Och fullt klok.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter är skribentens egna.