Ylva om att vara mamma med bipolär sjukdom som tagit sig ur missbruk

Ylva Kristina Larsson, 47, fick sin första panikångestattack någon gång kring 7-årsåldern. Hon vet än idag inte om den där allra första erfarenheten kan ha haft någon koppling till den bipolära sjukdom hon i dag har konstaterad.

– Det var ingenting runtomkring mig då som jag minns skulle ha kunnat utlösa det. Det kom verkligen som en otroligt våldsam panikångestattack från ingenstans, säger hon.

Vårdats inom psykiatrin länge – vändpunkt att bli mamma

Ylva Kristina Larsson har lång erfarenhet av psykisk ohälsa och har vårdats inom psykiatrin och på olika behandlingshem sedan tonåren. Under väldigt lång tid har hon också levt med alkoholberoende och läkemedelsmissbruk.

Vändpunkten då hon insåg att hon behövde mer hjälp att få rätsida på den psykiska ohälsan och bli av med sina beroenden kom när hon blev mamma. Sedan flera år tillbaka behandlas hon utifrån diagnoserna bipolär sjukdom typ 2, adhd och komplex ptsd. I dag är hon nykter och har ingen missbruksproblematik.

Men vägen dit har varit lång.

Se också: Det här är adhd – och andra NPF-diagnoser

Hade svårt att tala om den psykiska ohälsan

Ångesten har varit en följeslagare genom hela Ylvas liv. Eftersom hon upplevde att man aldrig pratade om psykisk ohälsa när hon var liten låg det henne nära till hands att vara tyst. Hon tänkte att det var onormalt.

– Jag har försökt att prata om det under åren, men det har varit så starkt laddat på något vis, det har inte kommit ut genom munnen. Jag har haft väldigt många olika diagnoser och utredningar och därmed olika behandlingar och läkemedel. Men ingenting tycktes hjälpa.

Förnekade länge missbruket – medicinerna var ordinerade

Så småningom började Ylva att självmedicinera mot ångesten med alkohol samt allt högre doser av de receptbelagda narkotikaklassade läkemedel hon fått utskrivna. Då och då när hon lades in på psykiatrin fick hon genomgå avgiftning.

Länge levde hon ändå i förnekelse till sitt missbruk eftersom hon inte såg hur medicinerna hon fått av läkare kunde vara problematiska. Allt handlade om att överleva dagen.

– Jag uppfattade aldrig själv att jag var på behandling för beroende. Det tog väldigt många år att inse att det här är fel. Under hela tiden mådde jag psykiskt väldigt dåligt och det var ren självmedicinering för att orka, säger Ylva.

Då allt var som värst kom vändpunkten – graviditeten

I 27–29 årsåldern var hon i ”som sämst skick”, hon var undernärd, umgicks med dåliga människor och var självdestruktiv. Men mitt i allt kom räddningen, Ylva blev gravid.

– Det var en överraskning, men det var den bästa överraskningen. Jag hade nog inte varit vid liv i dag om jag inte hade blivit mamma. Jag var i riktigt dåligt skick just då, men allt bara tvärvände från en dag till en annan, säger hon.

Redde upp allting själv: "Bästa KBT-terapin"

2006 föddes hennes dotter.

– Då kunde jag faktiskt på egen hand sluta och reda upp det mesta. Jag flyttade och bröt med gamla kontakter. Det psykiska fanns ju kvar och jag mådde fortfarande dåligt, men jag hade ett kall, säger Ylva.

Hon började att gå på öppna förskolan och till mammagrupper med dottern.

– Det var min första kontakt med ”verkliga livet” efter alla institutionsår. Jag hade sådan ångest att jag kräktes på vägen till alla aktiviteter. Tidigare hade jag alltid, sedan tonåren, haft någon substans i kroppen för att ta mig ut genom dörren. Men det var den bästa kognitiva beteendeterapin jag gjort. Till slut kunde jag gå dit utan att kräkas.

Stjälptes igen av sin läkare

Tre år senare, 2009, föddes också Ylvas son. Under tiden hade hon fått hjälp av en läkare som följt henne genom åren. Men till Ylvas förtret fick hon så småningom åter utskrivet narkotikaklassade läkemedel.

– Då spann det hjulet vidare med alkohol och läkemedel. Men mina barn har aldrig sett mig full eller neddrogad, utan jag höll mig bara flytande. Jag har alltid varit närvarande och när vi pratar om det idag blir de förvånade över hur det faktiskt låg till, säger hon.

Tog tid att hitta rätt men gick till slut vägen

Ylva bestämde sig för att hon nu skulle få ordentlig hjälp, till varje pris. Men det tog tid. Först 2014 hittade hon rätt inom vården och fick då konstaterat bipolär sjukdom typ 2, adhd och komplex ptsd.

Hon hade fått komma till en mottagning där hon fick tillgång till ett fast vårdteam med olika kompetenser som kunde behandla både beroendet och det psykiska samtidigt.

– Jag sågs äntligen som en helhet. Den vård jag har där borde alla få inom psykiatrin. Jag har varit nykter sedan 2014 och fasat ut två av tre narkotikaklassade läkemedel. Det tredje har jag fasat ut två tredjedelar av dosen. Jag är alltså beroende fortfarande, men inte längre missbrukare, säger Ylva.

Har varit viktigt att låta barnen få utlopp för känslor

Under hela tiden har Ylva varit ensamstående med barnen och tagit hand om dem själv. I perioder har hon behövt ligga inne på sjukhus på grund av bipolära tillstånd som kraftig depression eller hypomani. Då har hennes syster med familj stöttat in som kontaktfamilj.

