Emilie Josephson Dalhamn om bonusföräldrar och livet efter skilsmässa

För ett tag sedan kom barnen med en fråga, eller om det var något praktiskt som jag inte kunde lösa. Deras instinktiva lösning var: ”Vi ringer V!”.

Det är nu 10 år sedan hon kom in i våra liv. Eller först och främst i min exmans liv. Men sedan i mina barns och ofrånkomligen även i mitt.

De älskade henne direkt, på barns självklara och villkorslösa vis.

Mitt mamma-ego ville skrika rakt ut. Kanske skrek jag också rakt ut. Hallå!!! Här har jag burit och längtat, ammat och tröstat, vakat och vaggat och älskat sönder de här barnen. Men visst, varsågod, varannan vecka; de är all yours!

Egot pickade vidare i bröstet. Hon verkade så pigg och stabil hela tiden. Jag som är kvällstrött och alltid oroar mig för saker i onödan … Hon tappar väl aldrig tålamodet eller behöver egentid?

Jag var bra på att planera men hon var snabbare. Innan jag ens hade hunnit notera att sonens gummistövlar började bli små fanns ett par nya med i veckopackningen. Pennskrin och sudd inhandlades redan i juli. Somrar och sportlov bokades månader i förväg. Och kunde de hämta barnen söndag min vecka nästa månad? Det var släktmiddag hos hennes föräldrar.

Och vi kämpade på. Hon och jag på varsitt håll. Hon för att vinna barnens hjärtan. Jag för att inte förlora dem samma.

Nu är kampen för länge sedan över. Det blev walk over. För det fanns inga vinnare i den tävlingen. Det tog sin tid. LIVET tar tid. Men sakta började en känsla av tacksamhet och lättnad mjuka upp runt det hårda i bröstet. Lättnad över att det fanns fler kloka vuxna runt mina barn som inte ville annat än deras allra bästa. Tacksamhet över att de hade så många att vända sig till, luta sig mot, gråta ut hos, skratta med, revoltera mot, skicka swishförfrågningar till ... ”It takes a village” eller vad man nu säger. Tre räcker fint för oss.

Vi kallar henne mamma V.

Ibland kan jag höra på sättet barnen skrattar, ett särskilt uttryck eller en värdering som så uppenbart kommer från henne. Det får mig att le för mig själv. De präglas precis som små ankungar på oss omkring dem. Ett par vuxna som kompletterar varandra skrämmande bra. När det kör ihop sig kan jag komma på mig själv med att tänka: Hur skulle mamma V gjort nu?

Vilket jobb vi har gjort, mamma V! Bredvid oss står två ljuvliga personer i full blom som snart tar steget ut i vuxenlivet. Frågan är om jag hade klarat det utan dig!?

Foto: Privat, Ellinor Hall