Theodora, 35: Tidigare traumat utlöste en djup graviddepression

För drygt sju år sedan blev Theodora Kanon, 35, mamma för första gången. Dagarna bestod av bebismys, barnvagnspromenader och att hitta sin roll som förälder. Under nio månader fick hon njuta av en normal föräldraledighet – sedan började helvetet.

Theodora och Tintins pappa trodde att dottern drabbats av en vanlig förkylning, men efter många undersökningar och blodprover visade det sig vara något helt annat. En sällsynt sjukdom hade tagit över Tintins kropp – något som höll på att kosta henne livet.

– Jag kommer aldrig att glömma dagen när vi fick beskedet, och fick välja mellan liv eller död, har mamma Theodora sagt till Motherhood i en tidigare intervju.

I dag mår Tintin bra och Theodora fick behålla sin dotter. Men hur går man vidare efter en sådan här traumatisk händelse?

Så påverkades föräldrarna

När Motherhood når Theodora har dottern hunnit bli drygt sju år och kommer så småningom att bli friskförklarad från den sällsynta sjukdom HLH. Hon är som vilket barn som helst och Theodora beskriver henne som en levnadsglad liten människa.

Men om vi backar bandet till hur deras liv såg ut när Tintin var som sjukast. Fokuset låg på att hon skulle bli frisk och familjens liv sattes på paus. De flyttade in på en isolerad avdelning på Karolinska sjukhuset i Stockholm och hade stränga rutiner med vad de fick – och inte fick – göra. Dagarna kantades av provtagningar, mediciner och en oro.

Theodora beskriver den här tiden som ett helvete, och trots bristen på professionell hjälp försökte hon hålla sig ovanför vattenytan.

– Tyvärr fick vi inget vidare stöd under den här perioden, förutom från vår familj och våra vänner. Det finns många forum och grupper för anhöriga till cancersjuka barn, men tyvärr inte för HLH, säger Theodora.

Hon berättar att det blev väldigt ensamt många gånger och att isoleringen tärde på henne och dotterns pappa.

– Det är nog den främsta anledningen till att jag och Tintins pappa gick skilda vägar, kort efter att vi släpptes ut från sjukhuset, säger hon.

Sjukdomen gav spår för livet

Att som förälder behöva se hur ens barn går igenom en svår behandling med bland annat cellgifter och stamcellstransplantation har satt sina spår, menar Theodora. Hon har dessutom behövt jobba aktiv med att försöka släppa oron, som ofta gör sig påmind.

– Jag är en helt ny människa och jag tror att det handlar om att jag fick rätt hjälp efter sjukhustiden. Även läxan jag lärde mig då, ger mig styrka varje dag. Att leva i nuet, leva fullt ut varje dag och ha en generell acceptans kring att missöden faktiskt sker och då behöver man acceptera tillvaron så som den är.

Theodora berättar att hon blivit ödmjuk inför människors olika livsöden och har lärt sig att aldrig ha förutfattade meningar om någon, något hon ser som en fin lärdom.

Hur har hon kunnat släppa oron?

– En del av min bearbetning har varit att berätta öppet och dela med mig av våra erfarenheter under förloppets gång i sociala medier.

Hon menar att något som verkligen har hjälpt henne att hålla oron borta har varit att skriva, meditera, ge utrymme för hennes tro på att livet faktiskt bär och människors fantastiska stöd och lyckönskningar under processen.

– Kraften av alla som hörde av sig gav oss otrolig styrka, energi och pepp att fortsätta, dag för dag. Den kraften lever med mig än idag.

”Allt vändes upp och ned och blev aldrig sig likt igen”

Oavsett vad man är med om för livskris påverkar det ens liv. För Theodora har det varit en helomställning på alla plan, så väl själsligt som fysiskt. Hon förklarar som att det varit att börja om, fast från en väldigt tuff och mörk botten.

