Louise Edlund Winblad: Ska det vara så svårt att dela på julbestyren?

Den här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna.

Nu är det snart jul och jul är kul. Eller ska vara. Men för alldeles för många är december en månad av konstant stress och eviga to do-listor som fylls på mer än de bockas av. En del får inte ens fira den där julen för att de ska jobba. De ser till att samhället rullar på medan vi andra pausar. Tack till alla er! En del får stryka 90% av allt på to do-listan eftersom ekonomin och/eller orken räcker till. Det blir ett pusslande och trixande för att skapa lite magi trots allt.

Se även: Så blir ditt 2022 som mamma – enligt ditt stjärntecken

En ojämställd jul var det här

Och väldigt många får styra upp julen helt på egen hand. Somliga har inget alternativ. Men för lite för många borde alternativet vara det självklara – att dela på allt. För som vanligt när det kommer till den här typen av saker – sådant som rör hem och familj – är det ojämställt.

Enligt en undersökning från TCO 2019 uppger 80% av kvinnorna i gruppen ”samboende par med barn hemma” att de är julens projektledare.

Vi fortsätter:

Det här är väl ändå skandal?

Julen är en gemensam sak. Många verkar vara överens om att den ska firas, att man vill ha lite julmat och julklappar, kanske lite tända ljus, en gran och kanske en adventsljusstake. Men ändå är det en person som ska styra med allt?

Jag har skrivit om sådana här saker så många gånger:

Fördelning av sysslorna hemma, föräldraledighet, presenter till pedagoger, Luciakläder och så vidare.

Alltid blir reaktionen när man tar upp detta: men GÖR inte så mycket då! Jag undrar verkligen varför är det enklare att säga åt kvinnor att inte göra saker än att säga åt männen att faktiskt börja göra något?

Julens projektledare fick… ingenting

Jag har i dagarna läst mer än en kommentar om kvinnor som styrt upp hela julen, fixat med alla julklappar och mat och hela alltet, och sedan på julafton själva fått... ingen julklapp alls.

För ingen annan hade tydligen ens tänkt tanken att göra något. Vad då, måste man fixa julklappar? Konstigt nog räknade visst alla med att det skulle vara en julklappsutdelning ändå. Är det inte underligt? Tänker man inte tanken hela vägen en enda gång? Jag menar, om det ska delas ut julklappar så borde man väl förstå att någon måste handla julklappar, och innan man handlar dem så ska man tänka ut vad som ska handlas och efteråt ska man slå in klapparna. Annars finns ju inga klappar att dela ut? Det kan väl inte vara helt svårt att räkna ut?

Om du ska äta lussebullar så måste de handlas eller bakas. Om du ska se ditt barn stå i tomtedräkt med adventsljus i ena näsborren och lyssna på några trevande stämmor som sjunger ”Staffan var en stalledräng” måste kläder och ljus komma någonstans ifrån. De dyker inte magiskt upp på Luciadagens morgon. Tyvärr. Förvånansvärt många verkar tro att dessa saker sker av sig själv.

Men GÖR inte så mycket då! ”Skit i pepparkakshus, julen står inte och faller med ett pepparkakshus!”

Nej helt sant. Om vi stryker pepparkakshuset, är det löst då?

När julen bli en koncentrerad version av familjelivet

Tyvärr blir julfirande en koncentrerad version av familjelivet i en heteronormativ familj – där många bäckar små, ni vet, blir en stor å. En stor å av en massa julbestyr. Precis som vardagens alla små saker som ska göras hela tiden, som inte syns för de bara är där och rullar på.

Vi kör en lista igen:

Alla de där ”små sakerna” blir tillsammans en hel del. Men absolut, kvinnor kan väl strunta i att göra så mycket då! Vad händer då? Man kan absolut skippa luciakläder till barnen. Det gör dock lite ont att tänka på att de ska gå i jeans och sweatshirt när de andra barnen går med särkar och ljus. Gör det bara ont i mamman att tänka den tanken?

Man kan absolut också skippa att fylla i fritidstider under lovet, men då drabbas ju personalen som ser till att bemanna för ett visst antal barn och sedan dyker hälften inte ens upp. Är det verkligen bara kvinnor som känner den skammen?

Och såklart kan man skippa ett litet jul-tack till klassläraren – den ständiga heta potatisen som i kommentarsfält alltid blir kvinnans fel eftersom hon inte bara skiter i det. Men kanske känns det ändå lite pinsamt att vara de som inte var med på gåvan, trots att man hade kunnat, oavsett om kortet avslöjar det eller ej.

Men här känns det verkligen som att det bara är mammorna som tycker det är pinsamt, i alla fall om jag analyserar kommentarsfält där frågan dykt upp. Och då får man ju tänka ett varv till – varför är det så? Jo, för att det är de man ansåg ansvariga och därför blir det dem som får skammen när saken inte blir av. Ska det vara så svårt att dela på julbestyren?

Det är givetvis inte heller nödvändigt att ge barnen julklappar. De har redan en massa saker. Men det är ändå nåt i en som känns lite jobbigt när man ser framför sig hur taggade de är på julafton och hur de väntar och väntar och ... så blev det inte något.

Det är såklart inte nödvändigt att ha en gran heller. Eller lussebullar eller pepparkakor. Eller adventsljusstakar. Man måste inte ge en julklapp till mormor, eller skicka en julhälsning till den där kompisen som man hörs med två gånger om året – jul och födelsedag. Och såklart kan man äta spagetti och köttfärssås även på julafton. Man måste inte ha julmat. Nej man måste ju inte göra nåt av detta.

Så ska det vara så svårt att dela lika på julbestyren

Men jag har ett ännu bättre förslag: man skulle kunna dela upp det! Jag menar, OM man har någon att dela detta med så är det väl inte helt orimligt att faktiskt dela det?

Ett litet förslag bara: