Marta, 41, skaffade barn på egen hand: ”Föll sig naturligt”

Hos tvåbarnsmamman Marta Spizewska, 41, är det full rulle. Äldsta sonen Frank, 3, söker sin mammas uppmärksamhet genom att plocka fram alla sina favoritleksaker medan lillebror Henry, 9 månader, sitter i sin mammas knä och försöker hänga med i allt som händer.

– Henry är mest nöjd och glad, och så länge han får titta på sin storebror behöver han inte så mycket mer, säger Marta med ett leende.

Marta, 41, tog beslutet att skaffa barn själv

För Marta har föräldraskapet varit självklart. Under hela sitt liv har hon vetat att hon vill bli mamma. Hon är uppvuxen i en stor familj där föräldrar, bröder och annan släkt står henne nära.

Men att skaffa barn och bilda familj är inte alltid så lätt som man tror. Marta berättar att hon för några år sedan kom till en punkt där hon till slut bestämde sig för att ta saken i egna händer.

– Att skaffa barn själv är inget jag planerat, men allt eftersom tiden gick föll sig valet rätt så naturligt, säger hon och fortsätter:

– Anledningen till att jag valde att göra det är helt enkelt för att jag inte hittade rätt man att skaffa barn med. Jag har levt i förhållanden, men jag har aldrig kunnat visualisera ett liv eller en framtid med någon av dem, säger hon.

Marta hade satt en deadline. Om hon inte hade hittat en partner som hon kände att var mannen i hennes liv innan hon fyllt 36 skulle hon påbörja sin resa mot att bli mamma. Hon var redo.

Delade du med dig av dina planer för dina närmaste?

– Nej, till en början gjorde jag faktiskt inte det. De var först efter ett par försök som jag berättade och jag tror att det är för att jag ville överraska min familj med något positivt. Jag ville nog på något vis skona dem från allt det jobbiga.

Blev gravid på fjärde försöket

Att skaffa barn på egen hand visade sig vara en lång process. Under månaderna som följde gjordes en grundlig utvärdering. Läkare och psykologer ville veta om Martas boendesituation, hur hennes ekonomi såg och hennes psykiska mående.

Till en början tyckte Marta att det var märkligt eftersom andra som får barn inte behöver vara med om det, men till slut landade hon i att det ändå var bra med allt stöd.

– Psykologen förberedde mig på hur jag skulle tackla frågor som ofta dyker upp när man är ensamstående, exempelvis om barnen eller någon utomstående börjar ställa frågor om pappan.

När allt administrativ var klart gjordes det undersökningar och Marta menar att den delen av processen tog längre tid än vad hon hade trott. Allt skulle tajmas med hennes ägglossning och hon fick erfara att bara för att hon insemineras betyder det inte att det lyckas på första försöket.

– När jag fick missfall behövde min kropp vila, vilket gjorde att allting sköts fram. Det tog drygt fem månader innan jag kunde göra nästa försök. Det var då jag började tänka ’shit det här tar tid’.

Att gå igenom ett missfall är jobbigt – oavsett om man lever ensam eller i en relation. Att kunna dela det med någon nära, exempelvis en partner, kan både vara läkande och stöttande.

Marta var med om flera missfall. Hur pallade hon som ensam att hantera det?

– Det var bland det tuffaste jag varit med om. Att få missfall är så intimt och när man lever i en relation har man någon att dela det svåra med. Visst, jag har vänner och familj som stöttade mig, men det kändes konstigt att prata med dem om det.

Månaderna gick och efter fjärde försöket lyckades det. Marta blev äntligen gravid och lyckan över att få se magen växa var stor.

”Önskar att det skulle finnas någon som älskar dem på samma sätt”

2020 födde Marta sitt första barn och eftersom hon visste att resan kan vara krokig valde hon att sätta igång en ny process ganska omgående. Efter drygt två år blev hon gravid igen och idag har hon två söner.

Det syns att Marta är på en bra plats i livet just nu. Hon säger att det inte finns något specifikt hon längtar efter, hon har allt hon kunnat drömma om.

Hur skulle du beskriva livet som ensamstående mamma?

– Jag var så mentalt förberedd på att vara ensam så jag har liksom inte fått någon chock över att det är extra tufft.

– Jag var beredd på att det skulle vara mycket tyngre än vad det faktiskt är. Jag tycker att vi har det väldigt bra. Jag har ju längtat efter det här mer än någonting annat.

Marta upplever att det finns många positiva saker med att hon är ensam med barnen. Dels handlar det om praktiska saker – att hon får bestämma själv när det gäller familjens rutiner. Dels stora beslut som hur barnen ska uppfostras, som att exempelvis lära pojkarna prata polska.

Men visst finns det stunder när hon känner att det hade varit härligt att ha en till förälder i familjen.

– Ibland önskar jag att det skulle finnas någon som älskar pojkarna på precis samma sätt som jag gör. Någon som jag kan dela de fina stunderna med och som liksom jag gläds åt pojkarnas framsteg.

Känner en viss oro

Idag vet vi att familjer kan se ut på olika sätt, men Marta menar att det ändå förväntas att det ska finnas två föräldrar.Redan under graviditeten fick hon frågan om vem som var den andra förälder.

Dessutom är det mesta i samhället uppbyggt på att man ska vara två vuxna i en familj, som exempelvis blanketter som ska fyllas i, hämtningar och lämningar på förskolan. I takt med att barnen blir större dyker det upp kommenterar och utmaningar. Marta ger exempel:

– Jag och barnen reser ganska mycket utomlands och det har ju visat sig vara ett litet ”problem” att göra om man är ensam. Det är inte sällan människor på flygplatserna undrar var barnens pappa är, och om det är okej för honom att jag reser själv med barnen.

Har du stött på några fördomar?

– Ja, det har jag nog. Men jag tror de flesta som har fördomar inte tar dem med mig. Jag vet att min familj har fått frågor om barnets donator och ibland har de svårt att svara på dem. De är ju inte lika förberedda som jag är.

Marta berättar att i så gott som alla i hennes närhet är positiva till hennes livssituation, och hon har stort skyddsnät runt sig som stöttar. Många nära vänner och några som lever i liknande familjekonstellationer. Martas föräldrar och bröder finns till hands i det mån de kan, även om alla inte bor i Stockholm.

Finns det något du oroar dig för?

– Ja. Det som jag är orolig för är att något ska hända mig. Den tanken dyker upp nu som då och jag har funderat på om jag behöver skriva något dokument om vem som i så fall skulle ta hand om barnen.

– Att de är två gör mig lugnare, för jag tänker att de alltid kommer ha varandra.

Barnen är fortfarande små, men Marta är förberedd på att de kommer ställa frågor om varför de inte har någon pappa. Äldsta sonen Frank har redan börjat märka att kompisar på förskolan har en pappa. Marta berättar att det än så länge inte är en stor så grej för honom.

– Det är mer ett konstaterande. Att vissa barn har en pappa som lämnar eller hämtar. Det är så okomplicerat för honom, barn är så underbara på det sättet, avslutar Marta.

Foto: Privat