Tvåbarnsmamman Vendela om sonens adhd-diagnos

Vendela Nylund
Det här är NPF-diagnoser
2:47

Efter reklamen: Det här är NPF-diagnoser

(2:47)

Slå på ljud

Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna.

Det var den där sommaren för snart fyra år sedan som jag fick en känsla av att vi behövde hjälp med att hantera sonens känslor. Han har lite mer än andra. Mer av allt. Mycket barn liksom. Ofta ett ”svårt” barn. Självklart också ett underbart barn. Men det fanns dagar jag inte orkade. Inte klarade parera alla hans känslor, inte heller mina egna. Dagar jag bara ville stänga in mig och ha det ”lätt”. Där och då bestämde jag mig för att vi skulle söka hjälp.

”Jag misstänker att han har adhd”

– Välkommen till BUP.

– Hej. Jag heter Vendela och har en son som har svårt att koncentrera sig, är väldigt verbal, och har svårt att sitta still. Jag misstänker att han har adhd.

Så började den höstterminen för oss, efter en minst sagt stökig sommar. En sommar fylld av fler nej än ja, och mer bråk än härligt. Det var därför jag ringde BUP. Skolan tog hand om vår resa fram till utredningen, allt ifrån tjocka blanketter som skulle fyllas i till samtal med skolpsykolog och specialpedagoger.

Inför första steget i utredningen var det JAG som var nervös. Vad kommer hända, hur kommer han reagera, vad kommer vi får göra? Kommer vi få hjälp?

Jag och min man försökte förbereda honom för utredningen. Pratade lugnt om att han skulle få träffa en läkare som kan hjälpa barn som tycker det är svårt att koncentrera sig i skolan. Det gick helt okej tyckte jag, ända tills jag hörde honom prata via tv-spelet med en kompis:

”Jag ska vara ledig en dag denna vecka, mamma har sagt att jag ska träffa en psykopat. Sen ska jag få spela tv-spel! Nice va?!”

Okej, ridå. Jag förklarade igen, men det verkade bara vara "hans ord" på läkare helt enkelt.

Jag hade inte sovit så bra för nervositeten låg som en pingpongboll inom mig. Studsade snabbt mellan tankar inför mötet med läkaren som skulle utreda min älskade son för adhd.

Om utredningen för adhd och skulden

Läkaren började med en frågestund och han svarade så mycket han kände för – om allt från skolan till kompisar och sovrutiner. Sedan var det föräldrarnas tur. Frågorna avlöste varandra, vänligt men riktat, och vi pratade. Det kändes som tiden stod still i rummet. Jag ville berätta SÅ mycket, fylla i, lägga till, ge min version. På allt. Det läkaren sa, som etsade sig fast hos mig var: ”Snälla ni, lämna skulden här inne på stolen, det kommer bli lite lättare då”.

Det är just den som är gnagande - skulden. Skulden över att man tror att man själv har gjort något fel för att situationen blivit så här och för att saker inte funkar som för alla andra.

När vi klev in i rummet på psykologimottagningen efter genomgått utredningens alla steg, kändes det lugnt. Jag var ganska obrydd och inte alls nervös. Deras lokaler var så otroligt avväpnande och har en stark hemmakänsla. Psykologen berättade att de kommit fram till att pojken har en adhd-diagnos, en kombinerad form. Hon berättade för oss hur vi ska gå vidare och jag tänkte att det är som ett ”startpaket”, nu får vi hjälp!

Han, som suttit tålmodigt utanför med mobilen i handen, kallades in till rummet. Han var rätt trött på situationen, vilket man kan förstå. Psykologen pratade med honom på sitt fortsatta mjuka fina sätt (inte tillgjort, bara mjukt), och bad honom läsa en text om vad adhd kan innebära. Han läste lydigt och högt: ”Alla människor har lätt för en del saker och svårt för andra. Du är bra på att koncentrera dig på saker du gillar, tänka logiskt och snabbt förstå hur saker hänger ihop. Du är väldigt charmig, artig och har många roliga idéer. Det är lite svårare för dig att göra saker du inte känner för, acceptera när andra får bestämma, lyssna noga och komma ihåg och vänta på din tur.” Vi hörde att han förstod.

Alltså, SÅ fint skrivet om min älskling. Mitt älskade lilla stora barn. Han läste, förstod, tog till sig och höll med. Det gjorde vi alla. Det var så fin stämning och så himla mycket kärlek i det där rummet. Jag kände mig tacksam för att det här teamet hade varit –och är– så himla varsamma, tydliga, generösa och otroligt proffsiga mot oss. Utredningen lämnade ett varmt avtryck, hur konstigt det än kan låta.

Idag är han snart 12 år, har just nu en välfungerande skolgång och fritid, med hjälp av rätt medicinering och tydliga verktyg. Det hjälper honom och oss som familj att hantera vardagen precis som vilken annan familj som helst. Och för oss att bibehålla en tro på allt är möjligt, för alla. Jag kommer aldrig mer vara rädd för att be om hjälp.

Foto: Privat

Därför heter det adhd

Adhd betyder uppmärksamhets- och överaktivitetsstörning. Men alla som har adhd är inte tydligt överaktiva. Om du främst har problem med uppmärksamhet kan det i stället vara en form av adhd som kallas add

A - attention (uppmärksamhet)

D – deficit (brist)

H – hyperactivity (överaktivitet)

D – disorder (störning)

Mer läsning för dig
NPF-mamman om skammandet: ”Folk trodde han var bråkig och ouppfostrad”
Leva med diagnos: Mamma och dotter skrev bok tillsammans om add

Utvald läsning