Emilias ärliga ord efter kaos-lämningen: ”Kändes som ett svek”

En sak de flesta föräldrar kan känna igen sig är när morgonrutinen blir rent ut sagt skit. Allt blir stressig, barnet är superledsen, föräldern är stressad. Man blir arg och skriker. Nej, inget går som det ska.

Någon som nyss var med om det är fotografen, instagramprofilen och författaren Emilia Bergmark-Jiménez.

I ett story-inlägg på sin instagram skrev hon nyligen:

Vilken helveteslämning av barnet. Mamman flippade ur totalt och slog näven i dörrkarmen och skrek. Barnet blir rädd och skrek och grät.

Just nu känns föräldrarollen för stor för mig. Som att jag skulle behöva sluta med allt annat, säga upp mig från jobbet bara för att se till att mitt barn ska bli en så komplett person som möjligt.

Efter inlägget fick Emilia över tusen meddelanden från föräldrar ville visa stöd och berätta att de också varit där.

Berätta, vad var det egentligen som hände den morgonen Emilia?

–Ja, vad hände egentligen? Det är väl som vanligt med barn. En lång historia i det lilla och enkla kanske? säger Emilia till Motherhood och fortsätter:

– På sista tiden har jag känt mig så vilse i mitt föräldraskap. Kanske har det med mitt barns ålder och göra? Jag känner att jag tvivlar på mig själv och att många av de saker han har svårt med eller inte vill beror på mina egna tillkortakommanden. Att jag inte varit en tillräckligt engagerad förälder helt enkelt. Så det som hände den där morgonen var att han efter mycket förhandling och extra tid framför tv:n vägrade att ta cykeln till förskolan. Fast vi var överens om det sen långt innan. Då kändes det som att allt rann över och jag blev jättearg. Skrek och drämde näven i dörrkarmen. Han sprang in i sitt rum och skrek ”pappa” och jag skrek att han kunde stanna därinne tills han bestämt sig för att cykla. Han skrek ”du är dum mamma” och jag skrek tillbaka ”jag tycker du är dum”. Som ett barn betedde jag mig. Ett stressat barn med för mycket på mitt bord.

– Jag ringde min mamma och grät och hon sa bara lugnt ”ta skor och cykel i ena handen och lyft ut honom och gå så reder det nog ut sig”. Redan i hissen var han så förvånad över att han stod där utan skor, så han samlade ihop sig. Hela vägen till förskolan var jag arg och muttrade och skällde och när vi kom fram tittade han på mig och sa ”är vi sams nu mamma?”. Och räckte fram sin hand. Så jag fick falla på knä bredvid honom där utanför förskolegrinden och säga ”förlåt mig, för att jag blev så arg” och han sa ”det är jag som ska säga förlåt”. Sen kramades vi länge och han sprang in på gården och jag gick hem och grät.

Hur kändes det för dig där i situationen?

– Hemsk. Jag kände mig hemsk. Att allt som ackumulerat i mig, alla mina känslor av osäkerhet och att inte vara bra nog som förälder går ut över honom. Även om jag verkligen inte tycker att det är dåligt att mitt barn får lära sig att starka känslor finns, så är det så skönt i en sekund att släppa fram all den där varma ilskan. Och sen, när jag ser blicken i hans ögon, ångra mig och känna mig usel.

– När ilskan runnit av och den där kalla morgonluften fått en att tänka lite klarare vill man ju bara vara extra mjuk och hålla om och skydda, men sen kommer man på att det är man själv som skrämt sitt barn. Det känns ju som ett svek även om allt blev bra och vi försonades.

Vad tänkte du efteråt?

– Att stress och vuxenvärldens måsten ackumulerar massa irritation i en som förälder, som gör att man tappar det. Och att det är viktigt att deala med sin osäkerhet och sin egen ångest inför föräldraskapet, annars kommer det ut såhär i pressade situationer. Även om det såklart är mänskligt.

– Självklart är det jobbigt att ens barn sätter sig på tvären och det är sjävklart ett måste att dra gränser och vara tydlig. Men att bli så arg, det beror på saker man bär inom sig. Jag var stressad, hade för mycket och ville komma iväg. Som de allra flesta vill, varje dag antar jag. Nu i efterhand försöker jag hitta strategier för att inte hamna i den stressen igen. Den här veckan ut har min kille fått lämna på förskolan så har jag hämtat istället. Det fungerar mycket bättre för nu.

Du skrev senare att väldigt många hört av sig till dig när du lagt ut inlägget. Vad fick du för respons?

– Ja när jag kom hem och satt och grinade vid köksbordet skrev jag några inlägg på stories och herregud vilken respons. Finns inget som engagerar på sociala medier som när man själv vågar visa svaghet i sitt föräldraskap. Det är verkligen som att alla går runt och längtar efter att någon annans ballong ska spricka så att man kan andas ut. Det behövs verkligen tröst, support och solidaritet i de här frågorna och man får allt det när man delar med sig av sitt svagaste och värsta – som såklart de allra flesta känner igen sig i.

Varför tror du att så många kände igen sig?

– För att det är mänskligt. För att vi är så stressade. Och lever stressade liv med höga höga krav i alla bemärkelser. För att det är komplext och svårt att vara förälder och för att det mesta som syns utåt är enkelspåriga skildringar. Jag känner väl till den längtan som finns att få vara mångsidig som förälder, att få erkänna att de val man har gjort inte är enbart enkla utan också kostar på. Att det smärtar att relationen med ens barn, den personen som man älskar mest mest mest i hela världen och vill skydda från allt, inte alltid är enkel och fri från friktion så som man hoppats. Att man själv har sina egna sår, kors och sitt eget mörker och skammen i att själv agera som ett barn. Skammen att berätta om det och rädslan för att någon ska tro att man inte älskar sitt barn eller vill sitt barns allra bästa, nejmen det är en fruktansvärd känsla ju.

– Det här kan inte pratas för mycket om, och jag är verkligen här för det. Både i min bok och på mina sociala medier.

Här kan du läsa Emilia Bergmark-Jiménez inlägg:

Tack Emilia för att du delade med dig. Det här behöver vi alla påminnas om. Aldrig är du själv – och ingen kan vara den perfekta föräldern. Det är okej.

Foto: Privat, intsgaram @emiliavicenta