– Jag har förklarat lätt för barnen sedan de var små att jag har bipolär sjukdom och de har också märkt när jag är deprimerad eller väldigt hyperaktiv. Kontakten som vi har är väldigt nära, vi har alltid varit tajta, öppna med känslor och pratat om allt som händer. Barnen har fått utlopp för egna tankar och känslor, det tror jag har varit viktigt, säger Ylva.

Bipolära sjukdomen påverkar vardagen mest

Hon upplever att den bipolära sjukdomen är det som påverkar mammalivet mest. När det kommer till adhd och ptsd begränsar det henne inte på samma sätt i vardagen. Där hjälper de mediciner, verktyg och strategier hon fått inom vården.

– Den bipolära sjukdomen är i stället så opålitlig. Den går att hålla stabil medicinskt under långa perioder, men förr eller senare kommer det ett skov som en blixt från klar himmel. När jag hamnar i en depressiv fas kan jag inte göra någonting alls. Det har funnits tillfällen då jag legat i sängen i flera dagar och bara inte kommit upp, säger Ylva.

Under hypomani är Ylva i stället glad och vill köra på med allt. Till exempel tar hon då gärna på sig mängder med jobb, vill tacka ja till allt, införskaffa massor av saker, håller sig vaken länge eller sätter i gång hemprojekt som att putsa lister med tops. Men hon har lärt sig att bryta av sina tankar, även om det inte är någonting man vill göra just där och då.

– För mig är hypomani ren eufori. Man kommer på så bra saker, tycker man i alla fall, och tänker att allt blir jättebra. Men så mitt i allt tar kroppen slut före knoppen. Det är en lynnig och opålitlig sjukdom, säger hon.

Upprättade en krisplan tillsammans med barnen

Ylva berättar att hon sedan barnen var små har upprättat en krisplan tillsammans med dem som de sedan har skrivit under, som ett kontrakt. Till exempel har de då kommit överens om att barnen ska ringa till sin moster om de märker att mamma börjar bli låg. Krisplanen har de dagligen tittat på och samtidigt stämt av läget i familjen.

– Då har jag varit tydlig med att det är min önskan att de ska ringa om någonting känns konstigt. Egentligen är det mitt ansvar, men jag kanske är i så dåligt skick att jag inte orkar lyfta luren överhuvudtaget. Samtidigt har jag också haft tät kontakt med min syster som varit beredd att hoppa in om hon märkt att det barkar ditåt, säger Ylva.

Tror du att dina barn fått ta mer ansvar än andra?

– Huvudansvaret har legat på oss vuxna. Men barn blir medberoende. När jag har varit deprimerad har de tassat på tå och gått runt tystare för att inte störa i hopp om att få fortsätta vara hemma. De har också tagit ganska hårt på Socialtjänstens besök då de känt sig ifrågasatta. Det gör mig ledsen, men allt har blivit bättre i takt med att de blivit äldre.

Har velat visa att mamma fortfarande är mamma

När barnen har varit hos sin moster har de fått besöka sin mamma i den mån det gått och sedan den dagen alla haft mobiltelefoner har kontakten varit ännu tätare.

– Barnen har nog tyckt att det varit mest jobbigt att åka i väg, även om de visste till vem så är det jobbigt att inte vara hemma. Barn har också stor fantasi och många tankar. Jag har tyckt att det är viktigt att de får se att mamma fortfarande är mamma, om än deppigare. Att försöka lugna, förklara och prata har jag gjort för egen maskin hela tiden, säger Ylva.

Vill förmedla att det går att vara en bra mamma ändå

Ylva vill förmedla sin historia för att visa på att det går att vara en bra mamma även om man har bipolär sjukdom och missbruksproblematik. Hon tror att det är många föräldrar som kämpar i det tysta på grund av den stigmatisering som finns. Samtidigt har öppenheten om sin egen historia varit en del i hennes egna läkande.

– Man blir orosanmäld till kommunen om man läggs in på avgiftning och är ensamstående med småbarn. Man är så utsatt och precis när man är som skörast och har det svårast måste man visa att man är en superhjälte för annars duger man inte. Det är en anledning till att jag idag föreläser om samsjuklighet utifrån mina egna erfarenheter, jag vill förändra, säger Ylva.

Har du någon gång tvivlat på dig själv som mamma?

– Nej, inte som mamma, däremot som människa. Men just mammarollen har jag känt att det är det enda jag haft som känts självklart och som jag faktiskt klarat av. Jag har alltid kunnat rå om barnen även då jag inte kunnat rå om mig själv. Det har varit en ljuspunkt från dag ett.

Har du någon gång oroat dig för att barnen ska ärva någon av dina diagnoser?

– Inte direkt, jag har tänkt att om någonting dyker upp så tar vi det därifrån och hanterar det tillsammans. Däremot har jag varit väldigt tydlig med att även beroende är ärftligt. Jag har velat understryka det så att de är medvetna om att de har en extra känslighet.

Vad är det bästa med att vara mamma?

– Jag har fått lära känna och vara med och se två fantastiska individer växa upp och bli sina egna. Man slutar aldrig att utvecklas och det är underbart att få fortsätta följa. Det har varit riktigt häftigt att få se att de blev så bra. De har väldigt fina grundvärderingar båda två, är intelligenta, fixar och donar med sitt. Jag är tacksam över att de är som de är.

Pratar om precis allt med varandra: "Sådan glädje"

Än idag upplever Ylva att hon och barnen pratar om precis allt med varandra.

– Jag är tacksam för att de har det förtroendet för mig. De pratar precis som mig om nästan allt i deras liv. Jag känner sådan glädje över det. Det är värdefullt och någonting jag respekterar. De tycker nog också att vi är väldigt tajta. Vi har ingen lyx och glamour men vi har varandra, avslutar hon.