Linn födde i vecka 29: ”Varje prematurdag är som julafton för oss”

Linn Jung och dottern Milea
0:47

Efter reklamen: Motherhoods expertpanel – din guide genom mammalivet

(0:47)

Jag tror jag talar för väldigt många prematurföräldrar när jag säger att det finns sår i oss som aldrig läker. På gott och ont. För 11 år sedan födde jag en dotter som vägde 1 kg och den erfarenheten lever starkt kvar i mig fortfarande.

Mitt fostervatten gick i vecka 22 och jag var 100 % säker på att hon skulle födas där och då. Sammandragningar. Kaos. Blod. Ambulans. Massa läkare. Undersökningar. En präst. En mycket förtvivlad mamma som var jag. Förtvivlad i saknaden efter min man och vår 2-åriga son som aldrig hann med till universitetssjukhuset tre timmar hemifrån.

I mer eller mindre tre månader låg jag helt stilla i en sjukhussäng. Det var långa veckor i ovisshet. Ingen kunde svara på den enda frågan jag ville ha svar på: “Hur länge kan ett foster leva i magen utan fostervatten?” eftersom allt nybildat vatten rann ut. Jag läckte som en kran. Men där inne låg barnet envist kvar.

“Vi får hoppas på det bästa”. Det var svaret på allt. “Lungorna kanske inte utvecklas normalt utan fostervatten, men vi gör vårt yttersta”.

Många av de sår den graviditeten lämnade kan jag idag omfamna med en viss värme. Kanske främst det här med att man aldrig ska planera något. Kanske är “hoppas på det bästa” det enda vi kan göra?

Under mina veckor i sjukhussängen hade jag undermedvetet förberett mig på ett rent helvete. Ingen kunde med säkerhet säga att vårt barn skulle överleva utanför magen. Men jag hoppades såklart på ett under. Och jag accepterade att jag inte fick vara med och bestämma den här gången. Hur mycket jag än ville beblanda mig i uppgörelsen.

Med mycket tur och mediciner lyckades läkarteamet hålla kvar min dotter i magen till vecka 29. Då var dags att plocka ut mitt barn. Nu kunde vi inte vänta längre.

En liten prematurbebis hand

När Linns dotter Milea föddes i vecka 29, vägde hon lika mycket som ett mjölkpaket.

Att få ett prematurbarn med planerat kejsarsnitt påminde inte på något sätt om min första relativt normala förlossning. Det här var en alldeles fasansfull upplevelse. Över 10 personer i rummet. Ett enormt snitt. Massor av maskiner. Barnet kördes iväg utan att jag fick se henne. Jag var så urladdad och trött efter månader av ovisshet. Nu var det över. Nu började allt. Hur skulle jag orka ladda om?

Efter en stund kom min man springande. Hon lever! Hon andas!

Många gånger kändes sjukhustiden som följde som ett glapp mellan liv och död. Vissa hade turen att tippa över på den rätta sidan, medan andra föll över kanten. Flera barn dog under vår tid på avdelningen. Alla dessa tomma kuvöser var som en kniv i sidan. Hur mycket jag än försökte tänka på att vår situation var stabil, hon växte bra och visade oerhörda styrkor vet jag att vi alla föräldrar i rummet tänkte samma sak: Vem är nästa?

Prematurbebis på sjukhuset

Den första tiden handlade om att hålla Milea vid liv.

Men vi hade tur. Hon orkade. Hon överlevde. Hon blev stor och stark!

Det har funnits perioder när jag har tänkt mycket på vad som hände när min dotter föddes. Det har funnits stunder som jag har varit väldigt ledsen när jag har tänkt på det. Det var så mycket som blev svart för henne och mig i början. All närhet vi aldrig fick. All amning som uteblev. All bonding vi blev utan när slangar, väggar, infektionsrisker låg i vägen.

Och ibland har det gått år utan att det har bekommit mig det minsta. Det har funnits toppar, det har funnits dalar. Det är en speciell kamp att knyta an till ett barn som till en början gör en vettskrämd (det tog väldigt länge innan hon blev min på riktigt). Ni som vet, ni vet.

Linn och dottern Milea kramas

Trots en otroligt svår graviditet och förlossning känner Linn en stor tacksamhet. ”När jag idag ser på den lilla människan som hela tiden var så mycket starkare än mig. Då är det lätt att vara tacksam.”, skriver hon.

Men det finns också erfarenheter jag känner stor tacksamhet inför. Tänk att jag bara släppte allt och vågade tro på att det skulle gå vägen! Att se på foton från den här tiden är verkligen som ett mixtape av alla känslor som finns i hela världen. Så mycket sorg, skräck och magknip. Så himla mycket glädje, hopp och highfives. Och när jag idag ser på den lilla människan som hela tiden var så mycket starkare än mig. Då är det lätt att vara tacksam.

I dag är hon 11 år och varje prematurdag är som julafton för oss. Läkare, vårdpersonal och forskare kommer alltid att vara mitt livs superhjältar.

Foto: Privat

Mer läsning för dig
Annie Lööf födde dottern Saga 3 månader för tidigt: ”Mycket stod på spel”
Hur långt ser en bebis? Och 9 andra frågor om barns utveckling första tiden