Sandra, 33: ”Hur berättar man för en 3-åring att hans pappa är död?”
– Jag försöker tänka att med allt ont kommer också något gott, och trots att jag varit med om det värsta kan jag nu se det så, säger hon.
Trebarnsmamman Sandra Nilsson, 33, beskriver sig som kärleksfull och snäll, och är en person som alltid har nära till skratt. Hon sätter andra i första hand och ställer alltid upp – så pass att hon ofta glömmer bort sig själv.
Hennes dagar handlar om jobb och all logistik kring de tre barnen, mer har hon varken tid eller ork till just nu, säger hon.
– Jag jobbar för tillfället 90 procent och det är för att jag ska hinna ta hand om barnen och hushållet. Jag försöker få vardagen att rulla på så bra som möjligt, säger hon till Motherhood.
Sandra Nilssons sambo går bort i en olycka
Om vi backar bandet till 2020. Sandra levde sitt drömmars liv med tre barn och sambo.
– Jag var den som för det mesta tog hand om barnen. Jag trivdes med livet och allt flöt liksom på med vardag och varannan vecka-liv med de två äldsta barnen, som jag hade från ett annat förhållande.
Sandra Nilsson
-
Ålder: 33 år.
Familj: Tre barn i åldrarna 5, 12 och 14.
Bor: Arvika.
Gör: Jobbar inom hemtjänsten.
I takt med att barnen blivit större insåg familjen att de började bli trångbodda. De drömde om hus och egen trädgård.
– Drömmen höll på att slå in, men det blev inte så, säger Sandra.
Det som skulle bli en nystart blev istället en mardröm.
Sandra berättar att de hade hittat ett hus som de fick hyra under en period och efter några mindre renoveringar fick flyttlasset. Men redan det första dygnet märkte hon och sambon att värmesystemet inte fungerade som det skulle.
Sandras sambo började elda i vedpannan – i hopp om att få värme i vattnet som fanns i husets alla element
Men något gick fel.
– Jag vet inte med säkerhet vad som hände, men jag minns att jag står utanför pannrummet när min sambo ber mig hålla en vattenslang för att han skulle lätta på trycket i expansionskärlet som var överhettat. Jag minns att det börjar spruta ut kokande, hett vatten och bara en sekund senare hör jag en explosiv smäll.
Sandra fick panik och ringde alarmcentralen. Hennes sambo hade varit bredvid explosionen och trots sina brännskador klarade han av att ta sig upp till övervåningen där Sandra fanns. Inom några minuter var ambulansen där och sambon kördes i ilfart till sjukhuset.
När Sandra kommer till sjukhuset får hon veta att sambon hade fått andra gradens brännskador, på ungefär 70 procent av kroppen. Under dagarna som följde genomgick han flera operationer.
Drygt två veckor efter olyckan får Sandra värsta tänkbara beskedet. Henne sambo skulle inte klara sig.
– Jag minns inte vad läkarna sa. Men jag har alla bilder kvar i huvudet, även om orden är väldigt grumliga.
”Jag fick en styrka jag inte visste att jag hade”
Det har gått drygt två år sedan Sandra förlorade sin sambo, men hon kommer ihåg dagen som igår. Hon minns klockslag, datum och vad ambulanspersonalen gjorde när de kom till olycksplatsen.
Men mitt i sorgen är hon mamma. Sandra berättar att det svåraste var att ge den yngsta sonen det fruktansvärda beskedet om att hans pappa gott bort.
– Hur berättar man för en knappt 3-åring att hans pappa är död? Det går inte att ens säga på ett fint sätt.
Tror du han förstod vad som hade hänt?
– Jag pratade mycket med honom om händelsen, men såklart på ett så milt sätt jag kunde. Han var fruktansvärt ledsen och frågade varje dag om pappa snart kommer hem.
Att förlora sin kärlek är bland det tyngsta och Sandra berättar att den första tiden efter olyckan handlade mest om att klara av dagarna. De äldsta barnen fick vara hos sin pappa för Sandra själv var tvungen att lägga sitt fokus på det yngsta barnet – samt ta hand om allt som behövde göras inför begravningen.
– Min mamma och syster hjälpte mig med avlastning ibland när det behövdes, men så mycket mer hjälp än så tog jag inte. Jag kände att jag klarade det själv, säger Sandra och fortsätter:
– Någonting hände i mig när sambon gick bort. Jag fick en styrka jag inte visste att jag hade. Men jag hade ju inget annat val än att stå stark för mina barn och kämpa på och gå vidare.
Det fanns inte så mycket utrymme för att Sandra skulle ha tid att ta hand om sig själv, hon menar att barnen gick i första hand. Dock var det folk i hennes närhet som hjälpte familjen.
– Olyckan skedde nära inpå jul, och en gammal klasskamrat till mig drog igång en rejäl insamling till oss. Barnen fick en massa julklappar, det kom en tomte och vi fick presentkort till mat och bensin Jag är så tacksam för hur många det var som bidrog till allt detta. Jag kan aldrig tacka dem nog!
Hur hon förändrats efter olyckan
Sandra menar att sambon fortfarande finns med i familjens vardag. Hon och barnen pratar varje dag om honom. De tittar på bilder och videoklipp för att sonen, som nu hunnit fylla fem, inte ska glömma sin pappa.
– Det har såklart varit tufft, och det känns fortfarande så himla overkligt det som hände. Livet kan verkligen vändas upp och ner på en sekund.
Mitt i sorgen har Sandra träffat kärleken igen och även om det kändes svårt i början har hon, med små steg, börjat känna lycka och trygghet igen. Tack vare den nya pojkvännen kan hon se fram emot dagarna igen.
Men från att ha levt i en familj med två vuxna tvingades Sandra plötsligt bli ensam. Hur ser hon på det idag?
– Jag försöker tänka att med allt ont kommer också något gott, och trots att jag varit med om det värsta kan jag nu se det så. Jag har växt som människa, och blivit starkare i mig själv.
– Dessutom har jag lärt mig så otroligt mycket. Att jag ska ta hand om de jag håller kär och att visa kärlek och omtanke till alla runtomkring mig. För livet är ingen självklarhet och varar inte för alltid.
Vad skulle du säga att händelsen gjort med dig, som människa?
– Man kan väl säga att jag blivit en bättre version av mig själv, men traumat sitter kvar. Jag får panik om jag hör en smäll eller känner att det luktar bränt. Och jag blir ständigt påmind om den där händelsen när jag känner doften av brinnande ved och sprakande vedpanna.
Hur skulle du säga att du förändrats som mamma?
– Jag har blivit mer känslosam. Jag är livrädd att förlora någon mer i mitt liv som står mig nära, avslutar Sandra.
Foto: Privat