– Varje dag har varit en kamp till att nå ljusare dagar. Tintins sjukdom påverkade relationer till både familj och vänner. Allt vändes upp och ned och blev aldrig sig likt igen, inte bara för oss, utan även för alla våra anhöriga med.

Theodora berättar om panikångestattacker och att hon under en lång tid varit väldigt skör för stress och press. Hon drabbades av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, en diagnos som ofta kräver professionell hjälp.

– Traumat av detta händelseförlopp har väckt liv i gamla trauman och byggt upp nya, vilket har påverkat både mig och hela min omgivning. Jag har förstått att det är precis som för människor som upplevt krig, så som de kan höra bomber falla mitt i natten i sitt trygga sovrum, så kan jag fortfarande se kaos i minsta lilla utmaning och bli onödigt stressad över små saker.

Vågade bli gravid

Idag lever Theodora och Tintin tillsammans med en annan man, som även är pappa till Theodoras andra barn, Tintins halvbror. Att se att flickan kunnat gå vidare är fint, men Theodora menar att det valet inte var lätt.

– När jag och min man träffades var det ganska självklart att vi skulle skaffa ett barn till och det gick väldigt fort, mycket fortare än vi hade kunnat ana. Tyvärr så visade det sig att Tintins sjukdom hade satt väldigt djupa sår i mig som inte hade hunnit läka och troligtvis på grund av det, så föll jag ner i en djup graviddepression.

Hon berättar att hon inte ville kännas vid barnet i magen. Ja, det gick så pass långt att hon bara väntade på att bebisen skulle dö i magen. Tankar om stora samhällsfrågor dök upp när hon fick veta barnets kön.

– När jag fick veta att det var en pojke, ville jag dö. Jag ville inte bidra med ännu en man i ett redan patriarkatsamhälle.

– När han var fem veckor började jag jobba och det gjorde tyvärr inte saken bättre. Jag tror att min strategi blev att fly, på grund av tidigare trauman i mitt liv, så jag såg det då som enda lösningen. Tyvärr.

Idag kan Theodora se tillbaka på den här tiden med en liten känsla av skam, eftersom hon vet att det finns många människor som önskar sig ett barn, men har svårt att bli gravida eller kanske inte kan få barn.

– Att min depression gjorde mig så narcissistisk står jag knappt ut med. Inte minst att jag tänkte de tankarna om mitt eget barn, som jag idag har en otrolig anknytning till och är en helt otrolig individ med så mycket kärlek att ge världen, säger hon.

Att familjen ser annorlunda ut idag än vad den gjorde under Tintins sjukdomstid är på gott och ont. Theodora menar att hon många gånger behöver påminna sig själv om att inte ingripa eller säga något dumt varje gång hon anser att Tintin ska behandlas annorlunda – på grund av det hon gått igenom.

– Jag får också påminna mig om att jag har valt den här flocken till mitt barn och det är upp till henne att skapa sig den platsen och mening hon känner sig trygg med i flocken. Min uppgift är enbart att se till att hon får verktygen, modet och kärleken att ta den platsen, mer kan jag inte göra.

Den erfarenhet som Theodora har gått igenom ska ingen behöva bära. Men ibland är livet grymt och man får nitlotten i livets lotteri.

Vad vill hon att säga till de familjer som går igenom en liknande kris?

– Ovissheten och väntan är den smärtsammaste tiden. Sorgen, skammen och skulden är bördan som du bär för evigt, även om den känns lättare att leva med ju längre tiden får gå. Ge dig själv styrka genom att tro och se på affirmationen att ”This too shall pass”. För likt en regnig dag i snålblåst, när allt känns mörkt och dystert, så kommer ändå solens strålar komma tillbaka och fånga dig med värme och omsorg. Och våga be om hjälp! Av anhöriga, psykologer, främlingar – ja, vem som helst, avslutar hon.

Foto: Privat

Se också: 4 tidiga tecken på att du är gravid